Annons

Dan Hansson lät oss se hela människan

Dan Hansson, 1954–2018.
Dan Hansson, 1954–2018. Foto: Andreas H Nilsson och Dan Hansson.

”Käraste Dan, du är borta nu.” Under många år arbetade Dan Hansson som fotograf på Svenska Dagbladet och arbetade ofta nära ihop med Karin Thunberg. Här är hennes ord om sorgen och saknaden.

Uppdaterad
Publicerad

Orden förmedlar bara den obevekliga sanningen. Att Dan Hansson, SvD:s prisade fotograf under mer än 30 år, har gått bort efter en tids sjukdom. 63 år ung.

Allt det andra får vi som kände honom fylla i.

För min egen del ... hur ska jag kunna berätta vad han betydde ... för mig och för tidningen ... alla år som vi gjorde söndagsintervjuer ihop ... alla gånger jag suttit i hans bil och vi försökt peppa varandra inför svåra jobb eller när våra egna liv gjort oss sårbara, kantstötta ... å, det ska nog gå bra, den här gången också ... skratten och kaffepauserna, ingen vuxen man kan ha älskat småkakor som Dan ... och sen när vi kom fram ...

Annons

Hans bilder som berättade så mycket mer än vad mina ord förmådde.

Tove Jansson, oktober 1991.
Tove Jansson, oktober 1991. Foto: Dan Hansson

Själv hade han inget behov av att ta plats, breda ut sig. Väntade tålmodigt – nja, lite irriterad kunde han bli om jag aldrig slutade ställa frågor – tills intervjun var över. Behövde stillheten, tystnaden. Så kom han människor nära, fick dem att sluta le, sluta hålla masken, fasaden. Dan hittade gliporna in till vem de var, på riktigt. Bakom titlar som författare och skådespelare, regissörer – eller vem uppdraget nu gällde.

En skärm och lite ljus kunde han ha med, inga gigantiska utrustningar. För Dan räckte kameran. Med den tog han bilderna som fick oss andra att se och förstå att hos varje människa finns alla åldrar samlade, alla erfarenheter lagrade.

Den skicklige fotografen lockar fram dem.

Alla år jag stått snett bakom honom och sett de där miraklen ske. Hos Gösta Ekman och Ingvar Kjellson framför fönster på Dramaten, hemma hos Birgitta Stenberg när hon kröp upp i sängen med sina gosedjur. Eller när vi gick runt på Öland med Barbro Lindgren och letade efter ett korvskinn.

Tomas Tranströmer och frun Monika, oktober 2011.
Tomas Tranströmer och frun Monika, oktober 2011. Foto: Dan Hansson

Många av hans bilder kommer aldrig att försvinna, suddas ut. Som när han mötte Tove Jansson och Kristina Lugn. Bakom Tove ett annat fönster där i hennes ateljé i Helsingfors, som en glugg ut mot sagans värld och hela universum.

Eller när han, efter alla års tåligt väntande i trappuppgången, kunde gå in och gratulera Tomas Tranströmer till Nobelpriset och efteråt följa honom i ett uppmärksammat bildreportage.

Ett möte två mästare emellan.

Vår sista gemensamma jobbresa gick till Uppsala. Det var på väg till Stina Wollter som Dan berättade att hans magbesvär förvärrats. Men nu hade han tid hos en läkare och nu skulle han gå dit, äntligen.

Hans kamp mot cancern var envis, outtröttlig. Trots den nedslående prognosen. Men en av hans första läkare sa att det fanns ett fönster och in i det sista höll Dan fast vid bilden. Han, om någon, visste ju vad ljuset från ett fönster kan förändra, vilket liv det kan ge.

Birgitta Stenberg, 2012 och Ingvar Kjellson, 2010.
Birgitta Stenberg, 2012 och Ingvar Kjellson, 2010. Foto: Dan Hansson

Käraste Dan, du är borta nu. För några timmar sedan kom beskedet att du lämnat din älskade Pontus och er hund Nisse, släkten som betydde så mycket för dig, oss kolleger och vänner.

I en stund när det inte finns någon tröst tar jag till bilden av ett fönster. Att du har följt efter Gösta Ekman, Ingvar Kjellson, Birgitta Stenberg. Bodil Malmsten och Michael Nyqvist – så smärtsamt många av dem vi en gång träffade är borta – ut genom det där fönstret. Hur det är på andra sidan vet ingen av oss som är kvar här på jorden. Men jag vill tänka att där finns ett ljus, minst lika starkt som när du tog till en extra lampa och jag stod bredvid och försökte hålla reflexskärmen i precis den vinkel du sagt, skärpan som blev resultatet när ingen av oss darrade på handen.

Så ljust är minnet av dig, så mörk är sorgen och saknaden efter dig.

Lars Norén, december 2005.
Lars Norén, december 2005. Foto: Dan Hansson
Anna Lindh, december 2000.
Anna Lindh, december 2000. Foto: Dan Hansson
Herta Müller, december 2009.
Herta Müller, december 2009. Foto: Dan Hansson
Jonas Gardell, juli 2012.
Jonas Gardell, juli 2012. Foto: Dan Hansson
Lena Nyman, september 2003.
Lena Nyman, september 2003. Foto: Dan Hansson
Joyce Carol Oates, juli 2009.
Joyce Carol Oates, juli 2009. Foto: Dan Hansson
Stina Wollter, oktober 2015.
Stina Wollter, oktober 2015. Foto: Dan Hansson
Salman Rushdie, september 2012.
Salman Rushdie, september 2012. Foto: Dan Hansson
Annons
Annons

Tove Jansson, oktober 1991.

Foto: Dan Hansson Bild 1 av 11

Tomas Tranströmer och frun Monika, oktober 2011.

Foto: Dan Hansson Bild 2 av 11

Birgitta Stenberg, 2012 och Ingvar Kjellson, 2010.

Foto: Dan Hansson Bild 3 av 11

Lars Norén, december 2005.

Foto: Dan Hansson Bild 4 av 11

Anna Lindh, december 2000.

Foto: Dan Hansson Bild 5 av 11

Herta Müller, december 2009.

Foto: Dan Hansson Bild 6 av 11

Jonas Gardell, juli 2012.

Foto: Dan Hansson Bild 7 av 11

Lena Nyman, september 2003.

Foto: Dan Hansson Bild 8 av 11

Joyce Carol Oates, juli 2009.

Foto: Dan Hansson Bild 9 av 11

Stina Wollter, oktober 2015.

Foto: Dan Hansson Bild 10 av 11

Salman Rushdie, september 2012.

Foto: Dan Hansson Bild 11 av 11
Annons
Annons
Annons