Annons

Janerik Larsson:”Då blir det som i Danmark”-argumentet

Inte en central person i svensk politik idag
Inte en central person i svensk politik idag Foto: Mikael Damkier
Under strecket
Publicerad

Dagens Nyheter använder i dag i sin huvudledare de senaste decenniernas politiska utveckling i Danmark som ett argument för nödvändigheten av S-C-L-MP-V-alliansen dvs den riksdagskonstellation som ger majoritet idag.

Två liberala politiska skribenter med gedigen kunskap om Danmark och dansk politik avfärdas av DN.

Jag har tidigare skrivit en del om både dansk historia och de senaste decenniernas politiska utveckling i Danmark.

I SvD (papperstidningen 4 oktober 2018) skrev jag om skillnaden mellan dansk och svensk nationalism:

Grunden till den danska nationella självbilden tecknades väl av professor Harald Gustafsson i en understreckare för fyra år sedan som är viktig läsning idag: "Tyskarnas seger vid danska Dybbøl för exakt 150 år sedan lade grunden till Danmarks självbild som ett litet land, hotat av en överlägsen omvärld. Ännu i dag är minnet av förlusten ideologiskt laddat." (SvD 16/4-14)
Det är som om den svenska självbilden skulle präglats av Karl XII:s nederlag vid Poltava 1709. Karl XII har förblivit en gestalt hyllad av en liten krets nationalister – grundarna av SD till exempel – men det är ett mycket udda perspektiv på Sverige.

Annons
Annons


Det lilla Danmark som hotas av en farlig omvärld är det tema som Dansk folkeparti byggt sitt budskap på. En fråga är om hot mot den svenska välfärdsstaten kommer att kunna framkalla något motsvarande, och göra SD ännu större. Svaret handlar om hur den svenska samhällspolitiska utvecklingen hanteras. Något historiskt arv att bygga på för en sådan utveckling finns inte. Och att tro att den parlamentariska situationen i riksdagen nu skulle vara kopplad till någon närmast deterministisk politisk utveckling av dansk modell bygger på en fullständig missuppfattning.

Den sentida politiska utvecklingen i Danmark har jag skrivit en del om.

Jag skrev om detta t ex den 18 november förra året här:

Tidigare i år utkom i Danmark boken “Værdikæmperne – slaget om danskernes sjæl. VK-regeringerne fra 2001-2011" av Michael Jannerup, redaktör på Gyldendal, och Altingets Esben Schjørring.

När Altinget publicerade ett utdrag ur boken i januari var rubriken: Da Venstre lod DF få æren for udlændingepolitikken.

Här finns en koppling till de senaste årens svenska politiska utveckling.

När Venstre under Anders Fogh Rasmussen lade om sin politik radikalt från en nyliberal statskritik till vad väl får kallas välfärdsstatskramande så innebar det inte att partiet och statsministern fullt ut tog ansvaret (eller äran om man så vill) för det centrala i den nya politiken. Man lät i stället DF ta äran av den nya utlänningspolitiken.

I bokens sammanfattning (sid 462) heter det (min översättning) om den nya utlänningspolitik som Bertel Haarder stod för 2002 att "tio år efter att Haarder närmast beskylldes för att vara nazist och fascist så är hans lagar den nya politiska grunduppfattningen som alla svär trohet till".

Annons
Annons

Varför blev reaktionerna så våldsamma 2002? Jo för att de pekade på en motsättning i den danska välfärdsvardagen som handlar om ömsesidighet, gemenskap, tillit och öppenhet också i relation till främmande danskar som man inte hade något att göra med. Den strama utlänningspolitiken handlar om det motsatta. Om exklusion, kontroll och bristande tillit.

DF som då var i det närmaste obefintligt på den danska politiska kartan tog över uppdraget att kommunicera den nya utlänningspolitiken.

De gamla borgerliga partierna förlorade greppet om en frågeställning som än idag är helt central i dansk politik och där nu Venstre söker härma DF för att locka tillbaka väljare.

Den centrala politiska aktören var Anders Fogh Rasmussen som 1998 - 1999 beslöt sig för att politisera utlänningspolitiken. Haarder hade som minister ansvaret för att verkställa politiken i regeringen.

Susanna Birgersson som skrev om denna danska bok drog i juni i en krönika i Expressen dessa slutsatser:

Med ett stort SD i riksdagen, som i likhet med Dansk folkeparti främst är intresserade av klustret migration-integration-islam-kultur, kan det ligga nära till hands att ge upp ambitionerna om genomgripande ekonomiska strukturella reformer och i stället låta politiken bli till en kulturkamp. 

Men borgerligheten måste fortsätta driva borgerlig politik: sänka skadliga skatter, fullfölja reformeringen av skolan, tygla politikens reflex att styra allt från forskning till barnuppfostran, göra de smärtsamma avregleringarna på bostadsmarknaden, möjliggöra en kraftigt utbyggd tjänstesektor och andra för framtiden nödvändiga reformer.

Annons
Annons

Risken är annars att borgerligheten både gör sig själv överflödig, och, liksom i Danmark, splittras upp i oändligt många fraktioner och där det enda parti som verkligen vill sänka skatter och reformera systemen närmast betraktas som extremt.

En fråga är ju var vi nu befinner oss i relation till detta. Är det borgerliga reformer som nu prioriteras eller ett kulturkrig med SD?

Så långt min artikel.

Den 16 september förra året skrev jag om ett annat perspektiv som de svenska eftervalsanalyserna ingalunda missat:

Det svenska socialdemokratiska partiets krigsförklaring mot Sverigedemokraterna saknar idag helt motsvarighet i Danmark.

Nyhetstjänsten Altinget redovisar idag en opinionsundersökning bland DF-väljare som Norstat gjort för Altinget och Jyllands-Posten:

Dansk Folkepartis egne vælgere er ikke i tvivl.  Når de kigger ud over det politiske landskab og overvejer, hvilket parti der minder mest om DF, ligger svaret til venstre for midten: Socialdemokratiet.

En av DFs folketingsledamöter formulerar det så här:

“Venstre er gamle venner. Socialdemokratiet er nye venner."

Det lär dröja innan det svenska S-partiet kommer att räknas till SDs vänner. Men det är knappast uteslutet.

I DN skrev chefredaktören Peter Wolodarski i januari - som jag citerade här - bl a detta:

Det handlar inte om att ignorera några väljare, utan att se realistiskt på det framväxande politiska landskapet. Vad kan man skapa majoriteter för? Vilka frågor är viktigast för de flesta väljare?

Motståndet mot Socialdemokraterna var ett avgörande kitt för de borgerliga partierna.

Motståndet mot Sverigedemokraterna har nu svetsat samman liberaler, gröna och socialdemokrater på ett liknande sätt, men det räcker inte långsiktigt.

Men det räcker inte långsiktigt.

Det är en god sammanfattning av var svensk politik står idag. Nu tror jag att det viktiga är att lyssna på svenska väljare och inte söka luras med ”det blir som i Danmark”-argument utan att fokusera på sakpolitiken precis som Susanna Birgersson skrev.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons