Annons

Martin Lagerholm:Canetti förblir sin egen främsta levnadstecknare

Med lust och en privatdetektivs nit har Sven Hanuschek skrivit en monumental biografi över Elias Canetti. I väntan på ännu hemliga dokument är dock Nobelpristagaren forfarande sin egen oöverträffade biograf.

Under strecket
Publicerad

UNDER STRECKET

Att ägna sig åt Elias Canettis verk kan lätt utmynna i en irriterande mängd frågor. Betyder det han skriver egentligen något helt annat, eller är han verkligen så hänsynslöst uppriktig som det verkar? Döljer sig inte alltid en eller annan bakslug räv bakom varje hundöra man av förargelse måste vika in på boksidorna under läsningen av honom? Hur reda ut om hans tirader är uttryck för en skenbar eller verklig visdom, för ett genuint eller konstlat tilltal? Av samma skäl handlar det aldrig om ren och skär aversion mot honom, utan om något än värre: om en kliande känsla av att under läsningen möjligen ha missat något väsentligt i hans texter; något som kanske har att göra med en lek med identiteter eller med intrikata tankar om mänskliga omvandlingsprocesser. Under sådana rådvilla omständigheter kan det vara behjälpligt med en uttömmande biografi om den författare som vigde sitt liv åt just ”förvandlingsdjuret människan”, en definition inte minst gångbar på Canetti själv. Och ändå inte. Ty de grundliga
undersökningar av det egna livets och den egna personens obönhörliga förändringar som han ägnade sig åt, och detta uttryckligen för att skydda sig från glömskan och döden, är samtidigt i det närmaste statiska i sin konsekvens och regelbundenhet.

Annons
Annons

Att vi har fått vänta över ett decennium på Sven Hanuscheks monumentala levnadsskildring, Elias Canetti: Biographie (Hanser, 799 s), är inte bara ett resultat av det sorgfälliga arbetet med boken, utan också en befallning signerad Canetti själv, som i sitt testamente uppmanade alla biografer att vänta i tio år efter hans död innan de började gräva i hans liv. Nu är den tiden alltså ute (eller inne), och filologen och litteraturvetaren Hanuschek har omgående kunnat presentera sitt omsorgsfulla verk om författaren som än betraktats som en alltid lika förbindlig gentleman, än som skoningslös ”kannibal” med ett närmast sjukligt behov av att studera, betygsätta och avverka människor, och det med samma intensiva begär som han granskade sig själv och sina motiv.

Men Hanuscheks arbete har inte minst inneburit en rad metodologiska problem, som i praktiken skulle kunna anses ogiltigförklara levnadsskildringen som sådan. Det har främst att göra med det faktum att Canetti inte bara testamenterade sin stora boksamling till centralbiblioteket i Zürich, utan också 150 kartonger med den sammantagna kvarlåtenskapen, och att 20 av dessa - det mest privata materialet (dagböcker, korrespondenser, manuskript) - är spärrade till år 2024. Detta ställer onekligen till det för den som likt Hanuschek har för avsikt att teckna ett slags ”totalbild” av författaren. Ty vem vet vilka hemligheter som döljer sig i dessa förseglade buntar? Till på köpet har Canetti i de tillgängliga delarna av kvarlåtenskapen inte sällan tecknat ned sina notiser i form av stenografi - en för författaren typisk kontrollmekanism - vilket förstås försvårat uttydningen avsevärt. Att Hanuschek dessutom haft svårt att hitta tidsvittnen från Canettis tidigaste barndom i Bulgarien, och där han alltså helt fått lita på författarens egna privata minnen, har även det inneburit en kännbar inskränkning i arbetet. Men vad som på förhand måste ha varit det största hindret - eller den mest stimulerande utmaningen - är förstås det faktum att Canetti själv inte gjorde annat än att i verk efter verk skriva sin egen biografi, och det så metodiskt att varje efterkommande kommentar i förstone kan verka överflödig. Såvida författaren i sina skrifter inte ägnat sig åt idel fräcka lögner, tillrättalägganden och efterhanskonstruktioner (vilket vi aldrig kan veta eftersom bevisen för eller emot detta påstående är förseglade i ytterligare tjugo år). Tacksammare utgångspunkter kan man alltså som biograf önska sig, vilket inte hindrat Hanuschek från att ta itu med sitt arbete med både lust och nit. Och med en trots alla hämmande reservationer imponerande grundlighet, som kronologiskt tar honom till alla de platser Canetti levde på eller besökte, har Hanuschek med en privatdetektivs trägna plikttrohet följt sitt studieobjekt i spåren, från den bulgariska vaggan för 100 år sedan till den schweiziska graven 89 år senare.

Annons
Annons

Den långa livsresan för den sefardiske juden Elias Canetti började i den lilla smältdegeln Rustschuk vid Donau i Bulgarien. Hans kosmopolitiska och kulturellt präglade uppväxt (redan som 16-åring kunde pojken Elias blicka tillbaka på en barndom i fem länder och skolgång i Manchester, Wien, Zürich och Frankfurt) gjorde honom tidigt till en i såväl språklig som intellektuell mening klassisk europé. De tidiga åren i Manchester avbröts av faderns död, och den mer kontinentalt inriktade och Strindberg-läsande modern Mathilde beslutade sig för att med barnen flytta till sitt älskade Wien. Den första boken i Canettis centrala, tredelade självbiografi, ”Den räddade tungan”, handlar om just de här turbulenta unga åren, och är ett slags utvecklingshistoria om barnet Elias första litterära och estetiska upplevelser, som Hanuschek i stort sett bara har att rakt av citera från.
Det är också under denna första vistelse i Wien som den händelse ägde rum som var den utlösande faktorn till att han under ett halvt sekel kom att samla material till vad som skulle bli hans kanske mest lästa och beundrade verk, den mästerliga antropologiska studien ”Massa och makt”. Vid tiden för krigsutbrottet 1914 befann sig Mathilde Canetti med sina tre söner på en kurort utanför Wien när någon plötsligt informerade gästerna om krigsförklaringen. Folkhopen började då sjunga hymnen ”Heil dir im Siegerkranz”, medan de ännu brittiskt färgade Canetti-barnen stämde in i sången, fast med texten till ”God Save the King”. De församlade människorna gav sig då upprört på de tre bröderna - 9, 5 och 3 år gamla - tills de räddades av den tillskyndande modern. Detta blev Canettis ”första upplevelse av en fientlig massa”, och är också en central scen i hans biografi, och från vilken man kan härleda ett flertal återkommande tankar och motiv i hans författargärning.

Annons
Annons

Av barndomens alla uppehållsorter var det dock bara i Zürich han verkligen kände sig hemma, och som han mot slutet av sitt liv också skulle återvända till. Schweiz var för honom inte bara ett fritt land, utan ett land vars ”atmosfär av icke-krig” knöt samman människor på ett sätt han varken förr eller senare skulle komma att uppleva. Barndomens uppbrott därifrån var därför smärtfyllt, och den efterföljande skoltiden i Frankfurt dessutom präglad av antisemitiska gliringar, men också av Elias första litterära försök. Dessa utvecklades några år senare under studieåren i Wien parallellt med fler konstnärliga och kulturella upptäckter, inte minsts under den fruktade kulturkritikern Karl Kraus inflytande (vilket den andra delen i hans självbiografiska trilogi, ”Facklan i örat”, redogör för).

Det är också i Wien han träffar sin blivande och likaledes skrivande hustru, den åtta år äldre Veza Taubner. Stora delar av Hanuscheks biografi uppehåller sig särskilt vid Canettis vitala och spänningsrika relation med henne, med den komplicerade psykologi som styrde deras samvaro. Förhållandet inbegrep på sätt och vis
också Canettis många andra väldokumenterade kvinnohistorier, oftast sanktionerade av Veza som skulle ”godkänna” hans kärleksaffärer (med bland andra Friedl Benedikt och Iris Murdoch, som Elias i sin tur bevakade med den svartsjukes ihärdighet). Men trots att de under alla år i England, dit de flyttade (flydde) 1938, levde självständiga liv och hade separata bostäder, var deras behov av varandra i högsta grad ömsesidigt; hon måste skydda sin man mot hans värsta utbrott av paranoia, och han henne mot ständiga självmordstankar. Och trots relationens tragiska klangbotten saknades inte inslag av komiska förvecklingar och skrattretande missförstånd, vilket fått Hanuschek att karakterisera förhållandet som ”en Bergmansk tragedi filmad av Woody Allen”.

Annons
Annons

Vezas död 1963 gjorde hur som helst Canetti närmast besatt av ett slags rasande och litterärt produktiv sorg; ett maniskt tillstånd han inte kom att lösas från förrän den 28 år yngre schweiziskan Hera Buschor korsade hans väg, gifte sig med honom och 1972 gav honom dottern Johanna. Det är rörande att läsa hur den uppburne 67-årige världsförfattaren - nu åter igen Zürichbo - här ger uttryck för den känslostorm som alla nyblivna föräldrar går igenom; hur han tidigare ”levt i högmod” och att han nu äntligen kanske kan vara ”till någon nytta” här i livet. Något av en ödets ironi, därför, att den åldrade Canetti, denne passionerade fiende till döden, skulle komma att bli änkling ytterligare en gång, då Hera 1988 avled i cancer.

Förhållandet till konkurrerande konstnärer och intellektuella var desto mer komplicerat, och tog sig uttryck i att Canetti, som han själv uttryckte det, ”skrev av hat”. Redan i hans stora debutroman, ”Förbländningen”, kan man konstatera att det råder total brist på ”positiva” gestalter, men desto mer av burleska och sinnesrubbade figurer. Men även om Canetti i det levande livet var en orubblig misantrop, tummade han inte på sin humanistiska övertygelse, vilket under kriget rentav kunde resultera i att juden Canetti fick vädja till engelsmännen om att lägga band på sitt tyskhat. Hans mer universella mörksyn spillde emellertid över rejält när det handlade om att lägga ut texten kring potentiella hatobjekt i hans direkta omgivning. Så är exempelvis den postumt publicerade ”Party under blitzen” (recenserad i SvD den 9/3 2005) till stora delar en veritabel katalog över vem som tyckte vad om vem i de brittiska konstnärskretsarna. I de kapitel som behandlar den här tiden har Hanuschek inte stort mer än kunnat redogöra för sådant som Canetti själv nedtecknat, och som inte minst utgörs av förvisso ofta retoriskt eleganta och roliga invektiv riktade mot berömdheter som varit oförsiktiga nog att korsa hans väg. T S Eliot, James Joyce, Thomas Mann, Adorno (”det vidrigaste exemplet på en filosof”) och 68-rörelsens frontfigur Daniel Cohn-Bendit är bara ett fåtal av alla dem som någon gång, eller upprepade gånger, nagelfors av ”monstret från Hampstead”. Men skarpa omdömen har en kuslig förmåga att kastas tillbaka på avsändaren, och många har mer än gärna vittnat om Canettis ”ilska, hat och missunsamhet” gentemot andra framgångsrika människor. Såvida dessa inte i positiv mening träffat författaren rakt i hjärtat, vill säga. Som en Kafka eller Robert Walser. Likt dessa ”taoister” ville han aldrig behöva vara verksam som ”professionell” författare, inte vara en ”mångskrivare som Stefan Zweig”, utan bara tänka och skriva då livet så att säga tvingade honom till det.

Annons
Annons

Det sistnämnda idealet verkar han av allt att döma ha varit trogen, det vittnar om inte annat hans förhållandevis blygsamma produktion om; de ”stora” titlarna går så att reducera till den självbiografiska trilogin (”Den räddade tungan”, ”Facklan i örat” och ”Ögonspelet”), romanen ”Förbländningen”, ”Massa och makt”, och i viss mån reportageboken ”Rösterna i Marrakech”. De titlarna har Hanuschek klokt nog också interfolierat i separata kapitel, där han grundligt redogör för deras innehåll, den samtida receptionen av dem, och den privatpsykologiska bakgrunden till deras bärande motiv. Men i slutändan handlar Hanuscheks biografi likväl främst om tämligen schematiska kommentarer till en evinnerlig mängd citat av Canetti själv, som nu i ännu högre grad måste gälla som sin egen oöverträffade levnadstecknare.

Trots hans verks starkt utlämnande karaktär, höll Canetti hårt på sin privata integritet, ställde inte gärna upp på intervjuer och ville under inga omständigheter bli en ”kulturell institution”, utan nöjde sig med det skrivna ordet. Hans närhet till och nyfikenhet på livet beskrev han en gång på följande sätt, vilket i sin frimodighet kanske ändå vittnar om att bakom alla irriterande paradoxer dolde sig en man med en i grunden rätt okomplicerad tro på människan: ”Jag talar allra helst med unga människor som inte har en aning om vem jag är, och särskilt med dem som inte gärna läser några böcker. Det är underbart att inte ha någon auktoritet, att inte behöva försvara sig, att helt enkelt vara någon som samtalar med dem, och som framför allt lyssnar på dem”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons