Annons

Dante AnarcaDante utan helveteskretsar

Sakari Oramo dirigerar ”Dante Anarca” i Stockholms konserthus. Konserten ges även den 11 mars.
Sakari Oramo dirigerar ”Dante Anarca” i Stockholms konserthus. Konserten ges även den 11 mars. Foto: Jan-Olav Wedin

Arton år efter uruppförandet framförs nu Anders Eliassons oratorium ”Dante Anarca” igen. Trots alla kvaliteter blir upplevelsen inte omvälvande, skriver Erik Wallrup, som saknar Dantes helveteskretsar.

Under strecket
Publicerad

Dante Anarca

Genre
Konsert
Medverkande
Solister: Ingela Brimberg, Anna Larsson, Michael Weinius och Gabriel Suovanen Eric Ericsons kammarkör Kungl. Filharmonikerna
Var
Konserthuset

Kompositör: Anders Eliasson. Dirigent: Sakari Oramo

Anders Eliasson var inte mycket för opera. Visst, en kyrkoopera och ett monodrama blev det, men redan detta visar att han inte stod ut med spektakel. Istället blev kantaten, oratoriet hans stora form: först ”Canto del vagabondo” (1979), så ”Dante Anarca” (1998) och till sist ”Quo vadis” (2008). Det låter kanske dammigt med oratorier, men egentligen är det en genre där ord och musik kan ingå en legering utan kompromisser. Minns också att det mest diaboliska verket i Thomas Manns ”Doktor Faustus” är ett oratorium.

Att det skulle dröja arton år efter uruppförandet av ”Dante Anarca” innan verket nu framförs igen har nog att göra med den stora apparat som oratorier för med sig: här fyra solister, kör och orkester. En och en halv timme musik. Men säkert också med att det moderna oratoriet är spelplatsen för kompromisslös ambition, medan exempelvis Haydns oratorier var populärt anlagda.

Eliasson använde en text på italienska, skriven av en central figur i Stockholms italienska kretsar, språkmannen Giacomo Oreglia. Än knepigare blir det av att Oreglias dikt är en djupdykning i katolicismens senmedeltida historia, men genom att ta fatt i namn som Joakim av Fiore och Franciskus av Assisi blir det likafullt radikalt. ”Anark” kan här förstås som en frihetlig socialist. Pariskommunen 1871 och 1930-talets anarkistiska revolution i Katalonien firas, sida vid sida med Gudsmodern Maria och Vergilius.

Annons
Annons

Tretalet är en nyckel. Det är inte bara treenigheten som sådan, utan i än högre grad Joakims idé om tre epoker i världshistorien, där vi nu står inför Andens epok. I Eliassons musik är tretalet centralt, vilket märks tydligast i den dominerande taktarten 6/8, som på ett magiskt vis kan indelas i 3x2 och 2x3 men också övergå i jämna taktarter. Liksom hans modala harmonik är rytmiken högst plastisk.

Efter att ha gått miste om uruppförandet på grund av en lunginflammation fick nu äntligen dirigenten Sakari Oramo chansen. Temperaturen var några snäpp högre än den som rådde i Berwaldhallen vid Manfred Honecks hjältemodiga inhopp 1998. Men även om verket då och då låter samtiden framträda som en soptipp där girighet, vapenhandel och politisk maffia frodas är det ingen febrig expressionistisk protest. Oreglia är ingen Dante som skickar samtidens skurkar till väl valda helveteskretsar, utan han gör hellre mästaren och mästarens mästare till dygdemönster.

Den melodik som flödar i solostämmorna – här framförda på toppnivå av Ingela Brimberg, Anna Larsson, Michael Weinius och Gabriel Suovanen – visar att Eliasson inte hade något emot operans språk. Eric Ericsons kammarkör gör en stark insats, likaså Filharmonikerna.

Men trots alla kvaliteter blir framförandet inte omvälvande. Det går att härleda till texten. Den har stimulerat men inte varit någon förlösande stimulantia för komponerandet. Idag befinner vi oss knappast i Andens epok, men verket låter oss knappt ana utopin. Däremot befinner vi oss i Oandens epok, och verkets gissel hade gärna kunna få tränga djupare.

Dante Anarca ges även lördag 12 mars.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons