Annons

NickelpojkarnaBrutalt – elever vanvårdades till döds

Författaren Colson Whitehead (född 1969) är bosatt i New York. Hans förra roman, ”Den underjordiska järnvägen”, blev flerfaldigt prisbelönt.
Författaren Colson Whitehead (född 1969) är bosatt i New York. Hans förra roman, ”Den underjordiska järnvägen”, blev flerfaldigt prisbelönt. Foto: Horst Galuschka/TT

Nickel Academy är Whiteheads fiktiva version av verklighetens Arthur G Dozier School, där elever slogs blodiga och våldtogs av personalen. Stundvis är det väl enkelt skildrat, men ibland glimrar språket till.

Under strecket
Publicerad

Nickelpojkarna

Författare
Colson Whitehead
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers förlag
ISBN
9789100180348

Översättn. Niclas Nilsson, 233 s

Vad är historielöshet? Det är att sakna kunskap om det förflutna. Men det är också möjligt att ha fakta framför näsan utan att kunna se dem. Kanske har personerna reducerats till statistik och våldet förminskats till fotnoter. Kanske klarar man inte av att upptäcka hur det förflutna lever kvar i nuet. Kanske är det viktigaste man kan lära sig om historien ibland att den inte ens borde uppfattas som passerad.

Colson Whiteheads sjunde roman ”Nickelpojkarna” kretsar kring Nickel Academy, en fiktiv motsvarighet till Arthur G Dozier School, som 1900 – 2011 var en reformskola för minderåriga förbrytare (eller de som utpekats som sådana). Pojkarna som var intagna där vanvårdades, undernärdes, slogs blodiga och våldtogs av personalen. Reformskolan var så brutal att marken omkring den visade sig vara full av benknotorna från före detta elever.

Mördade barn kunde grävas fram ur jorden utan att världen brydde sig nämnvärt.

Whitehead hörde talas om utgrävningarna 2014, samma år som Michael Brown sköts ihjäl i Ferguson och Eric Garner kvävdes till döds av en annan polis på Staten Island. Våldet mot afroamerikanska ungdomar i lagens namn har aldrig upphört. I en intervju med The Guardian säger Whitehead att det chockade honom att han inte hade hört talas om reformskolan. Mördade barn kunde grävas fram ur jorden utan att världen brydde sig nämnvärt.

Annons
Annons

Med sin förra roman ”Den underjordiska järnvägen”, där de hemliga nätverken för slavar som flytt fått fysisk form med lokomotiv och tunnlar, blev det uppenbart att Colson Whitehead hittat sitt modus (och den historiska fantasin vann både Man Booker- som Pulitzerpriset). ”Nickelpojkarna”, som är kortare, torrare i tonen och saknar drag av magisk realism, kan vid första anblicken framstå som en mindre roman.

Men här finns ett mer omedelbart allvar. Historien griper från första sidan in i nutiden: ”Upptäckten av kropparna blev en dyr komplikation för fastighetsbolaget, som väntade på klartecken efter miljöutredningen, och för delstatens advokat, som nyligen hade lagt ner en förundersökning efter misshandelsryktena. Nu var de tvungna att påbörja en ny utredning, identifiera de döda och dödsorsaken, och det var omöjligt att veta när hela det fördömda stället skulle kunna rivas, röjas och prydligt utplånas ur historien, vilket alla var överens om var på tiden, med råge.”

Ju längre man läser, desto mer känns boken som ett skruvstäd. Huvudpersonen Elwood, som arresterats för bilstöld när han försökt lifta till college, pressas av alla olika tider i sitt liv. Från barndomen där diskarna driver med honom i köket, genom övergreppen på Nickel Academy och till flyttjobben – som pajar ryggen senare i New York – blir kroppen och själen sammanklämd och förvriden av historien.

Smärtan är som en färg som alla som delar den redan ser, men som det inte riktigt går att vara medveten om förrän någon har namngivit den. Whitehead lutar sig mot giganter som Martin Luther King och James Baldwin för att måla upp den halvt hallucinatoriska varseblivningen i en värld där det som presenterar sig som rättvisa i själva verket är förtryckets mest fundamentala struktur. En central boxningsmatch ekar också av den otroliga, obarmhärtiga och symbolfebriga boxningsscenen i Ralph Ellisons ”Osynlig man”.

Annons
Annons

Prosan har också en krispig sinnlighet som känns ännu säkrare än i ’Den underjordiska järnvägen’.

Det är förstås orättvist att jämföra någon med sådana genier – vem kan mäta sig med Dr Kings överjordiska patos, Baldwins undersköna skärpa eller Ellisons explosiva närvaro – men i ljuset av dessa tre framstår ”Nickelpojkarna” ändå stundvis som för enkel. Jag kan inte bli kvitt den gnagande misstanken om att en roman som blurbas av en president (Barack Obama: ”Fantastisk”) i någon bemärkelse också går maktens ärende. Karaktärsporträtten av Elwood och hans vän Turner är ibland lite för grunda, och ger läsaren en lite för bra illusion av att få en direkt inblick i deras situationer.

Men Whiteheads främsta styrka finns kanske i konstruktionen av själva narrativet: hur historien kommer emot oss från alla håll, sitter lagrad i kroppar och byggnader, förskjuts till något mer eller mindre begripligt beroende på vem som ser på den och hur. Prosan har också en krispig sinnlighet som känns ännu säkrare än i ”Den underjordiska järnvägen”. Den görs fullständig rättvisa i Niclas Nilssons fenomenala översättning, där nästintill omärkliga serier av böljande ljudlikheter levandegör det transparenta språket.

Som i den här skildringen av elevhemmets interiör: ”De buktande golven knarrade oavbrutet och de gula väggarna var slitna och repiga. Stoppningen rann ur sofforna och fåtöljerna i sällskapsrummet. Borden var märkta med initialer och skymford, ristade av hundra oregerliga händer.” I sådana skenbart enkla meningar glimrar författaren och översättaren ikapp och gör ”Nickelpojkarna” till en stundtals storartad läsupplevelse. Här upphör historielösheten: när sedan länge avfärdade, outhärdliga erfarenheter öppnas till liv att leva sig in i.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons