Annons

Den som lever stillaDanska succéromanen håller för förväntningarna

Leonora Christina Skov (född 1976) är litteraturkritiker vid danska Weekendavisen. Hon driver också ett populärt Instagramkonto där hon delar med sig av sin vardag som skribent.
Leonora Christina Skov (född 1976) är litteraturkritiker vid danska Weekendavisen. Hon driver också ett populärt Instagramkonto där hon delar med sig av sin vardag som skribent.

Uppriktig i varje mening. Det är Therese Erikssons känsla när hon läser kritikerhyllade danska Leonora Christina Skovs genombrottsroman, där hon ger en gliring åt Knausgårds autofiktion – samtidigt som hon själv skriver lysande i just den genren.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Den som lever stilla

Författare
Leonora Christina Skov
Genre
Prosa
Förlag
Polaris

Översättning: Peter Stenson, 401 sidor

” – Jag vet inte, sa jag. – Ärlig?” Diktjaget i Leonora Christina Skovs nya roman funderar över hur hon vill att boken hon skriver, ”Den som lever stilla”, ska bli. Nu ska hon inte längre gömma sig bakom fiktionens slöjor. Och hon våndas: ”För så fort jag tänker på att sätta mig ner och skriva känner jag mig invaderad av allt det jag tvunget måste avstå från att skriva, så att min bok inte slutar som ett sexbandsverk om mig själv.”

Varenda sate som skriver romaner där diktjaget uppenbart sammanfaller med författaren hamnar där – ”jaha, är det lite som Knaus, eller?”

Leonora Christina Skovs passning till Karl Ove Knausgård är snäll, men också symptomatisk. Det har gått ett decennium sedan första delen av ”Min kamp” kom ut. Inte så fasligt lång tid egentligen, men romanprojektet har intagit platsen som autofiktionens självklara referenspunkt.

Det ligger väl närmare till hands att placera henne i Tove Ditlevsens tradition, men i Skovs fall är jämförelsen med Knausgård, trots att hon med sin milda sarkasm föregriper den, ovanligt relevant. Hennes roman är det bästa jag läst i genren efter ”Min kamp”.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

”Det måste stå efter livet!”, utropade Sara Lidman och med det menade hon inte att författaren måste hälla ut sitt eget liv över boksidan, men däremot att alltid skriva som om det gällde livet. In på benet, med precis allt du har. Och ”Den som lever stilla” är, liksom Knausgårds romaner, just så förkrossande ärlig som det skrivkrampande diktjaget vill att den ska bli. ”Förkrossande ärlig” är inte nödvändigtvis alls detsamma som ”dokumentärt korrekt”, men Skovs roman är uppriktig i varje mening. Här står det efter livet.

”Den som lever stilla”, nu i svensk översättning av Peter Stenson, har blivit en succé i Danmark, den var den mest lästa romanen under 2018 och för den fick Skov nyligen landets största litterära pris, Den Gyldne Laurbaer. Romanen är hennes sjätte i ordningen och hennes verkliga genombrott, och det är sannerligen välförtjänt. Skov behöver inget sexbandsverk, hon rymmer så ohyggligt mycket i en volym. Var ska jag ens börja?

Romanen börjar i alla fall vid moderns dödsbädd. Cancern som hon levt med i många år har till sist brutit ner henne, och vid hennes sida brottas dottern Christina med allt som deras relation (inte) varit; att försonas med att det aldrig blev någon försoning. ”Den som lever stilla” – titeln är för övrigt ett citat från modern som förordade ett stillsamt, undanskymt och okontroversiellt leverne – är en av de mest drabbande skildringar av en kärlekslös barndom jag läst. Skov skriver så att kylan sipprar in under läsarhuden. Och när hon som ung vuxen kommer ut som lesbisk förvandlas föräldrarnas kyliga likgiltighet till öppet förakt och fientlighet. Nu gör det riktigt ont.

Annons
Annons

Skovs prosa är vardagsnära, tidsmarkörerna många.

Leonora Christina Skov skriver om sjukdom och död, om sorg och smärta. Men här finns minst lika mycket av stor kärlek – inte minst i skildringen av äktenskapet med Annette – och obändig livslust. Föräldrarna gav ingen kärlek att tala om, men som hon älskar livet!

Men nej, det är inte så existentiellt dramatiskt hela tiden. Skovs prosa är vardagsnära, tidsmarkörerna många (jag ler igenkännande åt såväl New Kids on the Block-skivor och Date-parfymer i flickrummen som Kristeva och Sedgwick på universitetsseminarierna). Däremot är hon påfallande skicklig på att komponera sin berättelse så att den blir spännande; med uppbruten kronologi, i skikt på skikt på skikt.

Författares egenartade röster kommer inte ur deras liv utan ur texten som sådan, argumenterade Kerstin Ekman nyligen i en uppfriskande vidräkning med autofiktionen (”För guds skull, hitta på” i DN 4/5). Den litterära alkemin tar hand om materialet när en författare hittar på och ger sig hän, menar Ekman, helt korrekt.

Men, när jag läser Leonora Christina Skov blir det tydligt att man inte behöver hitta på för att så ska ske. Vilket slags litteratur stoffet omvandlas till beror inte främst på sanningshalten i det, utan på hur författaren hanterar det.

Det är uppenbart att ”Den som lever stilla” följer Leonora Christina Skovs eget liv mycket nära, men hennes självframställning är och förblir litterär. Och när en text är så välskriven som den här romanen smäller den alltid högre än verkligheten bakom den.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons