Annons

Då betraktades anti-socialism som en sjukdom

Foto: Illustration: Thomas Molén.

Somliga psykiatriska sjukdomar tycks alltid ha förekommit – andra reflekterar snarare tidens bild av normalitet. Frågan är hur man ska avgöra vad som är sjukligt utan att fastna i godtyckliga bedömningar.

Under strecket
Publicerad

Personliga egenskaper är inget vi väljer utan något vi får. Om man ska fundera över varför vi tänker och känner som vi gör, kan det vara illustrativt att börja med att se på förekomsten av psykiatriska diagnoser. Vissa av oss, menar läkarvetenskapen, fungerar inte riktigt ”som vi ska”. Man kan ha problem på många olika sätt, till exempel vad gäller förmåga att tolka verkligheten, dra logiska slutsatser, hantera sinnesintryck eller impulser, man kan ha problem med humöret eller med sociala interaktioner. Alla människor kan uppleva detta i någon utsträckning, men några gör det i så hög grad att det medför svårigheter med att hantera livet.

Det vi ska se närmare på i det här kapitlet är inte tydliga sjukdomstillstånd, som när hjärnan är förkrympt (mikrocefali), när det saknas en del, eller när hjärnan blivit skadad på grund av olycka, hjärnblödning eller cancer. Vissa av hjärnans problem kan komma ur genetiska kopieringsfel eller mutationer, som till exempel Downs syndrom, där den drabbade har tre exemplar av kromosom 21 istället för de vanliga två. Sådana enstaka missöden eller fel i bygginstruktionerna kan få stora konsekvenser. Det är på något sätt självklart att olyckor, sjukdomar och genetiska defekter kan ge oönskade effekter på vår mentala hälsa – likväl som på vår fysiska hälsa.

Annons
Annons

Det vi ska se närmare på här är istället en annan kategori av diagnoser, nämligen den stora mängd tillståndsbedömningar som görs utifrån mer eller mindre godtycklig gränsdragning mellan normalt och icke-normalt. Det här gäller till exempel depressioner, adhd, schizofreni och autism, tillstånd som ger människor långvariga problem med att hantera sin tillvaro.

Många av de stora psykiatriska diagnoserna förekommer anmärkningsvärt nog i ungefär samma omfattning över hela världen, något som indikerar att de i mycket kommer av biologiska faktorer.

Det är ingen principiell skillnad mellan orsakerna till att vissa människor får en diagnos och orsakerna till att andra människor inte får det – vi får alla våra personligheter och egenskaper oss tilldelade. För vissa är dessa personligheter och egenskaper en gåva, för andra en förbannelse. Men ingen har valt dem.

Många av de stora psykiatriska diagnoserna förekommer anmärkningsvärt nog i ungefär samma omfattning över hela världen, något som indikerar att de i mycket kommer av biologiska faktorer. Men det finns en stor kulturell aspekt också, som gör att förekomsten av vissa diagnoser är väldigt olika mellan olika kulturer och olika tidsåldrar. Våra kunskaper om psykiatriska tillstånd riktigt långt tillbaka i tiden är förstås bristfälliga, men förmodligen var dyslexi och hyperaktivitet inga jätteproblem under stenåldern, medan schizofreni och andra psykoser förmodligen var det. Innan det fanns substanser att bli beroende av var beroendeproblem sannolikt icke-existerande, men depressioner har förmodligen alltid däckat dem som drabbats.

Annons
Annons

Generellt slår verkligt svåra psykologiska problem och psykiatriska tillstånd enligt Världshälsoorganisationen WHO mot ungefär 0,8–6,8 % av befolkningen varje år. Det inkluderar tillstånd och syndrom som schizofreni och övriga psykoser, depressioner och självmordsförsök. Tillsammans med lättare former av psykiska problem, som missbruk, fobier och irrationella rädslor, rapporterar WHO att 18,1–36,1 % av världens befolkning drabbas någon gång under livet.

Frågan blir då förstås hur den här siffran beräknas. Tänk på intellektuell förmåga till exempel. Exakt hur dåligt resultat behöver man få på ett IQ-test för att det ska betraktas som ett tecken på funktionsnedsättning? Vissa är dåliga på att klara sådana här tester på grund av kromosomfel eller en hjärnskada, men andra verkar bara av olika skäl ha fått oturliga inställningar av de egenskaper som ger god färdighet att klara IQ-tester, på grund av gener eller uppväxt. När blir det en diagnos? Varför blir det en diagnos när man presterar väldigt dåligt men inte om man presterar väldigt bra? Samma sak med depressioner, överaktivitet, koncentrationssvårigheter, social kompetens och så vidare – hur sätter man gränsen för vad som ska betraktas som en diagnos?

Förr i tiden menade man att vissa psykologiska problem berodde på bristande karaktär eller bristande vilja. Det fanns inga klara diagnoskriterier och liten förståelse för att många psykologiska problem inte alls bara handlar om att skärpa sig. Detta trots att sjukdomsbilden kan vara väldigt allvarlig – vissa människor tar ju tragiskt nog till och med sitt eget liv.

Annons
Annons

Nuförtiden tänker man annorlunda. Till exempel finns en forskningsrapport, Global Burden of Disease Study, som gör en årlig sammanställning av olika sjukdomars påverkan på livet, där såväl fysiska som psykiska sjukdomar räknas med. Bland de tillstånd som medför mest problem vad gäller att klara av att leva ett normalt liv ligger fem psykiatriska diagnoser på topp tio – depression, bipolär sjukdom, OCD, alkoholmissbruk och schizofreni. Depression är det tillstånd som allra mest påverkar livet negativt för dem som drabbas. Detta trots att det handlar om ett problem som ”bara sitter i huvet”.

År 2003 ökade antalet personer som fick diagnosen hypertoni (högt blodtryck) markant. Men detta skedde inte för att människor plötsligt fått högre blodtryck, utan för att man ändrade gränsen för vilket blodtryck som ska anses problematiskt.

Det finns olika sätt att dra upp gränser för när en egenskap ska betraktas som sjuklig (”hyperaktiv”) och inte bara ett personlighetsdrag (”aktiv”). En metod som föreslagits är att sätta en gräns för när man avviker tillräckligt från hur resten av befolkningen beter sig. Men problemet är då att bestämma och sedan påvisa vad som är ”tillräckligt” avvikande.

Låt oss göra en jämförelse. År 2003 ökade antalet personer som fick diagnosen hypertoni (högt blodtryck) markant. Men detta skedde inte för att människor plötsligt fått högre blodtryck, utan för att man ändrade gränsen för vilket blodtryck som ska anses problematiskt. Man hade goda orsaker till detta, men effekten blev att människor som ena dagen sågs som friska ansågs ligga i riskzonen nästa dag.

Annons
Annons

Det finns också ett annat problem med att diagnosticera utifrån hur ovanligt ett tillstånd är. Till exempel får alla människor problem som följer av åldrande. Och fastän alla får ålderskrämpor är vissa av dessa ändå att betrakta som sjukdomstillstånd. Så för allmänna sjukdomar som är konsekvenser av åldrande är prevalens (alltså hur vanligt ett tillstånd är) ett helt oanvändbart diagnosverktyg – det går ju inte att säga att något behöver vara ovanligt för att räknas som sjukt när det finns sjukdomar som alla får.

Ett annat förslag är att istället diagnosticera utifrån avvikelser från hur människor borde må eller bete sig. Men då stöter man på en annan godtycklighet, nämligen hur detta ”borde” bestäms. Till exempel minskade förekomsten av psykiatriska sjukdomstillstånd markant i världen 1992, när WHO beslutade att homosexualitet inte längre skulle betraktas som ett sjukdomstillstånd. Det enda som hade hänt var att tanken om hur en frisk människa ”borde” bete sig hade förändrats. En annan diagnos att komma ihåg är ”anti-socialistisk personlighetsstörning” som var en verklig diagnos i Sovjetunionen. Men anti-socialism kan knappast betraktas som ett sjukdomstillstånd alls, utan är snarare en politisk åsikt.

Ett annat sätt att ställa diagnos skulle kunna vara att inte alls döma människors beteenden som olämpliga eller avvikande, och istället diagnosticera utifrån hur svårt ett visst beteende gör det för en person att fungera i sin miljö. Problemet här är att miljöer kan skilja sig så väldigt mycket åt. Exempelvis har ett väldigt aktivt barn svårare att fungera i en stillsam klassrumsmiljö än i ”friare” sammanhang.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons