Annons

Fredrik Johansson:Castro och Kubakrisen - En gnista för den sista världsbranden?

Under Kubakrisen 1962 blev Nikita Chrusjtjov skakad över Fidel Castros syn på kärnvapen
Under Kubakrisen 1962 blev Nikita Chrusjtjov skakad över Fidel Castros syn på kärnvapen Foto: TT NYHETSBYRÅN
Under strecket
Publicerad

Fidel Castro är död. Jag noterar att en del företrädare för den svenska vänstern ser det som ytterligare en möjlighet att skämma ut sig.

De politiska fångarna. De avrättade. De drunknade flyktingarna. Fattigdomen. Censuren. Lögnerna. Förtrycket. Allt finns där. Inklusive de västerlandets apologeter som aldrig kommer tillskansa sig förmågan att förstå att förtryckets brutalitet alltid överskuggar eventuella påstådda sociala och andra framsteg.

För den som exempelvis vill läsa en kritisk genomgång av kubanska barnadödlighetsiffror – vilka framstår lite som de sista entusiasternas sista halmstrå - kan detta vara av intresse. Även de sociala framgångar som framförs av ”Kuba har ju i alla fall och trots allt”-falangen skakar betänkligt vid en närmare granskning.

Det finns många frågor som rör Kubas historia sedan revolutionen.

En viktig är naturligtvis den misslyckade amerikanska bojkottpolitiken, som förvisso skadat Kuba ekonomiskt – men framförallt givit den politiska ledningen en förevändning för den ekonomiska katastrof som varit följden av socialismen. Washington har givit den kubanska ledningen dess viktigaste fikonlöv.

Annons
Annons

Castro och hans revolutionärer har kunnat urskulda sig såväl inåt mot det egna folket som utåt gentemot en omvärld hungrande på berättelser om någon form av motstånd mot Förenta Staterna.

Vi ser det också i Castros eftermäle. Pierre Schori beskriver – inte utan entusiasm - Fidel Castro som ”en latinamerikansk David i kamp mot världens mäktigaste militärmakt”.

Möjligen grumlas bilden av Castro som kung David en aning – och i mer än en mening - av att den kubanske ledaren ställde stridskrafter på Syriens sida i överraskningsanfallet på Israel i Yom Kippur-kriget 1973.

En beskrivning av detta och av Kuba på höjden av sin militära makt i slutet av 1980-talet, går att läsa i denna intressanta artikel i The Atlantic från 1988.

Fidel Castro var under stora delar av Kalla kriget ledare för ett av världens mest militariserade och militärt aktiva länder (kubanska soldater och rådgivare har funnits i Angola, Algeriet, Jemen, Etiopien, Irak, Afghanistan, Benin, Guinea-Bissau etc och naturligtvis i latinamerikanska länder som Nicaragua).

Mycket var finansierat med sovjetiska pengar och när den finansiering tog slut blev den kubanska rollen naturligen betydligt mindre.

Men det finns också en annan dimension av Fidel Castro, som – till skillnad från deltagandet i ett anfallskrig mot Israel - även skulle få svensk vänster att åtminstone känna en sorts preliminär tveksamhet.

Kuba var fokalpunkt för den mänskliga historiens sannolikt allvarligaste kris. Under tretton dagar i oktober 1962 drevs världen till randen av ett apokalyptiskt kärnvapenkrig.

Annons
Annons

Sovjet hade börjat placera ut kärnvapen på Kuba. Dessa upptäcktes av amerikanska spionplan och en gastkramande kraftmätning mellan USA och Sovjetunionen tog sin början.

Händelseförloppet finns beskrivet i en rad böcker (Allisons ”Essence of Decision”, Dobbs ”One Minute to Midnight”, Robert Kennedys ”Thirteen days” för att nämna några). Och filmen Tretton dagar från 2000 ger en välberättad historia från den amerikanska ledningens perspektiv.

Castros roll hamnar ofta i skymundan. Det är det episka psykologiska spelet mellan John F Kennedy och Nikita Chrusjtjov som står i centrum.

Ett spel som i sig innehåller så många lockande historiska och mänskliga dimensioner (rikemanssonen mot bondpojken, den unge nye mot den äldre rutinerade som överlevt krigen, Stalin och utrensningar, den sofistikerade mot den brutale, Chrusjtjov mobbingbeteende mot Kennedy vid deras första möte i Wien 1961, Kennedys mognad under krisen, Chrusjtjovs kombination av socialistisk övertygelse och känsla av sovjetisk underlägsenhet etc etc etc)

Men Castro spelade en viktig roll, vilken har kommit att bli allt mer tydlig ju mer dokument och kunskap som kommit på bordet.

I ovan nämnda bok av Michael Dobbs beskrivs hur Castro och Chrusjtjov utväxlar brev under höjden av krisen - 26-27 oktober 1962. Av ett brev (går att läsa här) drog Sovjetledaren, enligt Dobbs, slutsatsen ”rightly or wrongly that Castro was advocating a preemptive nuclear strike against the United States. He interupted his aide several times to clearify certain passages in the text.”

Annons
Annons

Dobbs beskriver en chockad Nikita Chrusjtjov: ”The Cuban obsession with death and self-sacrifce startled Khruschev, who had seen more than his share of destruction and suffer.

(...)

And yet here he was this Cuban revolutionary talking blithely about launchng a nuclear strike against the United States. Having lived through World War I, The Russian Civil War, and The Great Patriotic War Khruschev shudderd to think what would happen if he followed Castro’s advice.”

Huruvida Castro verkligen var denna millenarist är väl en fråga för historisk forskning. Det finns dock andra och senare exempel på en motsvarande dragning åt extrema militära lösningar.

I den här artikeln i New York Times från 2009 hävdas bland annat att ryssarna under 1980-talet var tvungna att förklara de ekologiska konsekvenserna för Kuba av ett kärnvapenanfall mot USA, för att kyla ner Castros entusiasm för ett sådant.

”In the early 1980s, according to newly released documents, Fidel Castro was suggesting a Soviet nuclear strike against the United States, until Moscow dissuaded him by patiently explaining how the radioactive cloud resulting from such a strike would also devastate Cuba.”

Även Castros vapenbroder – den än mer ikoniske Che Guevara – närde liknande tankar och ska i november 1962 ha sagt till londonbaserade Daily Worker att:

"If the missiles had remained (in Cuba),We would have used them against the very heart of the U.S., including New York City. The victory of Socialism is well worth millions of atomic victims."

Nu ska väl sägas att detta sannolikt var mer propaganda än verklighet. Ryssarna hade inte lämnat kärnvapen i kubansk kontroll. Men det säger rimligen en del om stämningsläget bland de kubanska revolutionärerna.

Denna sidan av Fidel Castro, som den möjliga gnistan för mänsklighetens största och kanske sista brand, är inte särskilt framträdande i vare sig svenska kommentarer eller i medierapporteringen.

Jag ser att Lars Ohly påstår att Fidel Castro var en ”inspirationskälla”.

Det ligger kanske en del i det. Frågan är för vad.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons