Foto: Anders Ahlgren

Han fängslades för sin poesi: ”Jag ger inte upp skrivandet”

Caalaa Hayiluu Abaataa är poet. Jag lånar ut min röst till honom i Riksteaterns, Amnestys och Martin Schibbyes pjäs Kality. I ledarsidans fjärde sommarsamtal får jag träffa människan bakom orden.

Publicerad

Caalaa tillhör Oromofolket i Etiopien. De har kallats Afrikas kurder och förtrycks av regeringen. I P1 Dokumentär sändes i november 2015 programmet Grabben i cellen bredvid. Han som berättar är journalisten Martin Schibbye, som med kollegan Johan Persson togs till fånga under ett utlandsuppdrag, dömdes för främjande av terrorism och sattes i fängelse. Caalaa är grabben i cellen bredvid. Nu lever han i Sverige. I programmet säger han: ”Jag vet inte hur jag ska leva mitt liv. Ibland gråter jag. Det är inte så lätt.”

Om ditt sinne inte är tryggt, om ditt sinne inte är där, var är du då?

Det är över fyra år sedan. Nu möts vi. Han vet att jag har varit hans röst i pjäsen. Jag berättar att jag har lyssnat på dokumentären, och frågar var han befinner sig just nu.

– Det är en svår fråga. Jag har frågat mig själv samma fråga som du ställer till mig. Jag har inte mycket till svar. Jag drömmer, och i mina drömmar ser jag mig vid ett vägskäl. Men vägen är mörk, och personen som är jag, är förlorad, och saknar kompass. Det finns många tankar i mitt huvud, men jag kan inte placera dem i ordning. Jag vet inte riktigt var jag är. Om ditt sinne inte är tryggt, om ditt sinne inte är där, var är du då?

Caalaa ser mig rakt i ögonen, men hans blick saknar energi.

Han var bara 16 år när han blev arresterad första gången. Det var 2004, en regeringsräd pågick mot grundskolor och universitet. Caalaa arresterades, blev slagen.

Som tonåring engagerade han sig i sociala frågor, arbetade med hiv/aids, föräldralösa och handikappade. Han skrev och uppförde pjäser om oromokulturen. 2007 började han läsa juridik på universitetet i Adama. Där blev han studentrepresentant på juridikinstitutionen, vilket gjorde att regeringspartiet, TPLF, satte honom under ständig bevakning. Efter att ha organiserat demokratiska val av studentrepresentanter, förvägrades han rätten att delta i undervisningen, arresterades och fördes till Adamafängelset. Blev slagen.

Annons

Han arresterades i samband med Ireechaa, en tacksägelsefest, efter att ha publicerat en bok med sina dikter. I fängelset i Bishoftu blev han slagen i ansiktet och sparkad på.

Den 13 augusti 2011 togs han till polisstationen Maekelawi där han hölls fängslad i tre månader. De första åtta dagarna satt han i den fruktade cell 8, som är mindre än 1x1,5m.

I dokumentären berättar Martin Schibbye om den första gången han såg Caalaa.

”Jag satt på golvet i den trånga cellen, med cementväggar fläckade av svart mögel. Lukten av blött trägolv och urin stack i näsan. Gryningsluften var råkall. Jag såg en ung kille i min egen ålder, som höll sig om magen. Anklarna var röda och uppskrapade. Djungeltrumman sade att han var poet, och att han var här för sina dikter. Jag minns hur han hasade sig fram, och kisade mot det starka ljuset, när han passerade min cell på väg mot förhörsrummet.”

Vad som händer sedan vet jag. På den upplysta scenen läser jag Caalaas ord.

Stanken i tortyrrummet var fruktansvärd. De torterade mig där. Först hängde de mig upp och ner. De slog mig i bröstkorgen, under fötterna och i huvudet. Hela natten torterade de mig.

Annons
Tove Lifvendahl, Angelica Radvolt, Martin Schibbye och David Lenneman i pjäsen Kality som framfördes på Länsteatern på Gotland under Almedalsveckan.
Tove Lifvendahl, Angelica Radvolt, Martin Schibbye och David Lenneman i pjäsen Kality som framfördes på Länsteatern på Gotland under Almedalsveckan. Foto: Riksteatern

Efter tre månader av förhör och tortyr gav han upp. Han minns hur den som sist slog honom, gick fram och tillbaka över hans kropp. Han skrev på de papper de gav honom, vad som stod där vet han inte. Den 10 november 2011 släpptes han, och återvände till universitetet.

Men i slutet av december utbröt ny konflikt, många Oromostudenter arresterades och Caalaa flydde till Sudan, där han levde 16 månader i ett flyktingläger. Där erkändes han som politisk flykting av UNHCR och det meddelades en dag att han skulle till Khartoum för att delta i en kurs om Sverige, det land där han skulle få en fristad.

Nu är han här. Han är fri. Men nästan alla hans vänner sitter i fängelse. Så vad är frihet? Vem är fri? Hans mamma dog när han var sex år, men hans pappa lever. Två av hans bröder har också suttit fängslade.

Annons

Caalaa kom till Färila i Hälsingland, med blödningar i magen efter tortyren. Tillvaron i Sverige blev en rivstart. Han tänker att det förmodligen hade varit bättre om han hade lyssnat till dem som tyckte att han skulle bearbeta det han hade varit med om, innan han satte sig i skolbänken. De fysiska skadorna hade inte läkt, än mindre de psykiska.

Jag vill gärna fortsätta att leva här, och kunna utvecklas så mycket som möjligt, men då behöver jag det svenska språket.

Efter ett tag flyttade han till Malmö för att studera vid universitetet. Plötsligt tog det stopp. Blindtarmen brast. Smärtan var svår. Och så var det som om även något i själen rämnade.

– Jag var en duktig student på Adamauniversitetet, ogillade lata studenter. Nu har jag inte förmågan. Det gör mig så frustrerad. Jag har levt fyra år i Sverige, men har inte utvecklats språkmässigt som jag vill. Jag skriver och tänker på oromo. Jag vill gärna fortsätta att leva här, och kunna utvecklas så mycket som möjligt, men då behöver jag det svenska språket.

Annons

Han har bestämt sig för att pausa studierna tills han återfår koncentrationsförmågan. Nu behöver han fokusera på annat, och söker jobb.

Han träffar andra oromos i Sverige, men känslorna mellan generationerna skiljer sig åt – de äldre känner inte på samma sätt som de yngre. Caalaa hoppas på den yngre generationen, som har etablerat en förening i Stockholm och arrangerar aktiviteter.

I Etiopien sprids hans diktsamling trots att den på flera håll har konfiskerats av myndigheterna. Många ser honom som en viktig kraft i kampen för oromofolkets frihet. Men det är också en börda. Varje dag nås han av nya besked om att någon bekant eller vän är arresterad, dödad eller försvunnen.

Foto: Anders Ahlgren

Jag frågar honom vad han är rädd för.

– Oromos framtid. Att förtrycket fortsätter. Att andra länder fortsätter att ge regimen stöd. Omvärlden kan påverka, eftersom Etiopien är mottagare av enorma summor från andra länder. Regeringen är en samling gangsters, de bryr sig inte om människor, utan ser bara till sitt egenintresse. Man hör ibland att det är ett rising country. Besökare åker till Addis Abeba, men all infrastruktur och byggnader som imponerar på utländska gäster är ägda av en liten elit som stöder regimen. De visar upp andelslägenheter, men det är bara folk som stöder regeringen som kan nyttja dem, resten bor i kåkstäder.

Annons

Vi kan göra något. Något är bättre än ingenting.

Och så plötsligt är Caalaas ögon levande.

– Medierna skriver att landet reser sig. Men majoriteten av folket gör det inte. Du hittar inte en medelklass i Etiopien – det finns bara två klasser, toppen och de mest fattiga. Ingen hör de fattigas röst. Jag hoppas den yngre generationen kan göra något för att det ska bli fri åsiktsbildning i Etiopien, och föra vidare oromokulturen. Berätta om förtrycket, och om varför de flyr. Vi kan göra något. Något är bättre än ingenting. Så vi försöker att göra någonting.

Jag frågar om han fortfarande skriver. I dokumentären sade att han skrev en dikt per dag, att det var hans medicin. Han nickar.

– Ja, jag skriver. Minst en, ibland två eller tre. Jag ger inte upp skrivandet.

Han tar upp sin dator ur ryggsäcken. Läser dikten The rights I was given. Den är tillägnad de etiopiska bönder som tvingats lämna sina förfäders mark och gjorts hemlösa. Han läser, med en styrka som går igenom orden och rösten. Så låter inte en människa som kommer att ge upp.

Tove Lifvendahl, Angelica Radvolt, Martin Schibbye och David Lenneman i pjäsen Kality som framfördes på Länsteatern på Gotland under Almedalsveckan.

Foto: Riksteatern
Foto: Anders Ahlgren