Annons

Dansken trodde att Karl XII var upptagen – det var dumt

Karl XII vadar i land vid Humlebæk på Själland.
Karl XII vadar i land vid Humlebæk på Själland.

Danska flottan var chanslös när Karl XII:s skepp förenades med engelska och nederländska örlogsfartyg sommaren 1700. Konflikten tog slut på rekordtid. Men varför pressades inte Danmark hårdare?

Under strecket
Publicerad

”I början av stora nordiska kriget utkämpade Sverige en väpnad konflikt med Danmark, i vilken Karl XII segrade mycket fort – utan att Sverige fick en enda landvinst. Varför? Hur kunde danskarna ge sig in i ett krig som de förlorade på rekordtid, och varför passade inte svenskarna på att ta ett enda landområde efter att man triumferat?”

Det korta svaret är att just detta krig framför allt handlade om Holstein-Gottorp, Sveriges tyska allierade, att danskarna (felaktigt) trodde att svenska armén skulle vara upptagen på annat håll och att varken Nederländerna, England eller några andra mäktiga grannstater hade lust att se ett ännu större Sverige i väster. Dessutom hade Karl XII annat att tänka på än att pressa fram ytterligare eftergifter från danskarna.

Denna inledningsfas i stora nordiska kriget började utan förvarning natten till den 12 februari 1700. Sachsiska trupper, som var förlagda i norra Polen, invaderade plötsligt det svenska Livland och försökte erövra Riga. På grund av det svåra kommunikationsläget dröjde det till den 6 mars innan Karl XII fick bud om det inträffade. Två veckor senare kom beskedet att danskarna hade marscherat in i Holstein-Gottorp.

Annons
Annons

Svenska trupper fanns redan på plats i Riga och i Holstein-Gottorp, där de hjälpte holsteinarna att bygga upp befästningar som danskarna förstört några år tidigare, men för att segra måste många nya soldater skickas till krigsskådeplatserna. Karl XII:s rådgivare önskade prioritera Riga, eftersom försvaret av staden bedömdes vara svagt och det fanns en överhängande risk att sachsarna segrade. Detta fick inte ske. Då var det, menade rådgivarna, mindre viktigt att hjälpa hertigen av Holstein-Gottorp, i synnerhet som det fanns andra tyska furstendömen, framför allt Lüneburg, som kunde förmås att bistå honom militärt.

Hertig Fredrik av Holstein-Gottorp var, förstås, av annan mening. Han yrkade på att hela svenska armén, eller åtminstone så många soldater som snabbt kunde mobiliseras, skulle skickas mot Danmark.

Karl XII valde att göra hertigen till viljes, inte bara för att denne var Karl XII:s svåger och en av hans bästa vänner. Det var också mycket lättare att börja med Danmark än att sätta av månader av ansträngningar för att förflytta tusentals soldater till Livland. Den 13 april lämnade Karl XII Stockholm (för att aldrig återvända) och red till Karlskrona.

Mot denna övermakt var den danska flottan chanslös.

Medan svenskarna förberedde sig hade danskarna stora framgångar. Med sina omkring 20 000 man var det inte särskilt svårt för Fredrik IV av Danmark att erövra Holstein. Svenskar och holsteinare retirerade till det starkt befästa Tönningen, som utsattes för belägring. Sedan vände vinden. Som väntat ställde sig fursten av Lüneburg på Holstein-Gottorps sida och förenade sina trupper med soldater från de svenska besittningarna i Nordtyskland. Redan i maj måste danskarna häva belägringen av Tönningen.

Annons
Annons

Det tog ett par månader för det svenska indelningsverket att sätta arméer på fötter, och flottan kunde inte ögonblickligen skrida till verket, men i juni var allt klart för en kraftfull offensiv under Karl XII:s egen ledning. 16 000 soldater samlades i Skåne och omkring 10 000 vid norska gränsen. Flottan avseglade från Karlskrona mot Ven i Öresund, där den förenade sig med engelska och nederländska örlogsfartyg, som kommit till svenskarnas hjälp. Mot denna övermakt var den danska flottan chanslös.

I det läget visste Fredrik IV att spelet var förlorat.

Efter inledande svenskt bombardemang drog sig de danska skeppen tillbaka till Köpenhamn. Sedan kom invasionen: den svenska armén landsteg på Själland vid sextiden på kvällen den 25 juli. De omkring 700 danska soldaterna som avdelats att stoppa framryckningen besegrades omgående, och snart befann sig nästan 5 000 svenskar mitt i det danska rikets kärnland. Dåligt väder försenade övriga trupper, men två veckor senare kunde Karl XII marschera mot Köpenhamn med 10 000 soldater.

I det läget visste Fredrik IV att spelet var förlorat. Han hade redan inlett fredsförhandlingar med Lüneburg och Holstein-Gottorp, och kraftmätningen utanför Köpenhamn hann knappt inledas innan parterna kom överens om att sluta fred i Traventhal, en ort strax väster om Lübeck, den 8 augusti. Fredrik IV lämnade tillbaka Holstein-Gottorp till dess hertig, betalade ett stort krigsskadestånd och drog sig ur alliansen med August av Sachsen.

Även om Karl XII velat fortsätta striderna på Själland blev detta omöjligt när engelsmän och nederländare drog tillbaka sina skepp. En fortsatt kraftmätning hade blivit svår, eftersom den danska flottan var stark, och obesegrad. Dessutom måste man hjälpa Rigas försvarare. Några dagar senare invaderades dessutom Sverige av tsar Peters ryssar, vilket knappast förbättrade det svenska imperiets säkerhetspolitiska läge.

Efter reklamen visas:
Harrisons grundkurs – detta bör du kunna om svensk historia
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons