Annons
Krönika

Carl-Johan Malmberg:Finner nästan inte ord – en förolämpning mot läsaren

Carl Larsson, självporträtt, 1912.
Carl Larsson, självporträtt, 1912. Foto: Andreas Nilsson/Malmö konstmuseum

I den senaste utgåvan av Carl Larssons självbiografi ”Jag” har konstnärens språk förvanskats. Carl-Johan Malmberg läser den inför sommarens utställning på Zornmuseet och undrar vad som är äkta och vad som är förfalskning.

Under strecket
Publicerad

Det sista konstnären Carl Larsson arbetade med var varken måleri eller grafik utan en bok. Och en bok av helt annorlunda slag än de muntert illustrerade skildringarna av hemmet och familjeidyllen i Sundborn som ”De mina” och ”Solsidan”. Nu gällde det en självbiografi som han kallade ”Jag”. Konstnären tar bladet från munnen, avslöjar detaljerna kring sin ohyggliga barndom med en tyrannisk far och svår fattigdom, och senare, när karriären stod på sin höjdpunkt, de uppslitande tvisterna kring fresken ”Midvinterblot”. De förbittrade hans sista år. I företalet till ”Jag” beskriver han sig själv drastiskt som en person som levt ett dubbelliv, ett utåt, ett inåt: ”Mitt stadigt leende ansikte. Min dolda fasa för livet.” Självbiografin ger en annan bild än den allmänheten hade av honom som den solige livsnjutaren, fylld av självförtroende, en av svensk konsts stora framgångssagor.

”Jag” publicerades första gången 1931 och finns i flera upplagor, mer eller mindre bearbetade. Den bästa, trognast den text som Carl Larsson lämnade efter sig – enligt hustrun Karin fullbordade han den bara två dagar innan han dog – är den som Albert Bonniers publicerade 1953 i serien Svalan, omtryckt 1969. I den senaste upplagan, från 2013 och utgiven av Helena Brunkman och Ami Bergöö, två av Carl Larssons släktingar, läser jag i förordet: ”I denna utgåva kommer memoarerna för första gången ut i en uppdaterad version, där vi med omsorg och kärlek har gjort texten lättare att läsa. Grammatiken har till viss del moderniserats och de långa meningarna kortade. På vissa ställen har vi bytt ut enstaka ord samt ändrat ordföljden, allt för att du som läsare ska kunna koncentrera dig mer på vad Carl vill ha sagt än på att traggla dig igenom otidsenliga formuleringar.”

Annons
Annons

Jag finner nästan inte ord. Är det så man visar kärlek till konstnären? Genom att underkänna hans språk, och – längre fram i förordet – också begripligheten i en del av det han säger? Och varför förolämpar man läsaren? Carl Larsson skriver inte bara en fullt begriplig svenska utan också en personlig och vacker.

När jag läste ”Jag” första gången slogs jag av spänsten i skrivsättet, nyanserna i formuleringarna, klarheten i stilen, känslostyrkan – och förmågan att variera sig i långa och korta satser. Men för hans sentida ättlingar författade han med ”otidsenliga formuleringar” och att läsa hans original är att ”traggla” sig igenom det. Och vart leder det när utgivare börjar ändra i texter för att komma åt vad upphovsmannen ”vill ha sagt” bakom otidsenligheterna – i något slags retroaktivt skådande in i hans eller hennes hjärna?

När jag läser utgåvan från 2013 är den inte grovt bearbetad, det får jag medge, men tillräckligt för att Carl Larssons rytm och diktion på åtskilliga ställen går förlorad. Meningsbyggnaden ändrad. Ord utbytta. Och framför allt: efter förordets deklaration är det omöjligt att lita på texten jag har framför mig. Vad är äkta Carl Larsson och vad är en förfalskning?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons