Annons

Cecilia Malmström: EU ger oss mer demokrati

Vi kan lätt känna en maktlöshet inför globala utmaningar och gränsöverskridande problem. Men EU ger oss idag möjligheten till demokratiska lösningar. Utan EU hade det demokratiska underskottet sannolikt varit långt större, skriver EU-kommissionär Cecilia Malmström.

Under strecket
Publicerad
Cecilia Malmström (L) är Sveriges EU-kommissionär med ansvar för handelsfrågor.
Cecilia Malmström (L) är Sveriges EU-kommissionär med ansvar för handelsfrågor. Foto: Peter Wixtröm/Aftonbladet/TT

DEBATT | EU-VALET

Efter Europaparlamentsvalet har frågan om hur EU:s demokrati är beskaffad återigen hamnat på tapeten. EU:s demokratiska underskott har debatterats under lång tid. Däremot är det i den offentliga debatten mindre utforskat precis vad detta underskott består i, mot vilken måttstock EU ska hållas, och därför hur ett sådant underskott ska bryggas.

Europaparlamentet i sin nuvarande form upprättades 1979. Intressant nog var det samma år som begreppet ”det demokratiska underskottet” fick spridning. Den som populariserade uttrycket var en brittisk politiker i Labour vid namn David Marquand. I motsats till vad man lätt skulle kunna tro var han ingalunda någon tidig EU-kritisk brexitör. Tvärtom röstade Marquand 1971 för brittiskt inträde i den dåvarande Europeiska Gemenskapen. Och 1979, när han påpekade detta underskott, var han rådgivare till den dåvarande brittiska kommissionsordföranden, Roy Jenkins.

Men Marquand var inte först med att använda uttrycket. ”Det demokratiska underskottet” myntades 1977 av en annan pro-europeisk britt, Richard Corbett, som idag är Europaparlamentariker för Labour. Corbett var vid denna tid ordförande för Young European Federalists, och antas ha författat deras manifest från samma år. Det första kapitlet i detta manifest heter just ”Det demokratiska underskottet”.

Annons

Fritt översatt inleds kapitlet såhär:

”Tittar man på Europa idag, är det tydligt att kontinenten lider av en ’sjukdom’, en känsla av utanförskap och en brist på förtroende för att det ekonomiska och politiska systemet ska kunna lösa våra problem. Den kraftiga ökningen av grupper som kampanjar för olika mål, medborgarrörelser och till och med spontana revolter, är ett symptom på att det nuvarande systemet inte förmår att möta medborgarnas behov.”

Det skulle lika gärna kunna vara skrivet i vår tid. Gula västar, klimatstrejker och bensinupprop är vardag i Europa. Utanförskap och en brist på förtroende för det politiska och ekonomiska systemet genomsyrar många av dessa rörelser. Liksom på 70-talet har det senaste årtiondet i Europa präglats av kris och ekonomisk omvandling, som skapat en stor osäkerhet. Många tycks uppleva en maktlöshet inför globaliseringen och automatiseringen. Inte sällan har EU pekats ut som boven i dramat.

Sedan 1977 har mycket hänt med den Europeiska demokratin. 1979 hölls de första direkta valen till Europaparlamentet. Den Europeiska Gemenskapen blev den Europeiska Unionen. Europaparlamentets makt stärktes, i takt med att EU:s befogenheter ökade. Det är ingen slump. Ju mer EU:s lagstiftning började beröra människors vardag, desto större blev kraven på insyn och kanaler för medborgare att direkt påverka. Mekanismerna för demokratiskt ansvarsutkrävande inom EU har således varit ett rörligt mål.

När folk idag får frågan om vad som är bra med EU, brukar svar på olika abstraktionsnivåer komma, i den mån folk tycker att EU faktiskt gör något bra. Den första kategorin är något svävande om krig och fredsprojekt. Den andra kategorin är något mer konkret om fri rörlighet av kapital, människor, tjänster och varor. Den tredje gör nedslag i något oerhört konkret, så som slopade roamingavgifter eller Erasmusutbyten.

Alla dessa svar är förstås korrekta och bra. Men den egentliga storheten ligger kanske inte så mycket i vad vi har beslutat, som i hur vi har beslutat allt detta. Det unika med EU är inte bara omfattningen av samarbetet. Snarare är kanske omfattningen av samarbetet en effekt av en beslutsfattandeprocess vars demokratiska inslag saknar motstycke i andra internationella organisationer.

Beslutsfattande inom EU liknar ett parlamentariskt tvåkammarsystem. Kommissionen agerar som en regering. Man lägger fram lagförslag och representerar EU utåt i exempelvis internationella förhandlingar där EU har kompetens. Sedan är det upp till de två kammarna, Rådet och Europaparlamentet att arbeta med det lagförslag Kommissionen lagt fram. Rådet är ju ytterst en parlamentarisk församling bestående av medlemsländernas regeringar och deras företrädare. Europaparlamentet är en direktvald institution. På så vis är vi dubbelt representerade som medborgare – delvis genom vår regering, delvis genom våra Europaparlamentariker.

Dessutom finns gott om mekanismer för ansvarsutkrävande och maktbalans mellan EU:s lagstiftande institutioner, och rättsvårdande myndigheter. Detta gör EU fullkomligt unikt vad gäller demokratisk insyn som internationellt samarbete betraktat.

Trots detta upplevs legitimiteten för EU:s beslut inte alltid som särskilt hög. Den låga kunskapen om EU och det nära besläktade låga valdeltagandet är sannolikt både orsak och verkan bakom denna knappa legitimitet. Den låga kunskapen är också ett problem inte minst vad gäller ansvarsutkrävandet av parlamentarikerna. Europaparlamentet sköter mycket väl sin roll i att utkräva Kommissionen på ansvar. Men förutom denna månad av valrörelse, där medierna har granskat och avslöjat, finns det skäl att fråga sig i vilken utsträckning väljarna utkräver ansvar av våra Europaparlamentariker.

Att detta kan bli mycket bättre, betyder inte nödvändigtvis att det finns ett demokratiskt underskott. EU är i grunden ett samarbete mellan suveräna stater och kan inte rättvist jämföras med demokratin i en enhetlig nationalstat.

Istället måste man föreställa sig hur alternativet skulle se ut.

I avsaknad av EU skulle man kunna tänka sig hur några länder i Europa gick ihop och förhandlade slopade roamingavgifter, fri rörlighet av människor eller gemensamma standarder för bilar. Men det skulle ske i stängda förhandlingsrum mellan regeringarna, utan den insyn och de demokratiska institutioner som EU:s beslutsfattande innebär. Utan direktvalda församlingar som deltar i förhandlingarna. Utan ett oberoende domstolsväsende och en effektivitetsrevision. Trots brister på kunskap om EU:s funktionssätt, är unionens beslutsfattande långt mer demokratiskt än ett Europa utan EU. För att inte tala om den ökade roll som garant för demokratin i medlemsländerna som EU kommit att spela.

Verklighetsbeskrivningen från de unga federalisternas sena 70-tal påminner mycket vår egen tid. Hur föreställde sig då de unga federalisterna att man löste dessa problem? Hur överkomma det demokratiska underskottet?

Kapitlet ”Det demokratiska underskottet” avslutas med orden:

”För att ge människor kontroll över sina egna liv, och för att ge ordet ’demokrati’ mening, behövs fundamentala förändringar i områden ovan. Vi behöver skapa institutioner kapabla att lösa gränsöverskridande Europeiska problem – problem som har flytt nationalstatens kontroll.”

Detta perspektiv förefaller idag lika radikalt som bortglömt. Att det demokratiska underskottet skulle ligga i den maktlöshet vi kan känna inför globala utmaningar och oförmågan att på demokratisk väg lösa våra gränsöverskridande problem. Även om det finns förbättringspotential, erbjuder EU oss idag den möjligheten. Utan EU hade det demokratiska underskottet sannolikt varit långt större.

Cecilia Malmström
EU-kommissionär

Annons
Annons

Cecilia Malmström (L) är Sveriges EU-kommissionär med ansvar för handelsfrågor.

Foto: Peter Wixtröm/Aftonbladet/TT Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons