Annons
Yazidier flyr IS nära Sinjarberget.
Yazidier flyr IS nära Sinjarberget. Foto: Rodi Said/Reuters

”Brösten hade skurits bort – jihadisterna skrattade”

Männen radades upp och sköts i nacken, äldre kvinnor halshöggs – och närmare 7 000 flickor kidnappades som sexslavar. Fem år efter folkmordet i irakiska Sinjar är svenska Xoncha Nouri redo att berätta.

Uppdaterad
Publicerad

Den sammetslila klänningen hängde på den unga, tunna flickan med blonda lockar och gröna ögon. Kroppen skakade när hon drog i hjälparbetarnas kläder för att få deras uppmärksamhet.

– Har du sett mina bröder, var är min bror?

Xoncha Nouri stirrade på flickan. Vad skulle hon svara? Att de troligtvis ligger i massgravar, eller är kidnappade för att bli jihadistsoldater?

Utan att kunna ge ett svar vände hon sig om och gick sakta mot bilen utanför flyktinglägret i den irakiska regionen Sinjar. Nouri öppnade dörren, satte sig ner. Och bröt ihop.

– Det blev för mycket, jag bara grät och upprepade ”det här får aldrig hända igen”.

Drygt en vecka tidigare, morgonen den tredje augusti 2014, satt hon på ett mysigt frukostkafé i ett av Erbils finare kvarter. Hon drack kurdiskt te i tulpanformade glas och diskuterade den senaste tidens utveckling i landet – IS uppgång, och Mosuls fall.

– Plötsligt fick min vän ett sms och blev helt blek i ansiktet. ”Sinjar har intagits” stod det på skärmen.

Två minuter senare började allas telefoner att tjuta. Oroliga släktingar ringde och nyhetsnotiser kom från alla möjliga håll. Det blev full kalabalik, säger Xoncha Nouri.

– Vi rusade därifrån hem till mig för att packa en väska med det viktigaste och sedan åkte vi till deras ställe som låg närmare bergen.

Precis som notiserna visat hade IS tagit kontrollen över staden Sinjar och inlett en överraskningsoffensiv mot irakiska Kurdistan. Över 3 000 män radades upp och sköts, äldre kvinnor halshöggs. Närmare 7 000 flickor och kvinnor våldtogs och kidnappades som sexslavar.

– Vi satt inomhus dygnet runt och följde nyheterna. Utanför fönstret såg vi milslånga bilköer med personer som försökte fly österut, mot Irans gräns, berättar Xoncha Nouri.

Som närmast var IS bara fyra mil från lägenheten i Erbil. För att lätta på stämningen försökte de skämta om att terroristerna stod utanför dörren.

– Vi drev ju inte med situationen, men det var så extremt absurt att det blev en överlevnadsstrategi.

2013 fick Xoncha Nouri jobb för UNHCR i den irakiska Kurdistans huvudstad Erbil, där folkmordet skedde drygt ett år senare. Då höll IS redan på att inrätta sig i området men hade ännu inte etablerat något kalifat.
2013 fick Xoncha Nouri jobb för UNHCR i den irakiska Kurdistans huvudstad Erbil, där folkmordet skedde drygt ett år senare. Då höll IS redan på att inrätta sig i området men hade ännu inte etablerat något kalifat. Foto: Emma-Sofia Olsson

På tv:n visades också dramatiska bilder från det så kallade Sinjarberget, dit ungefär 50 000 människor flytt för att ta skydd men omringats av extremisterna.

Sensommarhettan hade lagt sig över berget och många dog av mat- och vattenbrist, framförallt barn som separerats från sina familjer. Andra kastade sig över kanten av rädsla för att bli tillfångatagna.

– Jag kunde inte ta bort blicken från tv:n.

FN varnade för folkmord och mitt under katastrofen kraschade en helikopter som skulle bärga svårt skadade från berget. För många hade i desperation kastat sig på.

– De sände allt, och då fick jag bara nog – jag var tvungen att göra något, säger Xoncha Nouri.

Tillsammans med sina vänner tog hon sig till lägret Khanke dit tiotusentals av överlevarna från berget befann sig. Majoriteten var barn. Eftersom Nouri hade tidigare erfarenhet av humanitärt arbete trodde hon att hon var förberedd på vad de skulle möta.

– Men det var helt annorlunda den här gången. Jag hade aldrig sett något liknande.

”Barnen drog oss i kläderna och ville ha hjälp. Men vi kunde inte göra något”, säger Xoncha Nouri. Bilden tog hon i det provisoriska flyktinglägret i Sinjar 2014.
”Barnen drog oss i kläderna och ville ha hjälp. Men vi kunde inte göra något”, säger Xoncha Nouri. Bilden tog hon i det provisoriska flyktinglägret i Sinjar 2014. Foto: Xoncha Nouri

På marken i smutsen låg en uttorkad pojke. Föräldrarna stod bredvid och stirrade ut i intet med tomma blickar, de hade gett upp, sonen skulle dö och de kunde inte göra något. Andra hade öppna sår längs hela kroppen, brännskadade och traumatiserade.

– De såg ut som levande spöken, de visste inte var de befann sig och orkade inte ens gråta, säger Nouri.

Fyra timmar efter att hon anlänt till lägret mötte hon den blonda flickan i lila klänning. Tårarna rann, maktlöskänslan var total.

I dag – nästan exakt fem år senare – sitter hon i en soffa hemma i Kista i Stockholm.

– Det är först nu jag verkligen kan prata om det som hände.

Nouri hade åkt till Mellanöstern efter att ha läst en master i demokratisering i London. När hon fick möjlighet att arbeta för FN:s flyktingorgan UNHCR i Erbil, tog hon den direkt.

Varför stannade du så länge i Irak – även efter offensiven?

– Jag har varit flykting själv så jag kände att jag var tvungen att stanna och göra det jag kunde. Och så hade jag så sjukt dåligt samvete eftersom varken vänner eller familj hade samma möjlighet att bara dra hem. Jag ville inte lämna allt och fly för en andra gång i mitt liv.

Drygt en månad efter folkmordet attackerade IS den strategiskt viktiga staden Kobane i Rojava, Syrien. FN rapporterade att över 400 000 hade flytt offensiven och ännu en flyktingvåg skakade regionen. IS demolerade all infrastruktur och dödade alla i sin väg. De våldtog flyende och stridande kvinnor och poserade med deras svårt skändade, huvudlösa kroppar, säger Xoncha Nouri.

– Brösten hade skurits bort. Och jihadisterna på bilderna skrattade.

Tunga moln av hopplöshet lade sig över städerna. Ekonomin stagnerade, affärer stängde igen och människor stod utan jobb, lön och framtidstro.

– Kriget var det enda folk pratade om. I taxin, hos grönsakshandlaren, med grannar, minns Nouri.

Men det var ju inte mig det var synd om. Det var inte jag som hade farit så fruktansvärt illa.

Själv hade hon blivit som en zombie. Håret började falla av, ögonvitorna blev grågrumliga. Den 18 april 2015 återvände hon till Sverige och spenderade kommande månader i fosterställning hemma hos föräldrarna.

– Men det var ju inte mig det var synd om. Det var inte jag som hade farit så fruktansvärt illa. Även om jag åldrades tio år under mina fyra år i Mellanöstern så går det inte ens att föreställa sig den levande mardröm som minoriteterna genomled, säger hon.

Bland de utsatta minoriteterna fanns kurdiska etnoreligiösa grupper, kristna assyrier, kaldéer, syrianer, shiiter, ateister och HBTQ-personer.

Men kanske mest jagade var yazidierna.

Varför var hatet mot just yazidier så starkt?

– Yazidier är en kurdisk etnoreligiös minoritet som tror på en fallen ängel, påfågeln Malek Tawus. På grund av felaktiga föreställningar om att yazidierna är djävulsdyrkare anser IS att de är kuffar, otrogna som behöver elimineras.

Dessutom säger IS att de är avfällingar och inte ”people of the book”, så som judar, kristna och muslimer.

Barn i flyktinglägret i Sinjar.
Barn i flyktinglägret i Sinjar. Foto: Xoncha Nouri

350 000 yazidier är fortfarande kvar i flyktingläger i Irak och Syrien och 3 000 flickor och kvinnor hålls fortsatt som sexslavar.

I Sverige finns i dag mellan fem- och sex tusen yazidier. Nästan alla har anhöriga som försvann i samband med invasionen. Enligt Nouri borde Sveriges prioritet vara att få yazidierna att känna sig trygga.

– Jag vet att många yazidier är livrädda för att till exempel träffa på en IS-återvändare på stan eller i tunnelbanan.

Hon säger att hon kan känna sig frustrerad över att svenskar kan vara så ”fredsskadade”, och tar saker för givet.

– Vi är så trygga med vår demokrati och frihet att vi ibland glömmer bort att man faktiskt behöver kämpa för att behålla den.

Därför är det viktigt att uppmärksamma femårsdagen och erkänna att det de facto handlade om folkmord, tillägger hon. För att inte glömma offren, de överlevande och deras anhöriga.

2013 fick Xoncha Nouri jobb för UNHCR i den irakiska Kurdistans huvudstad Erbil, där folkmordet skedde drygt ett år senare. Då höll IS redan på att inrätta sig i området men hade ännu inte etablerat något kalifat.

Foto: Emma-Sofia Olsson Bild 1 av 3

”Barnen drog oss i kläderna och ville ha hjälp. Men vi kunde inte göra något”, säger Xoncha Nouri. Bilden tog hon i det provisoriska flyktinglägret i Sinjar 2014.

Foto: Xoncha Nouri Bild 2 av 3

Barn i flyktinglägret i Sinjar.

Foto: Xoncha Nouri Bild 3 av 3