Annons

Per Gudmundson:Där mångkultur övergår i splittring

Foto: Lars Pehrson / SvD
Under strecket
Publicerad

Varför förblev somliga länder så fattiga, medan andra kunde resa sig? Nationalekonomerna William Easterly och Ross Levine tittade på subsahariska Afrika och jämförde med tigerekonomierna i östra Asien. De kunde se hur utbildningsnivå, infrastruktur, låg korruption, politisk stabilitet, och sunda offentliga finanser spelade roll.

Men varför fick sådana goda institutioner bättre fäste i vissa länder än i andra?

Deras studie Africa’s growth tragedy: policies and ethnic divisions” (1997) visade att etnisk splittring försvårade framväxten av nödvändiga byggstenar.

Mångfalden i ett samhälle kunde graderas efter sannolikheten att man möter en person från samma grupp som en själv. Skalan går mellan ett, där total homogenitet råder, till noll, där samhället är helt blandat. Analysen visade att hela 28 procent av skillnaden i tillväxt mellan de afrikanska och de asiatiska länderna kunde förklaras av hur etniskt heterogena länderna var.

Nationalekonomen Alberto Alesina, med kollegor, utvecklade en metod för att urskilja effekter av olika sorters diversitet. Studien ”Fractionalization” (2003) jämförde 190 länder och bekräftade vad man tidigare sett. Etnisk och språklig heterogenitet tycktes hänga samman med svag utveckling. Däremot visade sig religiös mångfald inte ha negativa konsekvenser – snarast tvärtom, vilket kunde förklaras med att religiös pluralism var vanligast i toleranta och fria samhällen.

Annons
Annons

Man kunde se en direkt påverkan av etnisk sammansättning på BNP per capita. För varje tiondels ökning av den etniska fraktionaliseringen sjönk landets inkomst med 14 procent. Eller konkret: om Sydkorea hade haft samma grad av etnisk splittring som Uganda, skulle inkomstskillnaderna mellan länderna ha krympt med hälften, konstaterade forskarna.

Samma fenomen, att splittring försvårar samarbete och utveckling, syns på olika nivåer. Alesina och Easterly (tillsammans med ekonomen Reza Baqir) har exempelvis mätt hur utgifter för det gemensamma i amerikanska städer och kommuner påverkas av mångkultur. Studien ”Public goods and ethnic divisions” (1999) visade att högre grad av etnisk diversitet gav lägre benägenhet att satsa på kollektiva nyttigheter som skola, vägar och sophämtning. Däremot blev det högre utgifter för polis.

Det finns många nyanser, varför frågan knappast lånar sig till förhastade slutsatser. Nationalekonomen Paul Collier har till exempel visat att skadan av fraktionalisering blir mindre i demokratier än i ickedemokratier. Flera studier har funnit att den ekonomiska utvecklingen i städer – till skillnad från stater – tycks bli bättre av mångfald. På samma sätt finns det studier som visar att företag kan tjäna på blandad etnicitet i personalstyrkan.

Få skulle ifrågasätta att en mångfald perspektiv är av godo. Men samtidigt tycks det alltså vara som statsvetaren Robert Putnam visade, när han besökte Sverige för att ta emot Skytteanska priset 2006: mångkultur leder till lägre solidaritet. Tillit, delaktighet och givmildhet minskar.

Annons
Annons

Putnam uttryckte det att människor i etniskt diversifierade områden ”hukar sig” och håller sig för sig själva, i stället för att delta i det gemensamma. Det får i sin tur samhälleliga och ekonomiska följder. (”E pluribus unum: diversity and community in the twenty-first century”, 2007)

På drygt tre decennier har Sverige gått från åtta till tio miljoner invånare, genom invandring från en lång rad länder. Från att ha varit ett homogent land, har Sverige blivit etniskt diversifierat. Förändringen har skett utan konsekvensanalys. Mångfald har tvärtom under perioden varit ett närmast oomtvistat värde. Den som ifrågasatt invandringspolitiken och den mångkultur som den lett till har snarast förpassats ur samhällsdebattens finrum, åtminstone fram till häromåret.

För bara ett halvsekel sedan var inställningen en annan. Det ansågs allmänt att Sveriges då homogena befolkningssammansättning var en politisk och ekonomisk tillgång. Därför kunde den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander förklara att Sverige hade bättre förutsättningar att lösa arbetslöshetsproblemen än USA: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.” (”Valfrihetens samhälle”, Tiden 1962)

Samtidens oförmåga att diskutera migrationens konsekvenser har också lett till att vi i dag saknar både begreppsapparat och analysverktyg för att förstå samhällsutvecklingen.

Varför uppstår utanförskapsområden där de gör? Varför har brottsligheten ändrat karaktär, med mindre fyllebråk och mer gängskjutningar? Varför tillåts ungdomsgäng förstöra offentliga mötesplatser?

Sådana företeelser, för att inte tala om det faktum att vi nu har Europas sämsta BNP-tillväxt per capita, eller att den offentliga sektorn inte klarar av sina grundåtaganden trots några av världens högsta skatter, skulle kunna få en delförklaring av ekonomer som Easterly och Alesina. Vad är det som gör vissa länder fattiga, och andra till rika högtillitssamhällen med utbyggd välfärd och engagerade medborgare?

Men Sverige tuffar på, utan konsekvensanalys. Enligt SCB ska vi bli 11 miljoner invånare i Sverige 2027.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons