Annons

Carl Rudbeck:Bröderna som tog strid för en islamisk stat

I år är det 90 år sedan Muslimska brödraskapet grundades. Två nya böcker kastar nytt ljus över utlandets betydelse för den revolutionära gruppens historia och den stormiga relationen mellan den egyptiske presidenten Gamal Abdel Nasser och den dogmatiske islamisten Sayyid Qutb.

Under strecket
Publicerad

Palestinska studenter med en affisch på Hassan Al-Banna, grundaren av Muslimska brödraskapet, under en stöd­demonstration för Hamas.

Foto: IBL

Palestinska studenter med en affisch på Hassan Al-Banna, grundaren av Muslimska brödraskapet, under en stöd­demonstration för Hamas.

Foto: IBL
Palestinska studenter med en affisch på Hassan Al-Banna, grundaren av Muslimska brödraskapet, under en stöd­demonstration för Hamas.
Palestinska studenter med en affisch på Hassan Al-Banna, grundaren av Muslimska brödraskapet, under en stöd­demonstration för Hamas. Foto: IBL

Muhammad Mursi var Egyptens första och hittills enda demokratiskt valda president. Han var också medlem av det Muslimska brödraskapet – al-ikhwan al-muslimun. Men hans tid makten blev kort. Efter massiva folkliga demonstrationer 2013 ingrep armén, avsatte Mursi och tog makten.

Konflikten mellan armén, staten och brödraskapet är av gammalt datum och relationen har alltid varit komplicerad. Ibland har de varit allierade i en vanligen ohelig ­allians, men oftare bittra fiender. Dess historia har redan beskrivits i många förtjänstfulla böcker och den i mitt tycke bästa är Carrie Rosefsky Wickhams ”The Muslim Brotherhood” (2013). Det betyder inte att allt som behöver sägas redan är sagt. 

Två nya bidrag till den växande litteraturen förtjänar att lyftas fram. Det ena är Martyn Framptons ”The Muslim Brotherhood and the West. A history of enmity and engagement” (Harvard University Press); det andra är Fawaz Gerges ”Making the Arab world. Nasser, Qutb and the clash that shaped the Middle East” (Princeton University Press). Båda författarna är verksamma vid universitet i London. 

Annons
Annons

Ingen av böckerna är primärt en historisk översikt av denna rörelses uppkomst och utveckling utan riktar in sig på speciella aspekter. Frampton har grundligt undersökt hur utlandet sett på gruppen genom att studera tusentals depescher från ambassader i Kairo till hemlandet, i första hand till London men efter andra världskriget också till Washington. Undersökningen bygger även på arabiska böcker. Vanliga läsare kan finna hans bok onödigt detaljerad. Han följer kronologiskt relationen mellan Kairo och västerländska huvudstäder men eftersom attityderna var ganska låsta genom decennierna låter breven hem relativt lika. Vanligen andas de misstänksamhet blandad med förundran över hur en medeltida ideologi kan utöva så stor lockelse på moderna människor. Detta gäller skrivelser från såväl 1930-talet som 2000-talet.

Tidigt hamnade brödraskapet i de brittiska diplomaternas blickfång eftersom ambitionen att befria Egypten från ­utländskt inflytande stod högst på dess dagordning. Visserligen hade Egypten formellt blivit en självständig ­monarki 1922 men den verkliga makten behölls i stor ­utsträckning av britterna som stationerade trupper i landet. Egypten var strategisk viktigt, speciellt genom Suezkanalen. En stor diplomatisk uppgift blev därför att hålla ett vakande öga på grupper som ville kasta ut de utländska inkräktarna. 

Till vissa delar överlappar Gerges bok med Framptons. Gerges fokus ligger på den stormiga relationen mellan omväxlande panarabisten och nationalisten Gamal Abdel Nasser och den dogmatiske islamisten Sayyid Qutb, ­medan Frampton sysslar med den inte våldsamma men ändå vanligen spända relationen mellan brödraskapet och utlandet. Båda böckerna bryter ny mark. Gerge använder intervjuer, de flesta gjorda för mer än tio år sedan, med några av dramats huvudpersoner som nu inte längre finns i livet, medan Frampton har grävt i diplomatiska arkiv.

Annons
Annons

Muslimska brödraskapet grundades i mars 1928 av den då 21-årige läraren Hassan al-Banna: ”Vi är bröder i ­islams tjänst och därför muslimska bröder.” Redan från början hade sällskapet en revolutionär inriktning som vände sig mot det utländska inflytandet och de inhemska politikernas eftergivenhet. Målet var inte bara att återupprätta Egyptens självständighet och värdighet utan också att göra islam till landets statsbärande ideologi. För att bryta landets försvagade ställning uppmanade al-Banna sina bröder att ”återvända till sanningens väg, till islam som en övergripande ordning, en komplett guide till tillvarons alla aspekter, överallt och alltid”. Så här beskriver han sin religion: islam är ”en tro och ett sätt att dyrka, ett hemland och en ras, en religion och en stat, andlighet och arbete, Koranen och svärdet”. I stort sett allt som mänskligheten ­behövde för att leva ett bra liv fanns i Koranen. 

För al-Banna var islam en totalitär ideologi. Inte undra på att islam i brödraskapets tappning (det måste tilläggas att den finns andra rimliga läsningar av denna religion) alltid har haft svårt att fördra demokratin som sätter folkliga majoritetsbeslut över Guds ord så som de en gång för alla har formulerats i islams heliga skrift. Islam är, hävdade ­al-Banna, ”ett perfekt socialt system som omfattar tillvarons alla delar”.

Under al-Bannas ledning blev brödraskapet snabbt en folkrörelse att räkna med, något som diplomater i Kairo insåg. I dess anti-imperialistiska retorik såg de med rätta ett hot mot sin maktställning och det kunde ställa till mycket oreda landet. Det började oftare dyka upp i de lägesrapporter som skickades från Kairo. Först som ett något bisarrt irritationsmoment men snart som ett problem som måste hanteras. Det ansågs ligga bakom kravaller och strejker och också väpnade attentat. ­Tonen i dessa av Frampton flitigt citerade försändelser är ofta snorkig, ett exempel på brittiska överklassfasoner. Det är uppenbart att man ser ner på dessa konstiga fundamentalister som vill vrida klockan tillbaka många hundra år.

Annons
Annons

Allt eftersom ikhwan, som gruppen genomgående kallas i dess två böcker, blev mer populär gick det inte längre att ignorera dess existens och inflytande. Brödraskapets ledning insåg att en stor del av den reella makten i Egypten utgick från brittiska ambassaden, inte från kungliga slottet eller från parlamentet. Till största delen handlar det därför om den fiendskap som undertiteln i Framptons bok antyder. Då och då förekom trevande försök till dialog. Inte så att de föll i varandras armar, men man såg ibland möjligheter att använda varandra för att främja den egna agendan. 

Både brödraskapet och britterna var motståndare till de socialistiska och kommunistiska strömningarna som började tillta i styrka. I sina brev till utrikesdepartementet i London undrar man om man kanske kan använda ­brödraskapet som ett vapen mot extrema vänsterideologier. Av två onda ting ansågs muslimsk fundamentalism vara det minst onda och de muslimska bröderna såg ­i vänstern ett hot i form av en ateistisk och materialistisk ideologi som trampade på andliga värden. Båda parter resonerade enligt logiken ”min fiendes fiende kan vara min vän”. 

Detta försök till närmande mellan öst och väst skulle tillta efter andra världskrigets slut då USA hade ersatt Storbritannien som den ledande västmakten. Det gick så långt som att medlemmar av ikhwan fick framlägga sin sak på konferenser i vid amerikanska universitet. Men ­någon verklig dialog uppstod aldrig och kunde heller inte göra det. Brödraskapet kunde inte kompromissa med länder som gav sitt stöd till den unga staten Israel utan predikade istället heligt krig, jihad, mot vad man ansåg vara en utpost för västerländsk imperialism. Man var lika oförsonlig i kampen mot sionism som i kampen mot kommunism och imperialism.  

Annons
Annons

Hasan al-Banna mördades 1949, antagligen av den egyptiska statens agenter. Under hela sin existens fram till i dag har brödraskapet vanligen förföljts av det politiska etablissemanget. Det hade nu förlorat sin ledare men nya krafter stod och väntade. Nästa ideolog hette Sayyid Qutb som blev formell medlem först i början av 1950-talet då Nasser och hans unga officerare skickade kungen i landsflykt och själva tog makten. Gerges beskriver utförligt i sin bok kampen mellan dessa två, en kamp som kan stå som en sinnebild för konflikten mellan politisk islam och världsliga ideologier.

Qutb är brödra­skapets mest inflytelserika ideolog efter al-Banna. Men det skulle dröja innan han blev det. Det var först efter ett misslyckat försök att bli en tongivande intellektuell i tidens litterära Kairo som Qutb blev islamist och då började använda det så inflytelserika begreppet jahiliyya, okunnighet. Enligt Qutb så levde muslimerna i ett okunnighetens mörker som bara kunde skingras genom en återgång till 600-talets ursprungliga och rena islam. Till en början fäste han sina förhoppningar till Nasser och den statskupp som denne framgångsrikt genomförde 1952. Qutb trodde att han skulle få en framträdande plats i den nya regimen men därav blev intet. Istället inleddes en maktkamp mellan Nasser och Qutb. Nasser vann det slaget. Han förföljde bröderna, satte många av dem i fängelse och lät till slut avrätta Qutb. Denna strid mellan politisk och totalitär ­islam och sekulära styrelseformer pågår som bekant fortfarande. I dag har den spritt sig långt utanför den arabisktalande delen av världen. 

Annons
Annons

I den mångfald av intervjuer som Gerges har gjort omtalas Qutb vanligen som ”martyren” som villigt offrade livet i sin ”kamp på Guds väg” medan Nasser framställs som ett ogudaktigt monster som hänsynslöst förföljde de fromma och rättrogna. Efter Nassers död blev Anwar Sadat president. Sadat, som hade ett förflutet som medlem i brödraskapet, mildrade förtrycket under ett tag, men det var för att kunna använda den folkliga rörelsen som ett vapen i kampen mot den politiska vänstern. Sedan, i synnerhet efter Sadats fred med Israel, återgick allt till den gamla vanliga ordningen: medlemmarna fängslades och förföljdes. 

Gerges, som skriver med en passion som saknas i Framptons mera kyligt akademiska prosa, idealiserar ingen sida i denna långvariga konflikt. Han gör inga försök att framställa rörelsen som demokratisk. Ikhwan ser sharia, den muslimska lagen, som den enda källan till Egyptens konstitution. Dess medlemmar vill förbjuda kvinnor och kopter, Egyptens betydande kristna minoritet, från att inneha landets högsta ämbeten. Det betyder inte att Nasser och hans efterföljare skulle ha varit demokrater. Gerges ser dem för vad de är: hårdhänta diktatorer som genom sin politik ­paradoxalt ibland förstärker al-ikhwan al-muslimun eftersom denna organisation i många muslimers ögon har varit den enda möjligheten till opposition mot en statsmakt med totalitära ambitioner.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons