Annons

Lotta Lundberg:Dags att hylla kvinnorna som gav sin chef på käften

Uppropet ”Tystnad tagning” under Guldbaggegalan 2018, Tour de France 2018.
Uppropet ”Tystnad tagning” under Guldbaggegalan 2018, Tour de France 2018. Foto: Karin Törnblom/TT/John Pierce

Att Tour de France-cyklister dopar sig är ett problem. Men den stora tragedin handlar om dem som har civilkurage att stå emot. Det gäller också de kvinnor som gav sin chef motstånd – men som osynliggjorts i metoo.

Under strecket
Publicerad

I juli är det åter dags för Tour de France.

Många män drömmer om att vinna, stå i rampljuset, ta emot applåder, beundras, tjäna pengar.

De tränar hårt. Fruktansvärt hårt. De iklär sig löjliga kläder och några – långt ifrån alla men tillräckligt många – tar till och med steroider för att komma först. Vara bäst.

Det sägs till och med att om du inte dopar dig är du dum.

Det är så branschen ser ut. Talang räcker inte.

De som tar preparaten kommer aldrig att få reda på hur långt de hade kommit om de inte gjort det.

De kommer heller aldrig att kunna berätta om vem de svek.

Är han som dopar sig ett offer för omständigheter, manlighet, patriarkatet, låg självkänsla, grupptryck – eller är han helt enkelt bara en smart jävel som tar en genväg?

Tour de France är inget luciatåg på dagis.

Blir män med uppluckrad integritet lättare offer? Eller var det en slump?

Är det nedärvt? Eller bara en vidrig förutsättning för en rutten sport? 

Den stora tragedin är dock en annan, och den måste också få ett namn. 

Den handlar om dem som stod emot, som hade civilkurage (eller rätt gener, en annan uppfostran eller träffade snällare sponsorer eller var man nu vill lägga skulden.)

Annons
Annons

Den riktigt stora tragedin handlar om dem som inte tog en genväg.

Alla kan självfallet inte vinna. Tour de France är inget luciatåg på dagis.

Icke desto mindre är det bittert när man begriper att den som ansågs vara bäst, deltog i en helt annan sport. Satte sig på en riktigt sunkig cykel.

De flesta förstår att principen inte bara gäller Tour de France, utan att den genomsyrar många andra branscher. 

En väninna till mig jobbade på en mellanstor teater i södra Tyskland och visste att den som låg med chefen fick de stora rollerna. Eftersom hon vägrade och värjde sig var hon strax uträknad. Till slut blev hennes betydelse så liten att hon hoppade av hela karusellen. 

Den stank, säger hon. Idag är hon en mellanstor lagomstjärna i en mainstream-verklighet, där varken medaljer eller statyetter delas ut.

När hennes före detta prisbelönta kollegor tjugo år senare berättar om sin skam och rädsla, om sin ångest och förtvivlan kan hon inte annat än känna sig dubbelt förrådd.

Om vi ska komma vidare måste vi också berätta motståndskvinnornas historier.

Första gången, när hon inte fick rollen för att hon vägrade ställa upp på villkoren.

Andra gången, när kollegorna talar ut om hur fruktansvärt det var. Den bisarra status som offerrollen ger dem: den att ha tolkningsföreträde.

Tänkte de någonsin på henne?

Det får mig att undra hur många karriärer som stannat på vägen, för att man inte förmådde sig att söka upp källaren där steroiderna delades ut?

Alla de som gav sin tränare eller chef på käften, eller de som helt enkelt körde ensamma race utan sponsorer och steroider för att en dag få stå på pallen. På scenen. I sin egen rätt.

Metoo var ett fantastiskt upprop, det gjorde det onämnbara talbart. Och med rätta får förövarna äntligen stå sitt kast.

Men om vi ska komma vidare måste vi också berätta motståndskvinnornas historier.

De som valde att kliva av. Som slogs. Förlorade jobbet, tv-soffan, kontraktet, gemenskapen.

Det är deras historier våra döttrar behöver höra – om vi verkligen vill ha förändring.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons