Annons

Cecilia: ”Pappa eller jag – handlade om överlevnad”

Foto: Jessica Gow/TT

Ibland räcker inte ”förlåt”. Läsarnas reaktioner, gensvar och berättelser strömmar in till redaktionen efter Idagsidans serie ”Vuxna barn gör slut”. Här publicerar vi ett urval.

Under strecket
Publicerad
Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild 1 av 1

1 / 14

”Innanför fasaden pågick en sorts psykisk terror”

Jag sa upp bekantskapen med min pappa strax innan jag fyllde 40. Det var ett svårt beslut som tog mig många år att komma fram till. Men när jag äntligen vågade göra det räddade det faktiskt mitt liv.

Min uppväxt präglades av oro, konflikter och bråk kring min pappas alkoholberoende. Vi hade ett, på ytan, fungerande familjeliv men innanför fasaden pågick ständigt en sorts psykisk terror. Jag kunde aldrig slappna av, var alltid orolig och beredd på att någonting skulle hända.

Min äldre syster var arg, sa ifrån och bråkade medan jag var rädd och drog mig undan. Jag var som en tapetblomma som ingen la märke till – men som såg och hörde allt.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

När jag själv blev vuxen, började jobba och fick barn mådde jag allt sämre och till slut blev jag sjukskriven för utmattningsdepression. Jag hade hela tiden sporadisk kontakt med min pappa, mest via telefon. Han brukade ringa mig, speciellt när han hade druckit.

Under den här perioden började jag också gå i samtalsterapi och det var min terapeut som till slut, efter många år, fick mig att inse att jag var tvungen att bryta kontakten med min pappa. Det var en lång process men till slut insåg jag att det handlade om överlevnad, det var antingen han eller jag.

Anledningen till att det var så svårt att bryta handlade om att jag hade en så stor empati för honom. Det var han som var barnet och jag den vuxne som alltid ”tyckte synd om honom”. Och de här ombytta rollerna hade vi alltid haft, ända sen jag var väldigt liten.

Det var som en tung sten som lyftes bort ur mitt bröst.

Det tog lång tid att ändra perspektiv och se mig själv som den lilla flickan jag var då.

När jag slutligen vågade ta steget och bryta med honom kände jag bara en stor lättnad. Det var som en tung sten som lyftes bort ur mitt bröst. Jag hade inget sista samtal, förklaring eller liknande, jag bara bytte till hemligt telefonnummer så att han inte kunde nå mig. Det var mitt sätt att hantera det och det kändes bra. Däremot berättade och förklarade jag för mina syskon vad jag gjorde och varför.

Efter beslutet pratade eller träffade jag honom aldrig mer. Han gick bort för tio år sedan och jag valde att ta farväl genom att gå på hans begravning. Som jag ser det var beslutet att bryta med honom en del av min läkningsprocess och mitt sätt att (psykologiskt) överleva.

/Cecilia

Annons
Annons
Foto: Gorm Kallestad/TT Bild 1 av 1

2 / 14

Foto: Gorm Kallestad/TT

”Se föräldrar som människor med fel och brister”

Artikelserien ”Vuxna barn gör slut” väcker många tankar. Här är några:

Jag är tveksam till det konstruktiva i att föräldrar rekommenderas att bekräfta vuxna barn i deras skuldbeläggande även när både förnuft och känsla signalerar att anklagelserna är orimliga.

Hur länge kan en vuxen människa egentligen tillåta sig att hålla fast vid sin identitet som det kränkta och sårade barnet?

En viktig del av vuxenblivandet är väl att avmytologisera sina föräldrar? Att lära sig se sina föräldrar som människor, med fel och brister. Inte bara som arketyper som antingen är goda eller onda och som man har rätt att närsomhelst rikta sitt missnöje emot.

Risken finns att det vuxna barnet istället för att komma vidare i livet fortsätter använda föräldern som projektionsyta för sådant som egentligen är personliga problem.

Och då räcker sällan förälderns ”förlåt”. Det blir istället till en bekräftelse på att den egna känslan av att ha blivit kränkt var berättigad. Och underkännandet av föräldern fortsätter.

/Mamman

Annons
Annons
Foto: Charlie Riedel/TT Bild 1 av 1

3 / 14

Foto: Charlie Riedel/TT

”Min enda kontakt med barnen är via kronofogden”

Efter en väldigt stökig separation har jag förlorat kontakt med två av mina barn.

Detta är en daglig sorg. Mamman förklarade för våra gemensamma barn att de skulle välja mellan sina föräldrar. ”Pappa är inte troende och en värdelös människa”, sa hon till dem.

Efter många rättsliga turer fick jag ensam vårdnad men mamman struntade i domen. Det funkar utmärkt i Sverige där vapnen mot föräldrar som öppnat krig mot den andre föräldern är få och fördröjningen rättsligt räknas i år.

Tillhör för övrigt de pappor som varit pappaledig länge, bytt blöjor en masse, lagat mat, tröstat när barnen var sjuka. Min enda kontakt med barnen är via kronofogden när mamman ska driva in sina s k standardtillägg.

Alla frågor om barnens mående och deras tillvaro möts med tystnad.

Den här historien passar inte in i det feministiska narrativet om den goda modern och den missbrukande, misshandlande och antagligen pedofiliidkande pappan.

I verkligheten är Sverige ett av världens mest ensamma länder. Det är kanske det som är elefanten i rummet. Ensamhushållen ökar och på vilken svensk lunchrestaurang som helst kan man studera hantverkare som sitter tysta vid varsitt bord och petar i maten istället för att vara det som vi människor är. Social varelser. Det är vårt naturliga tillstånd.

Lösa konflikter, bygga broar, acceptera varandras bra och mindre bra egenskaper och försoning ter sig möjligen mer konstruktivt än att göra slut med en förälder.

/En bedrövad pappa

Annons
Annons
Foto: Helena Landstedt/TT Bild 1 av 1

4 / 14

Foto: Helena Landstedt/TT

”Var trött på min pappas behov att säga sanningar”

Jag bröt med min pappa första gången 2005. Jag var trött på hans behov att säga sanningar. Hans sanningar innebar ofta att han nedvärderade en närståendes egenskaper eller åsikter. Ofta var det min mamma som utsattes.

Som familj skulle vi visas upp. Det var viktigt att berätta att äldsta dottern var utbytesstudent men mindre viktigt hur man mådde. Han däremot hade all rätt att berätta om sin svåra barndom, som ibland skulle ursäkta hans beteende.

Det är ett jobbigt beslut och många blir provocerade.

Alkohol var ofta en utlösande faktor. När han upprepade sitt beteende mot min son som då var 6 år började tankarna om att bryta kontakten ta form. Det är ett jobbigt beslut och många blir provocerade.

Min mamma separerade från min pappa sent i livet. Ett beslut som hon inte ångrat, även om hon försökte normalisera hans beteende och bjöd in honom utan att fråga mig eller min familj.

Min syster har en annan bild av vår historia, det är en stor åldersskillnad mellan oss. Att bryta med en förälder är inte lätt och någonstans hoppas man på en dialog och förståelse. Mina barn har inte haft en morfar och det sörjer jag.

Nu har min pappa gått bort, det blir ett avslut men jag har redan sörjt färdigt. Det blir på ett sätt provocerande med frågor om hur jag hanterar sorgen. Jag sörjer inte att han är borta utan att han aldrig tog tag i sina relationer eller problem.

/Anonym dotter

Annons
Annons
Foto: Johan Nilsson / TT Bild 1 av 1

5 / 14

Foto: Johan Nilsson / TT

”Ja! Man får göra slut med sina föräldrar”

Ja! Man får göra slut med sina föräldrar. Jag har växt upp med 4 olika styvpappor, flyttat och bytt skolor så många gånger att jag tappat räkningen.

För att överleva mentalt har jag brutit med min mor många gånger, och det har gått år utan att vi haft någon kontakt alls.

/anonym

Annons
Annons
Foto: Hasse Holmberg/TT Bild 1 av 1

6 / 14

Foto: Hasse Holmberg/TT

”Min älskade son vill inte träffa mig”

Jag är en kvinna på strax 70. Efter ett antal kontroverser med en av mina söner så har han avsagt sig all kontakt med mig.

Efter det har ett avgrundsdjup öppnat sig för mig.

Numera inbjuds pappan, min make, med jämna mellanrum hem till sonen med familj. Dessa tillfällen har varit ångestskapande för mig.

Artikeln där en psykolog gav tips var en aha-upplevelse. Nu förstår jag vad min son vill säga mig. Jag borde ha lyssnat, bekräftat och inte gått i svaromål. Förstått att han talar utifrån sina upplevelser.

Konflikten med min son har haft det goda med sig att jag med hjälp av psykolog arbetat med mina egna upplevelser. Kunnat lämna en del bakom mig.

Detta har varit befriande men faktum kvarstår min älskade son vill inte träffa mig. Jag får inte heller träffa hans barn. Kan bara säga att det är en stor sorg för mig och hoppet finns att jag innan jag lämnar jordelivet återigen får njuta av tillvaro med mina älskade.

/anonym

Annons
Annons
Foto: Hasse Holmberg/TT Bild 1 av 1

7 / 14

Foto: Hasse Holmberg/TT

”Min dotter blev manipulerad att ta avstånd”

Min äldsta dotter har brutit kontakten med vår familj. Det började med att hon för några år sedan, då 24 år gammal, träffade en man som hon blev förälskad i.

Det visade sig att denne man inte var den han utgav sig för att vara, varken ålder, bostadsort eller namn stämde. Han var sambo med en annan kvinna och hade familj.

Vi ville träffa honom men han skyllde, via min dotter, på sin tro och sade att det är först när de skulle gifta sig som han skall presenteras för familjen.

Tiden gick och min dotter bröt med vänner och gick ur sociala medier. Hon bara väntade på denne man, som såklart uppvaktade henne flitigt, sin andra familj till trots.

Vi protesterade förstås, men det var lönlöst och jag förstod att hon blev manipulerad att ta avstånd från oss av honom. Hon blev praktiserande sunnimuslim och när hon började studera vid universitetet så började hon även bära hijab.

Hon är hans andra hustru, men de är inte gifta enligt svensk lag och hon bor hemma hos sin biologiska pappa.

Vi har i princip ingen kontakt och hennes syskon är mycket ledsna. Hon är helt personlighetsförändrad och man ser hur dåligt hon mår.

Det känns svårt att vara mamma och inte få prata med sin dotter för att hon inte vill ha kontakt.

/Ledsen mamma

Annons
Annons
Foto: Helena Larsson/TT Bild 1 av 1

8 / 14

Foto: Helena Larsson/TT

”Barn har dåligt respekt för den äldre generationen”

Barn i dag har väldigt dålig respekt för den äldre generationen. De vet bäst hur saker förhåller sig. De är moderna och föräldrarna gammaldags. Stöddigheten hos barnen är väldigt tydlig. Man har synpunkter på det mesta. Vill bara säga det.

/Lasse, 71-årig förälder

Annons
Annons
Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1

9 / 14

Foto: Lars Pehrson

”Föräldrarna är inga monster”

Fram till 1970-talet var det en samhällsnorm att föräldrar som fick funktionshindrade barn av något slag skulle lämna ifrån sig barnen till institutionsvård och glömma bort barnen – att bryta kontakten helt enkelt.

Idag är samhällsnormen, tack och lov , en annan. Föräldrar förväntas ta hand om sina barn och får stöd från samhället för den insatsen. Att barn in i det längsta ska ha kontakt med sina biologiska föräldrar är också en etablerad norm i omsorgsarbete.

Min egen reflektion är att risken är att psykologer i dag är med och skapar en samhällsnorm där det blir alldeles för enkelt att lämna sina föräldrar. De pratar inte om paus i förhållandet, inte om samhällsstöd eller samtalsterapi. De tänker inte på att föräldrarna har ett människovärde och förtjänas respekt som gamla människor, att de ibland ger råd till barn som helt enkelt bara inte gillar sina föräldrar så mycket.

Det är exakt samma bakomliggande känslor som skapade samhällsnormen att man skulle lämna bort sina funktionshindrade, jobbiga barn.

Det finns många föräldrar som är, och har varit, i mina föräldrars situation.

Jag har brottats med denna fråga det senaste året eftersom min vuxna syster (nu 50 år) från och till under 30 år inte har haft kontakt med våra föräldrar. Min mamma var en omvittnat vänlig och lekfull "bullmamma". Under sitt sista halvår i livet (mamma dog i april-19) skrev föräldrarna brev och ringde till min syster som vägrade att komma på besök eller ringa trots att hon visste att mamma var dödssjuk. Min syster har ett mycket kommunikativt och välavlönat yrke.

Ingen av oss föräldrar eller syskon har någonsin anklagat henne för sin icke-existerande relation med våra föräldrar – vi har agerat professionellt i den frågan. Vi är också välutbildade och välformulerade.

Det finns många föräldrar som är, och har varit, i mina föräldrars situation. De är inga monster och har backat många, många steg, men det hjälper inte.

Förenklade råd om att göra slut med sina föräldrar skapar en samhällsnorm som är upprörande omänsklig. Ensamma och skamsna står vi andra, de övergivna, kvar utan stöd och lider.

/Anonym

Annons
Annons
Foto: Erik Simander/TT Bild 1 av 1

10 / 14

Foto: Erik Simander/TT

”Jag vägrade ha kontakt med manipulativ moder”

Jag bröt kontakten med min mor 1978, samma dag som jag gick ur grundskolan.

Mor hade förföljesemani. Trots det hade hon fått ensam vårdnad om mig.

Jag flyttade (utan förvarning) till min far, 25 mil söderut, och vägrade ha ytterligare kontakt med min manipulativa moder.

Erbjöd umgänge 2010, när jag hade fått barn (Egentligen var det min hustru som låg på ...) men modern nekade (hatiskt – efter alla dessa år). Hennes syskon erbjöd henne också kontakt, hon nekade dem också.

Träffade henne igen månader innan hon dog, under 2017 några gånger på ”hemmet”. Då var hon för senil för att kunna svar på frågor från 70-talet.

/G

Annons
Annons
Foto: Johan Nilsson/TT Bild 1 av 1

11 / 14

Foto: Johan Nilsson/TT

”Jag är ledsen, förbannad och sviken”

När Adele vann en Grammy Award för Record of the Year 2017 tackade hon sin manager med orden ”I love you like you’re my dad”. Fina innerliga ord. Tills hon tillade: ”I don’t love my dad, but I love you like I would love my dad!”. Jag hajade till och tänkte att här är en musiker som jag ser upp till som precis som jag också verkar ha en komplicerad relation till sin pappa. Jag undersökte saken lite mer och läste i intervjuer att så var fallet.

Ända sen jag bröt med min pappa för sex år sedan har jag sökt efter andra exempel på barn som bryter med sina föräldrar, mest för att få bekräftelse på att jag inte är den enda. Att se att fler har gjort slag i saken hjälper mig lite på vägen från den skam och skuld jag känner av att ha tagit ett sådant steg.

Jag minns inte hur många gånger under min barndom och tonårstid jag i perioder har brutit med min pappa. Några gånger sticker ut mer i minnet: När jag var elva år, efter min student och mitt beslut att släppa taget om honom när jag var 21 år.

Jag vill inte säga att jag och pappa har haft en problemfylld relation. Jag vet ändå någonstans inom mig att jag är en välfungerande människa med goda relationer och många fina vänner och släktingar omkring mig som jag inte har några som helst problem med. Nej, det är inte relationen det är fel på, det är pappa.

Som jag har försökt. Men till slut orkade jag inte försöka längre.

Vilken förälder säger till en 8-åring att hon är den enda anledningen varför denne inte väljer att begå självmord? Vem kommer full för att hämta en 9-åring på ett barnkalas? Vem säger vid upprepade tillfällen till en tolvåring att han inte längre har en dotter, bara för att dottern har börjat våga säga ifrån? Det här och mycket mer har min pappa sagt och gjort under mitt liv.

Som många andra som har brutit med sina föräldrar så är det viktigt att påpeka att jag och min pappa också hade många bra år tillsammans. Jag bodde varannan vecka när jag var yngre och jag lärde mig mycket från honom om våra gemensamma intressen som historia, politik och kultur. Sådant som jag är evigt tacksam för att jag hade turen att få ta del av redan som liten.

Jag har fått höra att när man har en sådan person i sitt liv så kanske man ska välja sina strider och ta vara på det som ändå är fint i relationen. Och som jag har försökt. Men till slut orkade jag inte försöka längre.

Han tjatade om att jag skulle vara hos honom och finnas där för honom.

Det fanns inget större dramatiskt skäl till att jag som 21-åring valde att bryta med min pappa för gott. Det var en känsla som började växa inom mig. Jag hade kommit hem efter att ha bott och jobbat utomlands en längre tid. Jag hade börjat resan till att bli en ung vuxen och han hade varit stöttande under tiden jag var borta.

Men när jag kom hem blev det tydligt att min roll som hans dotter fortsättningsvis skulle styras på hans villkor. Han tyckte att jag var oförskämd som sa emot när han var otrevlig och han tjatade om att jag skulle vara hos honom och finnas där för honom. När han ville veta mer om hur jag hade haft det utomlands svarade jag att jag inte orkade prata om det för att jag var så ledsen över att ha lämnat det land som nu hade kommit att bli mitt andra hem. Det tog han som ett personligt påhopp.

Tittar man på den här tiden kan man tycka att ”det var väl inte så farligt”. Just därför var mitt beslut att bryta så svårt att fatta. Men känslan av att vara till för honom och att inte kunna göra sina egna val utan att få kritik växte sig starkare.

Jag skulle flytta till en annan stad för att börja studera och det var tydligt att han minsann inte tänkte ändra på någonting i förhållande till mitt nya studentliv. Han sa att han skulle komma och hälsa på varje helg och vanan av att ringa varje kväll för att kolla läget skulle stå fast. När jag försökte förklara att jag var lite äldre nu och att vi inte behövde höras precis varje dag och att jag kanske skulle vilja få chansen att välja lite mer när vi sågs, då började breven komma.

Hans sätt att kommunicera och därigenom förstöra relationer har alltid varit via brev. Breven började komma och de innehöll urklipp från tidningsartiklar om just detta tema ”barn som bryter med sina föräldrar”. När han ser dessa artiklar har han alltid sett sig själv som offret, pappan som inte får vara med sitt barn och inte förstår varför.

Det är bara det att han aldrig har brytt sig om att ändra sitt beteende när dottern ifråga har påtalat vad som är fel. Då har jag fått höra ett klassiskt ”Äsch, du vet inte var du pratar om”. Eller ett hånskratt och ett ”Jaha, det är din version av historien”.

Min pappa tror att det är en rättighet att ha en relation till sina barn. Men där har han fel.

Det är inte så konstigt att jag kämpar med skuldkänslor än idag över mitt beslut, eftersom jag aldrig fått någon bekräftelse från honom om att mina känslor är riktiga och förtjänar ett utrymme. Nej, jag ska bara vara duktiga flickan som får bra betyg och är en fin dotter att visa upp. Ett sätt för honom att få skina ännu lite mer.

Jag är ledsen, förbannad och sviken. Ingen förälder är perfekt och det ska inte vara kravet för att få vara förälder. Min pappa tror att det är en rättighet att ha en relation till sina barn. Men där har han fel. Det är en skyldighet och ett privilegium som måste förtjänas. Genom att psykiskt stampa på sina barn och utsätta dem för alkoholism, brustna familjerelationer, skuldbeläggande och hot om självmord, då är det inte barnet som har valt att bryta upp, då är det föräldern som helt på egen hand har valt att krossa bandet till sitt barn.

Jag vet från släktingar att detta är beteenden som har gått i arv i vår släkt. Det gör ont att veta att det går i cykler och att trauman kan ärvas från generation till generation. Därför ser jag det som mitt ansvar att bryta denna kedja av svek och stå upp för mig själv. För att citera Adele:

”There’s a fire starting in my heart…”

Annons
Annons
Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1

12 / 14

Foto: Lars Pehrson

”Jag tänker på min bror varje dag”

I år fyller min bror 40 år. Senast jag träffade honom var han 26 år.

Vi växte upp tillsammans med föräldrarna och en syster. Det var en trygg uppväxt på landet bland djur och natur. Våra föräldrar gav oss tid, kärlek och omsorg. Kontakten var också god med mor- och farföräldrar.

Min bror träffade så småningom en kvinna, och de fick tidigt ett barn. I dag är de gifta och har ytterligare två barn.

Min brors fru lider av psykisk ohälsa. Det gjorde att relationen och kommunikationen mellan henne och min familj, samt till släkt och vänner blev svår. Under flera år uppstod situationer där omgivningen uppfattade hennes sociala beteende som oartigt, barnsligt, otrevligt och så vidare.

Jag har alltså under 14 års tid inte kunnat nå min bror.

Till slut skapade de en situation där de inte längre är kontaktbara för min familj, släkt och gamla vänner. Då hade min brors fru redan brutit kontakten med stora delar av sin familj.

Jag har alltså under 14 års tid inte kunnat nå min bror, trots att det i grunden inte finns någon konflikt mellan mig och honom. Via sociala myndigheter vet jag att det här även är en stor sorg för honom. 

Av alla känslor som har funnits hos mig under de här åren återstår mest sorg och saknad.

Några ögonblick har satt sig i minnet och i kroppen på ett speciellt sätt.  Som den sorg som funnits hos mina föräldrar då deras son inte deltagit på deras föräldrars eller andra närståendes begravning.

Jag tänker på min bror varje dag.

Annons
Annons
Foto: Pontus Lundahl/TT Bild 1 av 1

13 / 14

Foto: Pontus Lundahl/TT

”Det svåra var reaktionerna från andra”

I vuxen ålder förstod jag att mina föräldrar var skadliga för mig.

Droppen blev när jag insåg att de försökte splittra mig och min sambo. Hon upplevdes som ett hot. Jag upplevda mig ha tre val: göra mig fri från mina föräldrar, ta mitt liv eller långsamt kvävas.

Trots konventionerna avslutade jag relationen med dem. Det innebar att jag inte vågade umgås med andra släktingar då det fanns ett hot om stämning för förtal om jag skulle berätta om min uppväxt full av olika övergrepp.

För att göra mig fri skrev jag ett brev som var mer bestämt än vänligt.

Föräldrarna försökte år efter år genom olika metoder att ta tillbaka relationen. Lockande och hotande. Det svåraste var inte separationen då den aktiva relationen tog all energi och livslust. Det svåra var reaktionerna från andra och att jag själv led av min hårda ton för att markera gränser.

Tyvärr gjorde jag flera försök att lindra detta avsked. Det ledde bara till ytterligare problem med rykten om att jag var styrd av min sambo eller av olämpliga vänner.

Än värre var att de aldrig accepterade mitt val utan förföljde mig på olika sätt, år efter år. Det gjordes på både moraliskt förkastliga och direkt olagliga sätt. Det tydliga motivet var att bryta ner mig.

Min lärdom är att det är svårt att göra en tvär och 100% långsiktigt konsekvent brytning. Och att det, tyvärr, är nödvändigt om man drabbats av föräldrar som begått övergrepp. I kampen att förneka övergreppen är alla medel tillåtna.

Janne

Annons
Annons
Foto: Alvaro Barrientos/TT Bild 1 av 1

14 / 14

Foto: Alvaro Barrientos/TT

”Det har varit ett helvete, vi trodde vi skulle gå under”

Vi tillhör de utpekade. De som är drabbade. De som inte ens duger till att vara mor eller mor- och farföräldrar!

När vår dotter träffade en man som var mycket kontrollerande, och de fick barn, märkte vi att vår dotter blev annorlunda, aggressiv och ifrågasättande mot oss.

Allt vi sa var fel och allt vi stod för var också fel. Vår moral och syn på livet var inte tillräckligt bra. Efter en liten bagatell så valde vår dotter att klippa av kontakten med oss. Det har varit ett helt helvete för oss, vi trodde vi skulle gå under.

Märk väl! Vår dotter har INTE växt upp i en så kallad dysfunktionell familj! Självklart har vi gjort många fel som det flesta föräldrar gör – jag säger inte att vi var perfekta, herregud vi är ju människor med fel och brister – men hon fick kärlek och omsorg. Vi gjorde allt vi kunde för våra barn, de var alltid nummer ett för oss.

Ändå blir vi kastade på soptippen.

Vi får hela tiden höra att det är vårt fel.

Jag tycker att det vore på sin plats att föräldrarnas sida speglas. Vi får hela tiden höra att det är vårt fel och att vi inte förstår att det är vi som är orsaken till att det blev på detta sätt.

Det är inte alltid så! Det är inte alltid är föräldrarna som är orsaken. Det kan bero på vem som kommer in i en familj, eller så kan psykisk sjukdom ligga bakom.

För oss och många andra är det här en katastrof i livet.

/Anonym

Annons
Annons
Annons
Annons