Annons

Cigarrer, rom – och marknadsekonomi

I gathörnen sitter äldre damer i färglada kläder och med en cigarr i munnen och tigger pengar från turister.
I gathörnen sitter äldre damer i färglada kläder och med en cigarr i munnen och tigger pengar från turister. Foto: Pontus Höök

Kubas socialistiska ekonomi är på väg att förändras. När diplomatiska relationer med USA nu återupptas efter 50 år av kallt krig så hoppas kubaner på mer handel, fler turister och högre inkomster. Men de oroas också över att gå miste om revolutionens positiva effekter – och att priserna skenar.
SvD Näringsliv har varit där.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Claudia pratar med sin farmor Isabelle Gonzalez. Claudia som bor i London och studerar, något som hade varit otänkbart för hennes farmor för 50 år sedan.

Foto: Pontus HöökBild 1 av 10

Fortet ”Castillo del Morro” ger en fin utsikt över Havanna, och lockar många turister. I förgrunden formar en kvinna sina händer till ett hjärta.

Foto: Pontus HöökBild 2 av 10

Ernesto ”Che” Guevara syns här och där.

Foto: Pontus HöökBild 3 av 10

Många av taxibilarna är gamla. Flera förare har ärvt sin bil från sin farfar eller morfar.

Foto: Pontus HöökBild 4 av 10

På restaurangen La Lluvia de Oro spelas livemusik och gästerna inbjuds till att dansa med.

Foto: Pontus HöökBild 5 av 10

Litteratur på torget i Old Havana.

Foto: Pontus HöökBild 6 av 10

Bilarna och husen är gamla i Havanna.

Foto: Pontus HöökBild 7 av 10

Slaktaren vid den statliga marknaden Fred Concepcion.

Foto: Pontus HöökBild 8 av 10

Parad i Old Havana.

Foto: Pontus HöökBild 9 av 10

En taxichaufför gäspar i väntan på kunder.

Foto: Pontus HöökBild 10 av 10

Claudia pratar med sin farmor Isabelle Gonzalez. Claudia som bor i London och studerar, något som hade varit otänkbart för hennes farmor för 50 år sedan.

Foto: Pontus HöökBild 1 av 1

Isabelle Gonzalez har just fått hjälp av hushållerskan som hennes son betalar att ta ett bad och hon går framåtböjd av sjukdom. Men när Fidel Castro kommer på tal lever hon upp.

– Före revolutionen hade jag ett liv jag inte gillade. Arbetsgivare kunde sparka ut en anställd utan orsak. Utbildningen i Kuba var skräp. Nu hör skolan och sjukvården till det bästa landet har, säger Isabelle Gonzalez.

Claudia pratar med sin farmor Isabelle Gonzalez. Claudia som bor i London och studerar, något som hade varit otänkbart för hennes farmor för 50 år sedan.
Claudia pratar med sin farmor Isabelle Gonzalez. Claudia som bor i London och studerar, något som hade varit otänkbart för hennes farmor för 50 år sedan. Foto: Pontus Höök

”Jag vill absolut inte att revolutionen går förlorad”

Vid 78 års ålder är hon gammal nog att minnas ett annat Kuba, fram till 1959 styrt av överste Fulgencio Batista, som yngre kubaner bara hört berättas om eller läst om i historieböcker. Batista, som själv på 1930-talet varit med och tagit makten från förre ledaren och krigsveteranen Gerardo Machado, backades upp av USA. Under hans styre spred sig korruptionen, klassklyftorna rusade, fattigdom lamslog samhällets bottenskikt.

Annons
Annons

Fortet ”Castillo del Morro” ger en fin utsikt över Havanna, och lockar många turister. I förgrunden formar en kvinna sina händer till ett hjärta.

Foto: Pontus HöökBild 1 av 1

– Så jag vill absolut inte se revolutionen gå förlorad, konstaterar Isabelle Gonzales och fortsätter:

– Men det behövs förändringar. Vi måste ha en förbättrad ekonomi, jag vill kunna köpa det jag själv vill ha. Nu måste jag köpa det staten förser mig med. Vi måste behålla revolutionens principer samtidigt som mycket behöver bli bättre.

Hon gestikulerar ivrigt när hon pratar, klädd i somrig rosa kofta och kjol. Det lilla vardagsrummet har vita väggar, tv, blommönstrad tvåsitssoffa och några stolar. Allt är propert. Hon är änka och insisterar på att få visa ett foto av sig och maken. Det är taget 1966, då Castros revolution ännu inte hade tio år på nacken.

– Revolutionen var dålig eftersom många dog. Nu säger Castro att USA och Kuba ska vara vänner igen, konstaterar hon.

Hon tycker att mycket blivit bättre sedan Raul Castro, Fidels yngre bror, tog över makten.

– När du har en egen idé i huvudet så kan du göra något av den numera. Och Kuba är ett vänligt land, poängterar hon.

Jag ser ingen framtid här.

Fortet ”Castillo del Morro” ger en fin utsikt över Havanna, och lockar många turister. I förgrunden formar en kvinna sina händer till ett hjärta.
Fortet ”Castillo del Morro” ger en fin utsikt över Havanna, och lockar många turister. I förgrunden formar en kvinna sina händer till ett hjärta. Foto: Pontus Höök

Sjukdom tvingade Isabelle i pension för sex år sedan från jobbet i köket på ett dagis. Hon saknar barnen, säger hon, och tycker att pensionen på motsvarande 80 kronor i månaden är på tok för låg.

Men lägenheten har ingen hyra och hon betalar ingen skatt. Och hon kan handla billigt på någon av Havannas statliga kött- och grönsaksmarknader där varor säljs till låga priser för peso utan officiell växlingskurs.

Annons
Annons

Ernesto ”Che” Guevara syns här och där.

Foto: Pontus HöökBild 1 av 1

Vid en sådan marknad, ett grönt bås delvis ute i det fria, i centrala Havanna står slaktaren Fred Concepcion och styckar fläsk med en respektingivande kniv. Någon kylanläggning syns inte till. Köttet vägs i en rostig våg. Det ser inte särskilt hygieniskt ut. Bredvid slaktarens bås ligger grönsaker i lådor.

Statliga marknader som den här utgör en av grundbultarna i regimens ekonomiska politik för att hålla befolkningen försörjd.

– Här skulle jag inte vilja handla, säger Claudia Liz Garcia, 21, med lätt avsmak. Hon är barnbarn till Isabelle Gonzalez och pluggar sedan två år i London, nu är hon i Havanna för att träffa familjen. Men hon gjorde det tidigt till en livsuppgift att lämna Kuba, som hon tycker känns som ett fängelse.

För trots revolutionens påstådda fördelar så kvarstår en rad problem: i Kuba går det inte att surfa med mobilen, det saknas fria medier och folket kan inte rösta bort sina ledare i demokratiska val.

– Jag ser ingen framtid här, säger Claudia Liz Garcia.

**Ändå är pensionären **Isabelles och barnbarnet Claudias Kuba på väg att förändras. Allt fler privata restauranger slår upp portarna i Havanna och det är numera möjligt för kubaner som har råd att resa. De kan lagligt hyra ut rum åt turister eller köra privat taxi. Ovanpå det är relationen med USA just nu den bästa på ett halvt sekel.

Ernesto ”Che” Guevara syns här och där.
Ernesto ”Che” Guevara syns här och där. Foto: Pontus Höök
Annons
Annons

Den 17 december förra året meddelade presidenterna Castro och Obama att länderna återupptar diplomatiska förbindelser efter 50 år av kallt krig. En utväxling och frigivning av fångar gjorde genombrottet möjligt.

Nyheten slog ned som en bomb i Havanna.

– Kuba och USA hade förhandlat i elva månader, men det var en total överraskning när nyheten kom, säger en diplomatkälla på en västambassad i Havanna till SvD Näringsliv.

I början av det här året lättade Washington på restriktionerna för resor från USA till Kuba. En miljon amerikaner väntas besöka den kommunistiska diktaturen i år, jämfört med några få tusental per år tidigare. Regelrätt turism är dock alltjämt förbjuden för amerikaner, eftersom de då bryter mot USA:s handelsblockad. Den krävs kongressbeslut för att upphäva.

Restriktionerna i handeln länderna emellan har justerats, så att kubaner enklare ska kunna ta in amerikanskt gods som inte omfattas av handelsembargot.

– Men embargot är ju ännu i kraft. Det mesta är fortfarande förbjudet och det är otroligt mycket byråkrati kring handeln, säger diplomatkällan.

Så vad är det vi ser i Kuba just nu? Är diplomatiska kontakter, amerikanska resenärer och privata restauranger och ”bed & breakfast”-rum de första tecknen på en fullfjädrad kubansk marknadsekonomi?

Ingen tycks ännu veta. Allt tyder på att Castro marscherar långsamt framåt för att inte äventyra kommunistpartiets maktgrepp om ön.

– Kuba är inte berett att ge något tillbaka. Och det finns så mycket misstänksamhet med i bilden, det är över 50 år av brutna relationer, analyserar uppgiftslämnaren på ambassaden.

Annons
Annons

Många av taxibilarna är gamla. Flera förare har ärvt sin bil från sin farfar eller morfar.

Foto: Pontus HöökBild 1 av 2

På restaurangen La Lluvia de Oro spelas livemusik och gästerna inbjuds till att dansa med.

Foto: Pontus HöökBild 2 av 2

Ett står dock klart. Decennier av handelsblockad har inte fört regimen närmare en kollaps. Snarare, tror SvD Näringslivs källa, är det blockaden som gör att bröderna Castro kunnat behålla makten så här länge:

– USA skulle kunna störta regimen direkt genom att häva embargot. Det är den som ger revolutionen kraft.

Många av taxibilarna är gamla. Flera förare har ärvt sin bil från sin farfar eller morfar.
Många av taxibilarna är gamla. Flera förare har ärvt sin bil från sin farfar eller morfar. Foto: Pontus Höök

”Förändring är alltid svår, även när den är bra”

Taxin är en azurblå Chevrolet från 1930, vars motor låter misstänkt lik en rysk Lada. Bilen var ålderstigen redan vid tiden för Castros maktövertagande. Nu har den 85 år på nacken. Men den rullar än.

Chauffören presenterar sig som Fridel och är Barcelona-fan. I backspegeln hänger en FC Barcelona-vimpel och han knyter en näve över bröstet kring hjärttrakten för att demonstrera sin tillhörighet med laget.

– Min farfar hade bilen från början. Nu har jag ärvt den, säger han och ser stolt ut.

Han vrider på tändningsnyckeln och trycker på en knapp. Fordonet vibrerar igång i ett moln av blåsvart oljerök och dånar iväg in mot centrala Havanna.

Det första en turist i Kuba lägger märke till är att här existerar världens rimligen största samling av antika Buick, Desoto och Chevrolet i årsmodeller fram till -59, kryddad med en imponerande armada ryska Lada och Moskvitch av 1970-talssnitt.

På restaurangen La Lluvia de Oro spelas livemusik och gästerna inbjuds till att dansa med.
På restaurangen La Lluvia de Oro spelas livemusik och gästerna inbjuds till att dansa med. Foto: Pontus Höök
Annons
Annons

Bilarna är en historiebok över Kubas ekonomiska politik och relationer med omvärlden. De nära banden med USA fram till 1959 gav Kuba en fordonsflotta av krom, fenor och mullrande V8:or. Beroendet av Moskva fram till Sovjetimperiets kollaps i början av 1990-talet fyllde de kubanska vägarna med Lada. Och dagens kinesiska investeringar märks genom ett fåtal splitternya Geely.

Blockaden mot Kuba gör allting så komplicerat.

Men bortom den exotiska bilparken och Havannas vackra men sorgligt förfallna art deco-byggnader så finns en ekonomisk vardag som för många kubaner i bästa fall kan beskrivas som modest. En statlig lön ligger på motsvarande 160-250 kronor i månaden. Låt vara att priserna vid de statliga livsmedelsmarknaderna är låga, men särskilt mycket finns ofta ändå inte att köpa. Återkommande brist uppstår på så alldagliga ting som salt och andra basvaror.

– Ibland när jag ringer till bryggeriet så har de öl, men däremot inga flaskor att tappa upp det på. Så vi får inget öl, exemplifierar Enrique Suárez.

Han tillhör Kubas växande skara av entreprenörer i restaurangbranschen, en näring som sedan några år förklarats laglig av president Raul Castro och kommunistpartiet. Enrique driver sedan tre år tapasrestaurangen och baren Espacios i ett bostadsområde i västra Havanna.

– Tidigare reparerade jag medicinsk utrustning och tjänade motsvarande 20 dollar i månaden. Men jag lyckades spara 5 000 dollar som jag kunde investera i restaurangen, berättar han när vi slagit oss ned i den lummiga bakgården för en intervju.

Att få tillstånd för verksamheten visade sig relativt enkelt. Men en ny och större vattentank på sextusen liter behövde installeras. Och när Enrique för första gången startade luftkonditioneringen så exploderade proppskåpet. Alla elledningar fick dras om. Enrique och hans medarbetare har investerat motsvarande åttahundratusen kronor i restaurangen. Det är mycket pengar för nästan vem som helst, och en i princip ouppnåelig summa för de flesta kubaner.

Annons
Annons

Litteratur på torget i Old Havana.

Foto: Pontus HöökBild 1 av 1

Enrique måste dessutom addera en affärsrisk som få andra företagare utanför Kuba tvingas kalkylera med: att staten en vacker dag beslutar stoppa möjligheterna till privat företagsamhet.

Det har hänt förr. Efter Sovjets kollaps i början av 1990-talet försvann en av Kubas viktigaste ekonomiska livlinor, en smäll som landet ännu inte återhämtat sig helt ifrån. Fidel Castro tillät viss privat verksamhet för att få ekonomin att växa. Små restauranger med några få bord uppstod hemma i kubanska privatbostäder och blev en populär ingång för turister för att kunna ta del av kubanernas vardagsliv. Men reformen drogs tillbaka och de små restaurangerna försvann eller fortsatte som lönnkrogar.

Litteratur på torget i Old Havana.
Litteratur på torget i Old Havana. Foto: Pontus Höök

Raul Castro tog över makten från en sjuklig Fidel 2006. Strax efteråt började regeringen uppmuntra kooperativ och egenföretagande. 2012 publicerades en lista på över hundra yrken och verksamheter inom vilka det nu var tillåtet att bedriva privat verksamhet, som taxichaufför och byggnadsarbetare. De senaste tio åren har även saker som mobiltelefoner och mikrovågsugnar legaliserats för kubaner, och antalet lagliga privata yrken har utökats.

– I början av 1990-talet var vi ensamma i världen. Tidigare hade vi alltid haft någon som tog hand om oss – Sovjet, Venezuela, USA eller någon annan, konstaterar Enrique Suárez.

Annons
Annons

Bilarna och husen är gamla i Havanna.

Foto: Pontus HöökBild 1 av 1

Inget tyder just nu på att kommunistpartiet skulle överväga att rulla tillbaka de försiktiga ekonomiska reformer man vågat sig på hittills.

Samtidigt, för Kubas idag runt en halv miljon privata näringsidkare är de i vilket fall långt ifrån tillräckliga.

– För att få tag på ingredienser och kunna driva köket arbetar jag med lokala leverantörer. Det finns ingen fungerande grossistmarknad, så vi måste anställa egna chaufförer som hämtar och kör hit varorna, säger Enrique Suárez.

Det är en del av förklaringen till att hans lilla tapasrestaurang har hela 56 personer på lönelistan, enligt ägarens egen uppgift. Ineffektiviteten i sättet att driva näringsverksamhet i Kuba avslöjar en annan komponent i den kubanska ekonomin: en stor och delvis svart tjänstemarknad där lågt betalda kubaner tjänar extrapengar på att frakta varor, köra taxi eller hyra ut rum för ibland så mycket som en statlig månadslön per natt.

– Det stora rummet kostar 45 peso per natt, det lilla kostar 35 peso, säger Veronica, som egentligen heter något annat. Hon visar runt i sitt hem i västra Havanna, en vacker enplansvilla nära havet där hon är född och har bott i 40 år.

– Eller så kan du hyra hela huset för 1700 peso i månaden, säger hon.

**När det sker så flyttar hon in **med dottern i ett rum vid köket och tvingas ha besökarna passerande igenom sovrummet för att komma ut i trädgården på baksidan.

Bilarna och husen är gamla i Havanna.
Bilarna och husen är gamla i Havanna. Foto: Pontus Höök
Annons
Annons

– Det blir ett väldigt spring för de flesta som bor här vill sitta och njuta här ute, det är ju så fint, säger hon med ett skratt.

Efter en hel del krångel har hon numera skaffat en Facebooksida för att kunna marknadsföra sina rum. Något internet har Veronica inte. Hon lämnade foton av huset till en vän som hade tillgång till dator och kunde lägga upp dem på det sociala nätverket.

– Blockaden mot Kuba gör allting så komplicerat, säger hon.

Enrique Suárez är snabb att hålla med. Han är positiv till att Kuba och USA nu närmar sig varandra, men inser också att mycket återstår.

– Det är embargot, Guantanamo, mänskliga rättigheter, räknar han upp.

Men så nämner han något som i princip alla andra kubaner som SvD Näringsliv pratar med också tar upp: att förändringarna inte får gå för snabbt. Annars riskerar Kuba att gå miste om det som invånarna värnar om. Dit hör den fria skolan, sjukvården och, anar man också, frånvaron av mycket av det som ibland betraktas som dåligt med USA. Havanna är närmast unik bland världens storstäder i att vara befriad från McDonald's-burgare, friterad KFC-kyckling och Starbuckskaffe.

Lianet Pérez Gonzalez, servitris på restaurangen, kommer ut i den skuggiga trädgården med husets egen pizza och frisk, syrlig lemonad som svalkar i värmen. Enrique är nöjd med hur långt han och hans partners hunnit utveckla verksamheten på tre år. Den ger honom tio-tjugo gånger högre inkomst än den lön han hade som statlig mekaniker.

Men han jobbar mycket mera nu, tolv-femton timmar per dag. Dessutom måste han betala skatt på lönen.

Annons
Annons

Slaktaren vid den statliga marknaden Fred Concepcion.

Foto: Pontus HöökBild 1 av 1

Och vad händer med den lilla restaurangen om amerikansk snabbmat en vacker dag sköljer in över Kubas stränder?

– Alla vill att det ska gå fortare framåt i Kuba än det gör nu. Men förändring är alltid svår, även när den är bra, säger Enrique Suárez.

Slaktaren vid den statliga marknaden Fred Concepcion.
Slaktaren vid den statliga marknaden Fred Concepcion. Foto: Pontus Höök

”Jag säger ofta: 'tyvärr, Kuba är ingenting för er'”

Frisörsalongen i centrala Havanna har lysrör i taket, fläktar som svalkar i stillastående luft och gulblått kakel. En av kunderna, Robert, har satt sig tillrätta framför spegeln. Hans frisör, Hilda, arbetar snabbt med rakapparat och kam för att få fason på hans grå hår.

För ett par år sedan köpte Hilda och hennes frisörkollega loss salongen från staten och blev egenföretagare. Sedan dess betalar de visserligen inkomstskatt, men de har inte ångrat sig en minut.

– Att driva salongen själv är bättre för jag har ingen chef. Och jag tjänar mycket mera pengar, säger Heidi, som väljer att bara uppge sitt förnamn.

I Gamla Stan öppnar nya, privatägda restauranger med kvalitet och menyer som ibland närmar sig dem i New York och Paris. Längs gränderna runt torget *Plaza del Armas *i gamla Havanna säljs kepsar och tröjor med bilden av Che Guevara – revolutionens främsta ikon, vars porträtt paradoxalt nog blivit kommersiell handelsvara i Kubas spirande turismdrivna kapitalism.

De ekonomiska reformer som Raul Castro hittills genomfört omfamnas av alla som SvD Näringsliv träffar i Havanna. Folk vill också se fler förändringar och förbättringar, inom exempelvis infrastruktur och teknik. Internet, till exempel, finns i Kuba men är kontrollerat av staten och för de flesta så långsamt att det saknar praktisk funktion.

Annons
Annons

Parad i Old Havana.

Foto: Pontus HöökBild 1 av 1
Parad i Old Havana.
Parad i Old Havana. Foto: Pontus Höök

Samtidigt stiger priserna, till förtret för Kubas pensionärer som ser sin redan magra pension urholkas ännu mer.

– Mat var billigare förr. Allt har blivit så dyrt, klagar pensionären Isabelle Gonzalez.

Kubas officiella statistik – som misstänks innehålla en hel del luft – ger henne delvis rätt. Arbetslöshet och inflation är på väg upp, men från låga nivåer. 2013 var den officiella arbetslösheten mellan 3 och 4 procent, men från 2004 till 2010 låg den under 2 procent enligt landets statistikbyrå. (Vissa bedömare tror att den i verkligheten är uppemot dubbelt så hög.) En så låg arbetslöshet borde enligt makroekonomisk teori ge löneökningar, stigande inflation och trigga en räntehöjning från centralbanken.

Men priser i den offentliga ekonomin kontrolleras ännu av Pris- och finansdepartementet i Havanna, vilket tycks hålla nere inflationen som pendlat mellan cirka 1 och 6 procent de senaste tio åren.

Jag trodde aldrig att jag under min livstid skulle få uppleva ett avspänt förhållande mellan USA och Kuba.

Ett värre problem för regimen är brist på tillväxt och investeringar, samt en stor statsskuld till länder som Ryssland, Kina och Venezuela. Under korta perioder har tillväxten rusat i höjden till bortåt 10 procent per år, men de senaste fem åren har ekonomin växt mellan runt 1,5 och 3 procent.

Annons
Annons

En taxichaufför gäspar i väntan på kunder.

Foto: Pontus HöökBild 1 av 1

Det är för lite. Raul Castro beslutade 2013 om en skattefri zon i hamnstaden Mariel fem mil väster om Havanna för att locka investeringar. Där pågår även en upprustning av containerhamnen.

Men USA:s handelsembargo straffar Kuba även indirekt, genom att skrämma bort företag som inte vågar riskera sina goda relationer med Washington genom att ha affärer på ön.

Rik tillgång på sandstränder, cigarrer och billig rom ger visserligen förutsättningar för mer tillväxt genom turism. Och Kuba har Latinamerikas kanske bäst utbildade arbetskraft.

Men produktiviteten i industrin är låg, Kubas system med dubbla valutor är rörigt och bristen på kapital gör att möjligheter förblir outnyttjade. Landet har både olja och en läkemedelsforskning som tagit fram två cancervacciner vilka omskrivits i vetenskapliga tidsskrifter.

En taxichaufför gäspar i väntan på kunder.
En taxichaufför gäspar i väntan på kunder. Foto: Pontus Höök

– Men pengar saknas för att marknadsföra medicinerna och ta dem ut på marknaden, noterar en rådgivare i Havanna som hjälper företag med investeringar i Kuba.

– En del får tips om var de kan hitta affärsmöjligheter här. Men till flera andra måste jag säga att, ”tyvärr, Kuba är ingenting för er”.

**Solen är på väg ned. **Det varma ljuset blandar sig med avgaserna från tusen och åter tusen orenade ryska bilmotorer och bäddar in Havanna i ett romantiskt grårosa skimmer. En våg dundrar in mot stenläggningen och skickar en kaskad havsvatten över strandvägen Malecón, samtidigt som en röd 70-tals Moskvitch-taxi brölar förbi med Boney M:s ”Rivers of Babylon” i högtalarna.

Pedro, taxichauffören, delar ut visitkort och försöker bygga upp en kundbas som taxiföretagare i Havanna. Men också han tycker att ekonomin går för långsamt framåt. Och han gillar inte huvudstaden, säger han, där han känner sig övervakad av myndigheterna.

– Åk till Santiago istället, min hemstad, det är mycket mera avslappnat.

Även restaurangägaren Enrique Suárez hoppas att de förbättrade kubansk-amerikanska relationerna blir början på fler ekonomiska framsteg i Kuba, även om han också anar att regimen knappast är beredd att äventyra sin politiska makt.

Men framför allt förundras han över hur snabbt saker och ting faktiskt gått bara de senaste månaderna.

– Jag trodde aldrig att jag under min livstid skulle få uppleva ett avspänt förhållande mellan USA och Kuba.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons