Annons

Malin Ekman:Dags att medierna tar ansvar för sina snedtramp

Av 11 metoo-publiceringar som prövats har 10 fällts av Pressens opinionsnämnd. Beslutet är en uppsträckning utan motstycke i samtida svensk presshistoria.

Under strecket
Publicerad
Foto: Janerik Henriksson/TT Bild 1 av 1
Foto: Janerik Henriksson/TT Bild 1 av 1
Foto: Janerik Henriksson/TT

Så kom de till slut, de väntade fällningarna i spåren av metoo.

Av de elva publiceringar som Pressens opinionsnämnd, PON, prövat hittills har tio fällts. Fällningarna gäller Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen, Aftonbladet, Hänt i veckan och Arbetaren.

Det är en uppsträckning utan motstycke i svensk samtida presshistoria.

Allmänhetens pressombudsman (PO) Ola Sigvardsson säger i SR:s ”Studio Ett”: ”Jag har aldrig varit med om något liknande.”

Den kollektiva kraft som skapade historisk revolution i sociala medier, renderade också historiska – och olyckliga – publiceringsbeslut.

Man hade kunnat vänta sig idog debatt i spalterna och i sociala medier. I stället har det varit förvånansvärt tyst.

Bara de med tyngst och tryggast position, som Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo och Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, kritiserar utgivarbesluten offentligt.

Annons
Annons

Det anstår ett land som Sverige, med press- och yttrandefrihet i världsklass, att visa på högre takhöjd.

Det är inte granskningarna i sig som är klandervärda. De flesta tycks bygga på gedigna och av varandra oberoende källor. I SvD vittnade tolv kvinnor om trakasserier och övergrepp från en och samma medieman.

Precis som PON konstaterar är det namnpubliceringarna som är det stora problemet. En förskjutning har skett som kulminerade under metoo.

Journalistik får aldrig förväxlas med aktivism.

Den kollektiva kraft som skapade en historisk revolution i sociala medier, renderade också historiska – och olyckliga – publiceringsbeslut.

Plötsligt publicerades namn på personer som anklagats för brott, men där det på sin höjd fanns en polisanmälan eller nedlagd förundersökning.

Det hör till sexualbrottets natur att det är svårt att bevisa. Att ett brott inte kan styrkas, betyder inte att det aldrig ägt rum. Den djupa orättvisan måste medierna kunna belysa. Men det betyder inte att det är fritt fram att hänga ut med namn och bild.

Jag tror att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson har rätt när han i ett blogginlägg beskriver de amerikanska namnpubliceringarna av Harvey Weinstein som avgörande för den internationella metoo-rörelsens genomslag.

Människan är mästare i att förtränga. Hon behöver ett ansikte på förövaren eller offret. För att förstå, för att förändra.

Aftonbladets ställföreträdande utgivare Lena Mellin försvarar sig i ”Ekot” med att tidningen var sist på bollen och publicitetsskadan redan skedd.

Det är dock inte mediernas uppgift att förändra. Journalistik får aldrig förväxlas med aktivism.

Ogrundade namnpubliceringar skadar mediernas redan nötta förtroende och stjäl fokus från viktiga granskningar av mäns trakasserier av kvinnor.

Det stämmer att pressetik inte är någon exakt vetenskap. Men att, som Thomas Mattsson, lättvindigt avfärda metoo-fällningarna som resultat av ”en bedömningssport” riskerar att undergräva det självreglerande pressetiska systemet.

Flera publicister försvarar nu sina PON-fällda publiceringar med ett slags ”men alla andra”-resonemang.

I nämnda ”Studio Ett”-inslag hänvisar Thomas Mattsson till ”Expressen precis som alla medier...”. Aftonbladets ställföreträdande utgivare Lena Mellin försvarar sig i ”Ekot” med att tidningen var sist på bollen och publicitetsskadan redan skedd.

Det var just detta slags resonemang som banade väg för drevet. Första steget mot att undvika liknande snedtramp i framtiden måste vara att sluta hänvisa till alla andra, och ta ansvar för sina handlingar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons