Annons

GiselleCellokonsert om svek glittrar av oro och hopp

Cellosolisten Truls Mørk med dirigenten Cristian Macelaru och Sveriges Radios symfoniorkester.
Cellosolisten Truls Mørk med dirigenten Cristian Macelaru och Sveriges Radios symfoniorkester. Foto: Arne Hyckenberg

Giselle förför som cellokonsert gestaltad av mästararkitekten till tonsättare, Victoria Borisova-Ollas. Och Sjostakovitjs mångtydiga musik öppnar för firandet av en svensk dissident.

Under strecket
Publicerad

Cristian Măcelaru, dirigent.

Foto: Arne Hyckenberg Bild 1 av 3

Den fenomenale cellisten Truls Mørk.

Foto: Arne Hyckenberg Bild 2 av 3

Dirigenten Cristian Măcelaru, cellisten Truls Mørk och kompositören Victoria Borisova-Ollas efter uruppförandet av cellokonserten ”Oh Giselle, remember me”.

Foto: Arne Hyckenberg Bild 3 av 3

Giselle

Genre
Konsert
Medverkande
Sveriges Radios symfoniorkester
Var
Berwaldhallen

Verk: Victoria Borisova-Ollas ”Oh Giselle, remember me” och Dmitrij Sjostakovitj Symfoni nr 11. Dirigent: Cristian Măcelaru. Solist: Truls Mørk, cello

På väg till Berwaldhallen tänker jag att jag borde närvara vid utdelningen av Tucholsky-priset till Gui Minhai, men blir varse att en konsertsal också kan vara rätt plats att fira en dissident. Det är nämligen två ryskättade tonsättare som umgås under en och samma kväll: Dmitrij Sjostakovitj och Victoria Borisova-Ollas, sedan många år bosatt i Sverige.

Så blir kvällen en uppvisning i rysk musikalisk berättarkonst, där varje musiker i Sveriges Radios symfoniorkester är en länk i en helgjuten berättelse. En symfonisk saga som med fugor och ödesslag gestaltar både oktoberrevolutionen och Den stora terrorn i Sovjet, på en och samma gång som avskalade solistiska påståenden skildrar den Kafkaliknande historien om en man som kidnappas av främmande makt, och straffas för ett brott som han inte har begått.

I Sjostakovitjs elfte symfoni från 1956 är det nämligen den utsatta människan i en värld utan nåd som ställs framför oss. Det är uppskakande att kliva in i hans grymma klangmålning och inse att revolternas år 2019 är lika oförutsägbart som den värld Sjostakovitj skildrar. Kanske är det den förnimmelsen som får publiken på fötter när dirigenten Cristian Măcelaru släpper sitt järngrepp om det orkestermonster som just marscherat framför oss, och klockringningen över offren stillnat.

Annons
Annons

Cristian Măcelaru, dirigent.

Foto: Arne Hyckenberg Bild 1 av 3

Den fenomenale cellisten Truls Mørk.

Foto: Arne Hyckenberg Bild 2 av 3

Dirigenten Cristian Măcelaru, cellisten Truls Mørk och kompositören Victoria Borisova-Ollas efter uruppförandet av cellokonserten ”Oh Giselle, remember me”.

Foto: Arne Hyckenberg Bild 3 av 3
Cristian Măcelaru, dirigent.
Cristian Măcelaru, dirigent. Foto: Arne Hyckenberg

I Victoria Borisova-Ollas orkesterverk ligger berättelserna inbäddade i en lyxig, färgstark klangbädd och bara väntar på att väckas. Så är det också med ”Oh Giselle, remember me”, cellokonserten som uruppförs i Berwaldhallen. ”Giselle” är andra delen i den diptyk vars första etapp mötte publiken vid Konserthusets säsongsinvigning i år, violinkonserten ”A portrait of a lady by swanlake”.

I Adolphe Adams ”Giselle” från 1841 får titelrollsinnehavaren sitt hjärta krossat av en man, och det är ingen slump att bägge verken har premiär två år efter metoo-rörelsen. Även musikvärlden har sett dirigenter, sångpedagoger och danschefer springa ut i kulissen efter att ha tappat trikåer, taktpinne och trovärdighet inför öppen ridå.

Den fenomenale cellisten Truls Mørk.
Den fenomenale cellisten Truls Mørk. Foto: Arne Hyckenberg

Borisova-Ollas är en mästararkitekt som släpper in lyssnaren mitt i berättelsen, i en surrande, nynnande skog av klang och gestik. Därinne svajar fenomenale cellosolisten Truls Mørk, som enligt kompositören gestaltar den grymme älskaren Albrecht, mittemellan glittrande klockspel, chimes och brassektionens mörka bråddjup. Liksom i Richard Strauss ”Don Quixote” söker han sin Dulcinea, men överfalls av övernaturliga viljor (Astrid Lindgren kallade dem vildvittror) istället för att slåss med väderkvarnar.

Ibland kvillrar pizzicato och träblås som påminner om Adolphe Adam, men framför allt har ”Giselle” i högre grad än ”Portrait of a lady by swanlake” ett vemodsmörker som bäddar för starka kontraster.

Den fragmentariska dialogen med kvinnan som tagit sitt liv efter Albrechts svek övergår i en bön om förlåtelse, gestaltad som en solokadens, innan det onda samvetets natt sluter sig omkring honom. Giselle själv befrias från honom och från ett liv i limbo som utsatt offer. En mycket vacker cellokonsert, som glittrar av både hopp och oro.

Dirigenten Cristian Măcelaru, cellisten Truls Mørk och kompositören Victoria Borisova-Ollas efter uruppförandet av cellokonserten ”Oh Giselle, remember me”.
Dirigenten Cristian Măcelaru, cellisten Truls Mørk och kompositören Victoria Borisova-Ollas efter uruppförandet av cellokonserten ”Oh Giselle, remember me”. Foto: Arne Hyckenberg
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons