Annons

Ett hårresande soloCristina Caprioli revolterar mot stagnation

Cristina Caprioli.
Cristina Caprioli. Foto: Franz Kimmel

Så mycket attityd i en gäckande skepnad som påminner om att vi rymmer alla åldrar. Cristina Caprioli intar Weld.

Under strecket
Publicerad

Cristina Caprioli.

Foto: Franz Kimmel

Cristina Caprioli.

Foto: Franz Kimmel

Cristina Caprioli.

Foto: Franz Kimmel

Ett hårresande solo

Var
Weld, Stockholm
Koreografi
dans: Cristina Caprioli

Musik: Alessandro Cortini, Asher Tuil. Teknik: Lumination

All rörelse är ett slags motstånd – mot stagnation, mot död och upphörande. Ensam i Welds blekt grågula, råa källarrum placerar sig – eller utsätter sig – Cristina Caprioli nu i något hon kallar för ”Ett hårresande solo”. Snacka om lockande titel! Och visst reser sig håret på denna nu 66-åriga koreograf och dansare när hon i en sekvens ruskar på huvudet allt snabbare – headbangar – tills kalufsen yr som ett grått moln på flykt.

Caprioli är en dansens veteran, hon driver sedan 25 år tillbaka sin egen undersökande organisation ccap, har varit professor i koreografisk komposition på Dans- och cirkushögskolan och initierat festivaler som ”Talking Dancing” (1997) och ”Rörelsen är en kvinna” (2002).

Cristina Caprioli.
Cristina Caprioli. Foto: Franz Kimmel

För några år sedan gjorde hon lite överraskande ”A line up”, en avskalad variant av ”A chorus line” på Dansens hus med en stor ensemble som utifrån underhållningsindustrins jakt på autentiska berättelser att sälja, skapade sin egen form av samvaro.

Annons
Annons

Cristina Caprioli.

Foto: Franz Kimmel

Med ”Ett hårresande solo” står Caprioli själv på scenen för första gången på länge. Och som hon gör det! Soloformen är ju grundläggande för stora delar av den (kvinnliga) dansmodernism som växte fram under det förra seklet, från Duncan till Åkesson. Caprioli är förstås sin egen berättelse. Kostymens grå och gula nyanser harmonierar med väggarnas färgskala, men den tunna gestaltens ofta minimalistiska, prövande rörelser badar i ett närmast expressionistiskt ljus från projektorer.

Cristina Caprioli.
Cristina Caprioli. Foto: Franz Kimmel

Rummet knastrar, brusar och pulserar medan hon tycks genomgå en rad stadier: en nästan hjälplöst liggande varelse, som blint sträcker ut armarna likt tentakler och upptäcker att händerna har ett eget liv. Lite som en nyfödd bebis. Varje moment i koreografin betonar val, brytpunkter och omtag – ibland tycks hon dirigera flödet i rummet, ibland tycks det styra henne. Armen stramar bakom ryggen, kroppen ritar en båge bakåt, en trippande dans på stället kan inte bestämma sig för om den ska accelerera till motionspass eller mjukna till en orientalisk slinga. Det är ett drömskt tillstånd, där skuggorna växer och inbjuder till lek eller självreflektion.

Ibland tänker jag på Maria Miesenbergers gåtfulla skulpturer och foton. Men i slutet är Caprioli plötsligt en tuff tonåring, som med händerna i fickorna kaxigt tar in omgivningen. Så mycket attityd i en gäckande skepnad som påminner om att vi rymmer alla åldrar som vi levt och att ingen människa är rationell eller perfekt. Gå och se.

Ges på Weld t o m 23/2 samt på Skogen i Göteborg 8/3.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons