Annons
Kommentar

Ylva Lagercrantz Spindler:Cynisk reality-tv riskerar skapa träningshets

Paret Sara Dobareh och Niklas Ornerud medverkar i SVT:s program ”Bästa träningen”.
Paret Sara Dobareh och Niklas Ornerud medverkar i SVT:s program ”Bästa träningen”. Foto: Loa Bie legal

Djävulska träningsprogram har blivit ”Hela Sverige bakar”. Men hur sunt är det?

Under strecket
Publicerad

Komikern Måns Möller är med i träningsprogrammet ”Den stora hälsoresan” (Kanal 5/Dplay).

Foto: Linus Hallsénius/Dplay

Folk förfasar sig, däribland kollegan Johan Rheborg: Har komikern och programledaren Måns Möller inte blivit lite för mager?

”Det ser inte hälsosamt ut” och ”Sänder inga positiva signaler”, lyder några reaktioner på Möllers Instagram.

Bilderna visar en drastiskt smal Måns och har fått hans konto att svämma över av upprörda kommentarer. Den nya kroppen är ett resultat av hans medverkan i programmet ”16 weeks of hell” (Kanal 5/Dplay) som på svenska fått det lite mer Lasse Åberg-klingande namnet ”Den stora hälsoresan”, med spänstiga undertiteln ”från soffpropp till superkropp”.

Doku-tv om träning verkar fylla samma funktion som program om matlagning.

Samtidigt på SVT: ”Bästa träningen”, ett annat reality-program. Här med fyra par som mellan blöjbyten och begynnande medelålderskris ska träna sig till hälsa under åtta veckor, peppade av en coach i ett sportens Tinder där de matchas med en lämplig träningsform.

Doku-tv om träning verkar fylla samma funktion som program om matlagning: de handlar om något vi inte själva ägnar oss åt i alltför stor utsträckning, men gärna låter oss förundras och förfasas över när andra sysslar med det, som en form av freakshow. (Undersökningar visar att många svenskar rör sig för lite).

Annons
Annons

Komikern Måns Möller är med i träningsprogrammet ”Den stora hälsoresan” (Kanal 5/Dplay).

Foto: Linus Hallsénius/Dplay
Komikern Måns Möller är med i träningsprogrammet ”Den stora hälsoresan” (Kanal 5/Dplay).
Komikern Måns Möller är med i träningsprogrammet ”Den stora hälsoresan” (Kanal 5/Dplay). Foto: Linus Hallsénius/Dplay

För egen del tog det mig 30 år att våga närma mig en tennisbana. Jag var helt enkelt inte en tennisspelare, utan en deppig svartrockare – som blev punkare och sedan syntare. Tennis spelades i min värld av eleganta blondiner i pigg hästsvans.

Att jag för knappt ett år sedan slutligen vågade mig över tenniströskeln var tack vare ett gulnat och bortglömt exemplar av Lars Gustafssons ”Tennisspelarna” från 1977, en slags betraktelse över livet via tennis som blandar filosofi med tennispraktik. Bara det faktum att Gustafsson på omslaget bär glasögon och jeans på tennisplanen är i sig avväpnande, liksom en beskrivning som: ”… de är artigt förvånade över att en sådan tunn, okroppslig, intellektuell gnällfis som jag över huvud taget kan spela”.

Lars Gustafssons tenniskarriär på en sjabbig kommunal tennisbana, omgärdad av taggtråd i 1970-talets Austin Texas, under sin tid som professor vid stadens universitet, är inte glamourös, men befriande. Och precis som filmen ”Spring Lola spring” fick mig att börja springa under ett anorektiskt 1990-tal, fick alltså ”Tennisspelarna” mitt övre medelålders jag att våga börja spela tennis, trots en geriatriskt darrande forehand.

I dag tränar jag en dag i veckan, coachad av Michael Sjögren som själv har medverkat hela två gånger i tränings- och bantnings-tv (”Biggest loser”), en erfarenhet han beskriver som just cynisk underhållning.

Nej, djävulsk kändisträning på tv är nog inte vägen till ett friskare liv, vare sig för medverkande eller tittare. Motivationen är nog bättre att söka i sitt inre. För mig handlade det om att finna förebilder bortom de perfekta kropparnas allfartsväg, i kulturens dunklaste vrår.

Det behöver inte alltid bo en sund själ i en sund kropp.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons