Annons

Joseph Sverker:Dåliga nyheter för alla domedagsprofeter

Våldet minskar och det gör även exploateringen av jordens resurser – och det är upplysningens ideal vi har att tacka för detta. Det menar i varje fall den Sverigeaktuelle psykolingvisten Steven Pinker, vars framtidsoptimism och okritiska förnuftstro uppvisar närmast evangeliska proportioner. 

Under strecket
Publicerad

Den 27 oktober besöker Steven Pinker Stockholm för ett samtal tillsammans med Anna Rosling på Cirkus.

Foto: Rose LincolnBild 1 av 1

Den 27 oktober besöker Steven Pinker Stockholm för ett samtal tillsammans med Anna Rosling på Cirkus.

Foto: Rose LincolnBild 1 av 1
Den 27 oktober besöker Steven Pinker Stockholm för ett samtal tillsammans med Anna Rosling på Cirkus.
Den 27 oktober besöker Steven Pinker Stockholm för ett samtal tillsammans med Anna Rosling på Cirkus. Foto: Rose Lincoln

Vissa akademiker vill aldrig riktigt ta ställning i angelägna frågor – till mångas frustration. När det handlar om Harvardprofessorn Steven Pinker gäller snarare det motsatta. I frågor om allt från barns språkutveckling till hjärnans uppbyggnad ­eller våldets utbredning i den mänskliga historien tar Pinker tydlig ställning – till mångas frustration. 

Pinker är psykolingvisten som nått världsrykte. Till stor del beror det säkert på att han är tydlig både i sina slut­satser och i sitt språk. Det är underhållande, lärorikt och upplysande att läsa Steven Pinker. Inte sällan är det även utmanande och provocerande. 

Psykolingvistiken intresserar sig för de psykologiska och neurobiologiska faktorer som möjliggör för männi­skor att hantera språklig kommunikation. Pinkers infallsvinkel är framför allt evolutionspsykologisk, och grundar sig på studiet av människans psykologi som en produkt av den miljö som människan utvecklats i under årmiljoner.

Annons
Annons

Kopplingen mellan människans ursprungsmiljö och hennes psykologi upptog under lång tid Pinkers populärvetenskapliga skrivande, inte minst i boken ”Ett oskrivet blad och andra myter om människans natur” (2002). Den var skriven i direkt polemik mot samhällsvetenskapens och humanioras syn på människan och samhället. Pinker menade att dessa discipliner håller sig med föråldrade teorier. Människor är inte oskrivna blad och samhället är inte en organism, hävdade Pinker, men ändå betraktas dessa som sanningar av samtidens människovetenskaper. Boken ledde till en stor debatt om relationen mellan ­naturvetenskap och humaniora.

Om möjligt fick Pinkers bok om våldets historia, från jägar- och samlarsamhället fram till idag, än större uppmärksamhet. I ”The better angels of our nature” (2011) menade Pinker att samhället i stort har blivit säkrare och mindre våldsamt genom historien och att vi idag, bortsett från vissa lokala undantag, lever i den tryggaste och minst våldsamma perioden i hela mänsklighetens historia. 

Den slutsatsen blev kritiserad av en mängd samhälls­vetare och historiker. Pinker använde sig av förenklade tolkningar av statistik och vinklade eller utelämnade data för att framhäva sitt argument, menade kritikerna. I studiet av våldets historia fick Pinkers bok dock genast en central plats – om än ofta som en bok att debattera mot. 

Central i ”The better angels of our nature” är sociologen Norbert Elias tes att våldets minskning beror på ett slags civiliseringsprocess, där det mänskliga samhället för­ändras på ett sådant sätt att individer beter sig mindre våldsamt mot varandra. Enligt Pinker tog denna process fart främst i och med upplysningen. I sin nya bok, ”Upplysning nu. Ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism” (övers: Jim Jakobsson; Fri Tanke Förlag) utvecklar han just det resonemanget. 

Annons
Annons

Pinker pekar ut två fiender till upplysningens ideal: religionen och den romantiska tanketraditionen. Upplysningens ideal ska här förstås som att förnuftet bör vara grunden för all kunskapsinhämtning och för allt politiskt och moraliskt tänkande. Upplysningen har gett oss en framstegsinriktad naturvetenskap, befriad från kyrkan, och den har legat till grund för den liberala demokratin. Tack vare upplysningen kunde även moralen, i den utilitaristiska form som Pinker förespråkar, bryta sig loss från sin fångenskap inom religiös pliktetik. Religionernas plikter är, enligt Pinker, ”grundade i primitiva intuitioner om stammen, renhet, avsmak och sociala normer, medan utilitaristiska övertygelser springer ur rationell kognition”. 

I boken lägger Pinker stor betoning på den minskning av våld som han menar upplysningen har bidragit till. Pinker tar sig även an den kritik som riktades mot ­honom efter ”The better angels of our nature”. Beträffande kriget i Syrien framhåller han till exempel att det i det långa loppet och i ett globalt perspektiv inte behöver innebära ett motbevis mot våldets nedåtgående trend.

Pinkers påpekande att våldet tycks vara på avtagande kom säkert som en överraskning för många. I den nya ­boken bjuder han på än mer överraskande statistik, nämligen att även människans användning av jordens resurser är på väg att minska. Industrialiseringen har lett till att jordbruket och produktionen av varor och teknologi har effektiviserats. ”Tänk bara på alla prylar som en enda smartmobil ersätter!” Mindre resurser kan användas mer effektivt, vilket i sin tur leder till bättre hälsa och levnadsstandard jorden runt. 

Annons
Annons

Pinker är dock tydlig med att energiproduktionen fortsätter att vara djupt problematisk ur miljösynpunkt och mänsklighetens kanske största utmaning. De ökade växthusgaserna kan komma att få förödande konsekvenser, inte minst för världens fattiga. Men lösningen i hållbarhetsfrågan ligger enligt Pinker inte i att sakta ner utvecklingen utan tvärtom i att skynda på den, åtminstone vad gäller kärnkraft. Teknologisk eller ekonomisk utveckling behöver inte stå i motsats till ekologisk hållbarhet – snarare är de en förutsättning. Upplysningen har tidigare visat vägen mot en sådan möjlighet, därför behövs upplysning även nu, menar Pinker.

Men om nu upplysningen står för allt detta goda, vem skulle då kunna vara emot den? Religionerna är en faktor, som Pinker kommer in på, men han sparar egentligen sina hårdaste domar till en annan sorts upplysningskritiker, nämligen de filosofer som följer i romantikens spår. Sådana som Friedrich Nietzsche och 1900-talets vänsterintellektuella har Pinker inget till övers för. Att till exempel, som filosofen och sociologen Theodor Adorno, argumentera att Förintelsen skulle var en konsekvens av upplysningen eller moderniteten är befängt, samtidigt som det friskriver nazisterna från ansvar, menar Pinker. Andra vill felaktigt underminera naturvetenskapens trovärdighet – Pinker menar exempelvis att vetenskapsteoretikern Thomas Kuhns teori om paradigmskiften har gjort detta, utan förankring i vetenskapens verkliga förändringsprocesser. 

Samtidigt är det just här som vissa problem med ”Upplysning nu” visar sig. Pinker är mån om att tona ner sambandet mellan upplysningen eller moderniteten och ­exempelvis totalitarism, samtidigt som han framhåller upplysningens ideal när de har lett till något gott. 

Annons
Annons

Pinker är blind för att aspekter som totalitarism och upplysningsideal till och med kan vara förenade hos en och samma tänkare. Utilitarismens fader Jeremy Bentham, som Pinker hyllar, utvecklade med sin moralteori en idé om total övervakning, ett panoptikon. Som Susanne Wigorts Yngvesson visar i sin bok ”Övervakad. Männi­skor, maskiner och Gud” (se Under strecket 1/7 2018) var dessa två idéer, utilitarismen och fullständig övervakning, helt förenliga med varandra för 1700-talsfilosofen Bentham. Han menade att övervakning kommer att förändra människor till det bättre. Här finns direkta likheter med 1900-talets totalitära stater som drevs av drömmen om ett mer utvecklat samhälle, men som gjorde det på ett sätt som fick förödande konsekvenser för det mänskliga livet. Etiken var en annan, men idén om en totalitär över­vakning fanns alltså redan hos Bentham. Det blir därför missvisande att bortse från upplysningens mer obekväma element.

Missvisande blir det även i fråga om upplysningens historia. Här finns en ironi. Trots att Pinker är starkt kritisk till Kuhn så vill han ändå göra ett kliniskt brott mellan upplysningstiden och all tid som föregick den. Men något sådant paradigmskifte går det inte att hitta i historien, inte ens när det gäller naturvetenskapens utveckling. Till skillnad från Pinkers beskrivning växer naturvetenskapen fram ur sin senmedeltida mylla. 

Ta till exempel Copernicus. Hans tankar om solsystemet vilar på de lärdomar han fick från universiteten i Bologna, Padua och Ferrera. Dessa var i sin tur influerade av skolastiska tänkare som William av Ockham och Nicolas av Cusa. 

Annons
Annons

Likadant med den i våra dagar så avvisade uppfattningen om en ”intelligent designer”: ser man till historien ­visar sig den idén vara grundläggande för utvecklandet av naturvetenskapen. Tanken på att universum var skapat av en rationell varelse var nämligen själva rättfärdigandet för sådana som Johannes Kepler och Robert Boyle för att söka lagar i universum. Likande idéer fanns redan hos ­reformatorn Jean Calvin. Grundtanken hos honom var att en förtröstansfull och rationell skapare också skapar en sammanhållen och lagbunden skapelse. Detta har sedan påverkat västerländskt tänkande och kommit att prägla en mängd av de efterföljande tidiga naturvetarna. 

Med andra ord är det vilseledande att, som Pinker, ­förneka upplysningens historiska förankring. Att upp­lysningstänkare som John Locke och Voltaire själva förespråkade ett brott med ”den mörka tiden” bör inte ­förleda en nutida observatör att göra samma misstag. Men i hyllningstexter, som ”Upplysning nu” nog får kallas, är detta lätt hänt. Likt en hagiografi tjänar alla Pinkers belägg och argument ett överordnande syfte, nämligen att göra upplysningens helgonstatus uppenbar. Det är bara det att i en hagiografi finns alltid faran för ett visst tunnelseende där det överordnande syftet riskerar att överskugga korrektheten i detaljerna eller historieskrivningen. I varje fall vad det gäller det senare är det just det som har hänt.

Med detta sagt är Pinkers bok mycket framgångsrik ur ett annat perspektiv. Den är en rejäl nagel i ögat på populister som menar att vi står inför västvärldens kollaps. Hos Pinker finns ingen nostalgisk dröm om en förfluten guld­ålder. För precis som varje god hagiografi vill ”Upplysning nu” inte enbart framhäva sitt helgon utan även motivera läsaren att förverkliga ett annat rike, fredsriket. Pinker hymlar inte med att det är mödosamt att nå detta hållbara fredsrike. Men med evangeliet om upplysningen är det möjligt. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons