Annons

”Censur hotar – vi har glömt viktiga principer”

Demokratin präglas i nuläget av principlöshet. Samtidigt som nynazister tilldelas utrymme i offentligheten på bekostnad av utsatta grupper efterfrågar vi utan eftertanke bolagscensur och blundar för en alltmer omfattande övervakning, skriver Johan Eddebo, doktor i religionsfilosofi, och Mika Hietanen, docent i retorik.

Under strecket
Publicerad

Johan Eddebo och Mika Hietanen.

Foto: PrivatBild 1 av 1

Johan Eddebo och Mika Hietanen.

Foto: PrivatBild 1 av 1
Johan Eddebo och Mika Hietanen.
Johan Eddebo och Mika Hietanen. Foto: Privat

DEBATT | YTTRANDEFRIHET

Var går yttrandefrihetens gränser? Ska statliga och överstatliga institutioner ingripa i medborgarnas uttryck? Frågan är aktuell bland annat i och med den föreslagna EU-artikeln 13, som avser att begränsa material på webben (omröstning i EU-parlamentet den 10 september). I ett öppet brev till EU uttrycker sjuttio experter (eff.org den 13 juni 2018), inklusive www:s skapare Tim Berners-Lee, oro över att internet såsom vi nu känner det inte längre kommer att finnas om lagen går igenom. Artikel 13 är bara ett exempel på en vidare diskussion om yttrandefrihet och offentlighetsprinciper – en debatt som vi måste ta på djupet.

Yttrandefrihets- och offentlighetsprinciperna är inte harmlösa. Redan under antiken var man väl medveten om demokratins inneboende svaghet för populistiska demagoger och riskerna med kortsiktiga majoritetsbeslut. Självaste Platon förespråkade omfattande begränsningar av yttrandefriheten för att trygga medborgarnas dygder och moraliska bildning, trots att hans egen förebild, Sokrates, avrättades i just censurens tecken.

Annons
Annons

Men censurens risker är mångfaldigt större. Det potentiella missbruket är någonting om vilket 1900-talets historia talar sitt tydliga språk. Dels kan censur förhindra demokratins självkorrigerande funktioner, dels undergräva våra möjligheter att pröva nya idéer och utveckla eller utmana gamla. Exempelvis är riskerna med artikel 13 att uttrycksmöjligheterna begränsas på fel sätt, med omfattande censureffekter som följd. Problemen gäller å ena sidan en föreslagen obligatorisk massfiltrering av allt material som användare laddar upp på webben, samt å andra sidan en ensidig avtalsskyldighet som ger rättighetsinnehavarna kontrollen över vilka plattformar som kan förmedla material. Dessutom är den föreslagna tekniken dyr och komplicerad för mindre aktörer samtidigt som den i förlängningen öppnar för att begränsa även annat än självklara upphovsrättsliga kränkningar.

På en helt annan front har nyligen den konstnärliga uttrycksfriheten diskuterats. Åsa Linderborg med flera har uttryckt en djup oro över ”drev i den goda smakens namn” där man försöker stoppa kulturella uttryck som väckt anstöt. Linderborg konstaterar: ”Det finns en stark vilja till renhet i dag och så ska inte kulturen se ut. Det ska inte bara vara så att goda människor ska få skapa kultur, i så fall skulle en stor del av all världslitteratur och musiklyrik ha stoppats.” (SVT Nyheter den 3 juli 2018).

Den fria åsiktsbildningens principer är oumbärliga för varje form av öppet samhälle. Vi måste fortgående föra debatten kring detta, inte minst allt efter som teknologin skapar nya möjligheter och risker.

Annons
Annons

Den privatisering av telekommunikationerna i USA som inleddes på 1930-talet har lett till våra dagars situation där ett litet antal aktörer i medievärlden kontrollerar en väsentlig andel av informationen. Vi har ett läge där mycket små, enkla och närmast osynliga åtgärder vidtagna av mediejättarna kan begränsa informationstillgången för miljarder människor över hela världen. ”Det är inte längre medierna som blir censurerade”, skrev journalisten och författaren G. K. Chesterton redan år 1908, ”det är numera medierna som censurerar”, ett påstående som kan ses i relation till det faktum att Facebook i dag är världens de facto största censurinstans (The Guardian, den 21 maj 2017).

Vi måste värna en politisk kultur som ständigt ifrågasätter inskränkningar i den fria åsiktsbildningen och andra grundläggande rättigheter. Problemet är att debatten i dag snarare verkar gå i motsatt riktning.

I USA har vi en massmedial diskurs som allt oftare karaktäriserar politisk dissidens som fientlig propaganda, samtidigt som regeringsnära tankesmedjor uttryckligen förespråkar propaganda riktad mot den egna befolkningen (till exempel cfr.org den 20 mars 2018). I Sverige har flera personer i toppen av Sverigedemokraterna på olika sätt uttryckt en önskan om att effektivt kontrollera medierna för att påverka opinionen. På ett annat spår har Moderaterna och Socialdemokraterna öppnat för förslag om att ytterligare inskränka organisationsfriheten i syfte att komma åt våldsbejakande och rasistiska organisationer, trots att vår nuvarande lagstiftning redan täcker detta (RF, 2 kap. 24§).

Annons
Annons

Vi lever i en tid med unika utmaningar för demokratin. Inte minst informationsteknologin och de sociala medierna medför komplexa effekter för kunskapsspridning och åsiktsbildning som innebär att missuppfattningar och felaktigheter sprids lättare än någonsin tidigare. Forskning har visat att den digitala miljön kan ha en negativ inverkan på vår förmåga till kritiskt tänkande och vår kapacitet att förstå komplexa meningssammanhang (se till exempel Trends in Neuroscience). Sammantaget medför detta en särskild sårbarhet för inskränkningar i tanke- och åsiktsfriheten, oavsett om det handlar om censur eller propagandaåtgärder. Tillsammans med en teknologisk miljö som förstärker sådana ansatser samt en politisk kultur som tycks allt mindre främmande för dem, är situationen potentiellt farlig.

För Platon var det goda samhället en bräcklig skapelse, ständigt hotat av förfall, och undergrävt av mänsklig svaghet. Enbart ett medborgarskap som stod förenat i sin strävan att söka och bevara kunskapen om det goda, det sanna och det sköna, kunde hoppas på att upprätta en rättvis och hållbar samhällsordning – men målet kunde aldrig vara slutgiltigt uppnått. Det goda samhället måste vinnas på nytt, av och för varje generation.

I nuläget verkar demokratin framför allt präglas av principlöshet. Vi tycks inte veta hur vi ska agera eller vilka grundvärden vi ska efterleva. Samtidigt som nynazister tilldelas utrymme i offentligheten på bekostnad av utsatta grupper efterfrågar vi utan eftertanke bolagscensur och blundar för en alltmer omfattande övervakning.

Vare sig det gäller främmande staters propaganda, politisk extremism eller anstötliga former av kultur, bör vi vara försiktiga med kortsiktiga politiska åtgärder och lösningar som riskerar att undergräva den världsåskådning och samhällssyn som i förlängningen är nödvändig för den demokratiska samhällsordningens fortbestånd. Detta är ingen lätt debatt, men den bör föras nu, innan samhället såsom vi känner det i någon mening går förlorat.

Johan Eddebo
fil.dr, religionsfilosofi, Uppsala universitet
Mika Hietanen
docent i retorik, Uppsala universitet

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons