Annons
Recension

Party under blitzenCanetti dömer mer än upplyser

Elias Canettis oredigerade dagbok innehåller några oförglömliga scener och detaljer från den brittiska kulturelitens sociala liv. Men tyvärr är det invektiv och osmält avsky som dominerar texterna.

Under strecket
Publicerad

Party under blitzen

Författare
Canetti, Elias
Genre
Övrig

Förlag: ForumOrginal titlel: Party im Blitz. Die englischen JahreÖvrigt: Övers: Per Holmer | 253 s

Elias Canettis berömmelse vilar så gott som uteslutande på den tredelade självbiografin (”Den räddade tungan”, ”Facklan i örat” och ”Ögonspelet”), romanen ”Förbländningen” och det kulturfilosofiska verket ”Massa och makt”. Men han skrev också annat; under åren före sin död 1994 arbetade han på en minnesbok om sin 40-åriga vistelse i England. Kvarlåtenskapen sammanställdes härom året i en volym, som nu föreligger på svenska under titeln Party under blitzen i Per Holmers översättning.
Canetti hör otvivelaktigt till kategorin moderna europeiska klassiker, vilket i sig är nog för att motivera den här typen av postuma utgivningar, men publiceringen är inte helt oproblematisk. Dels ges texterna ut utan författarens uttryckliga medgivande, och dels innehåller de stoff som i sin stundom oregerliga hets mot person överträder den goda smaken, och som Canetti själv kanske inte hade valt att
publicera utan ett visst mått av självcensur.

Den i grunden oredigerade memoarboken handlar alltså om det England som Canetti tillsammans med sin hustru Veza flyttade till 1937, och som kom att bli hans hemland under större delen av livet. Tyngdpunkten i anteckningarna ligger på skildringen av de inflytelserika konstnärs- och filosofkretsar han kom i kontakt med i och runt London under krigsåren, och består huvudsakligen av en serie miniporträtt av ledande personligheter ur Englands intellektuella elit.
Att Canetti över huvud taget fick tillgång till dessa miljöer kan förefalla märkligt, med tanke på att han själv vid tidpunkten knappast var någon celebritet i den här delen av världen (”Förbländningen” hade ännu inte kommit ut i engelsk översättning, och ”Massa och makt” publicerades först 1960). Klart som korvspad att den centraleuropeiske diktaren, bland alla dessa aristokratiska konstnärer, litterater, vetenskapsmän och politiker, kunde uppfatta sin egen anonymitet i salongerna som rätt förödmjukande.

Annons
Annons

Detta uttalas förvisso aldrig i texterna, men han gör å andra sidan ingen hemlighet av sina känslor, beaktat de på sina håll tämligen kverulantiska och ogina omdömena om en rad centrala figurer som korsat hans väg. Välbekant är exempelvis hans förhållande till T S Eliot, och att den litteräre giganten får symbolisera allt det hos England som Canetti inte tål - konservatismen, känslokylan, högmodet - späs här på med rasande invektiv som ”impotent”, ”härjare i Intet” och utsöndrande en ”doft av kraftlöshet”.
Canetti befann sig i England under bjudningarnas och partynas tid, och till bokens mer läsvärda inslag hör de avsnitt där han trots allt kunnat dra vissa fördelar av sin relativa anonymitet genom att ostört betrakta och analysera dessa tillställningars beskaffenhet och strikta sociala koder. Och vare sig han är på middagsbjudning hos paret Empson i Haverstock Hill, på litterära aftnar på stilbildande Student Movement House eller besöker den stenrika mecenaten Margaret Gardiners legendariska hem i Hampstead, inser han att det framför allt handlar om att vårda de engelska dygderna. Här, skriver han syrligt, gäller det att lära sig konversera utan att egentligen få något sagt, gärna med en ständig blick på klockan, och att ”aldrig komma någon alltför nära inpå livet”.
Studiet av det ståndsmässiga och intellektuella sällskapslivet bedrivs av Canetti med hans omisskännliga blick för betydelsebärande detaljer, men allt emellanåt också med en animositet som låter ana andra underliggande motiv i författaren än blott och bart lusten till objektiva granskningar av nationella fenomen.

Annons
Annons

Visst består nedteckningarna också av en rad oförglömliga och roande scener, som när författaren högt läser Hölderlin för sin hyresvärd medan bombplanen far över trädgården i Chesham Bois, eller när han i en lyxsvit på Ritz dinerar och skämtar med en ”getabocksgnäggande” Bertrand Russell. Men den typen av givande minnen och anekdoter, liksom den avslutande och förbittrade uppgörelsen med Thatchers England (”vars enda och heliga recept var själviskhet”), är snarare att beteckna som spridda guldkorn i en annars rätt torftig källåder, och intrycket av att texterna exkluderar mer än de blottar, dömer mer än de upplyser, är förhärskande.
Som mest betänkliga är Canettis motiv i kapitlet om Iris Murdoch (betecknande nog bokens längsta), där han formligen frossar i skymfliga kommentarer. Av allt att döma var deras relativt korta förhållande komplicerat och psykologiskt mångbottnat, och han tillstår visserligen att hon utövat en viss dragningskraft på honom, men allt detta förbleknar (för den illa underrättade läsarens vidkommande) bredvid alla ohejdade attacker på hennes person. Det finns inte ”något som lämnar mig mer likgiltig än den här människans intellekt”, hos henne sover allt ”i godan ro”, låter det, och Canetti kan inte nog understryka hur äcklad han känner sig när han älskat med henne.
Efter det slags omdömen är det inte utan att man hade önskat sätta tänderna i en riktigt smaskig antologi bestående av alla de här bedömda personernas uppfattningar om smakdomaren Canetti.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons