Annons

Lotta Lundberg:Dagen då grönkål och glögg blandades med blod

Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Kanadas premiärminister Justin Trudeau la blommor på Breitscheidplatz i Berlin ett par månader efter terrorattacken julen 2016.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Kanadas premiärminister Justin Trudeau la blommor på Breitscheidplatz i Berlin ett par månader efter terrorattacken julen 2016. Foto: Michael Sohn/TT

Berlinarna älskar platsen och har gett byggnaderna där smeknamn som Puderdosan, Läppstiftet, Ihåliga tanden och Bikinihuset. På tisdag är det ett år sedan terrorn kom till Breitscheidplatz och tog tolv liv.

Under strecket
Publicerad

I min ungdom stod jag ofta på Breitscheidplatz med knallgul uniform och käck scarf om halsen. Fremdenführerin stod det på skylten – hon som guidar främlingar genom stan. I mitt fall var det oftast goa glada svenska turister. För dem berättade jag om den berlinska humorn och hur alla byggnader fick smek- eller snarare öknamn av de krassa urinvånarna.

Kulturhuset kallas Den gravida musslan, Bikinihuset lär ha fått sitt namn av en amerikansk general från Hawaii som inte hade råd med en skyskrapa.

Och det här, sa jag och svepte med handen, det här är Berlins ansikte: Kaiser Wilhelm Gedächtniskirche, ruinen efter andra världskriget som kallas Ihåliga tanden. Ser ni hur den fortfarande värker mot neonskyltarna? Den nya kyrkan bredvid kallas Puderdosan. Berlin är en chanserad skönhet som behöver pimpas. Klockstapeln intill är Läppstiftet som hon använder.

Varje år träffas berlinarna här strax innan jul och önskar varandra besinning. Man säger så på tyska: en besinningsfull jul.

Sen gick vi in i bussen och lyssnade på Hildegard Knef som sjöng om ansiktet som trots alla bittra erfarenheter och fula taxrynkor ändå om sommaren – får fräknar.

Annons
Annons

För ett år sedan körde en annan främling – IS- terroristen Anis Amri – in i julmarknaden. Rätt in över Berlins ansikte. Bredvid honom på passagerarsätet låg den mördade polska lastbilschauffören.

Jag var inte där. Ändå försöker jag föreställa mig det. Hur plötsligt jultomtar och kanderade mandlar flyger i luften, hur grönkål och glögg blandas med blod mellan bodarna när 40 ton lastbil knäcker revbenen på över 80 personer på årets julmarknad.

70 personer klarade sig, många har allvarliga och bestående men. Tolv klarade sig inte. Alla de hundratals andra kommer länge vara mer eller mindre traumatiserade. De vet att ett dött ansikte är vitt.

Ingen vet vad terroristen tänkte där han satt bakom ratten och körde ut över julfirarna. Han sköts någon vecka senare av polisen på flykt i Italien. Ingen vet vilket civilkurage chauffören som låg mördad bredvid hade försökt uppbåda för att förhindra attacken. Först när jag såg inslaget i tv med alla lastbilschaufförer som vallfärdade till den polska änkan med sina stora lastbilar, hur de stod där utanför det lilla huset någonstans i snön i Galizien och överräckte blommor, kom tårarna. Lastbilstillverkaren Scania har också lämnat generösa bidrag till de efterlevande, enligt principen att man kan ta ansvar även om man inte är skyldig.

Det finns mycket att tänka kring den här fasansfulla historien. Om man orkar föreställa sig den. Ett år senare är lastbilen skrotad. Av etiska skäl.

I Puderdosan ska president Steinmeier hålla andakt på tisdag kväll och förbundskansler Merkel har lagt en vit ros nedanför Läppstiftet.

I år är också jag här. Vi ska smutta på vårt Glühwein och önska varandra en besinningsfull jul. Det är inte bara en vacker tradition, det är ett ännu vackrare ord, som många aldrig lär sig stava till. Terroristen Anis Amri var en av dem.

Jag önskar att vi kunde besluta att det ordet aldrig får dö.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons