Annons

Jenny Jägerfeld:Vändningen – när vår empati övergår i avsky

Ju mer människolik en robot blir, desto mer tycker vi om den – fram till en vändpunkt. Om roboten blir för mänsklig väcker den istället obehag och avsky. Så lyder grunden i hypotesen om ”den kusliga dalen”.

Under strecket
Publicerad

R2-D2 från ”Starwars” och den humanoida roboten Sophia. Vilken känner du mest för?

Foto: TTBild 1 av 2

Filmen ”Polarexpressen” brukar lyftas fram som exempel på ”den kusliga dalen”.

Foto: Mary Evans Picture Library Bild 2 av 2

R2-D2 från ”Starwars” och den humanoida roboten Sophia. Vilken känner du mest för?

Foto: TTBild 1 av 1
R2-D2 från ”Starwars” och den humanoida roboten Sophia. Vilken känner du mest för?
R2-D2 från ”Starwars” och den humanoida roboten Sophia. Vilken känner du mest för? Foto: TT

Ett mystiskt företag gick nyligen ut med att de är beredda att betala någon 125 000 dollar för rätten att få använda dennes ansikte på tusentals humanoida robotar. Tanken är att robotarna ska fungera som någon slags virtuellt sällskap åt äldre.

Det är inte känt exakt vilka som ligger bakom denna udda förfrågan, det Londonbaserade företaget Geomiq, som sköter kommunikationen åt robottillverkaren, har skrivit på ett avtal om att inte avslöja några detaljer. Robotarna sägs vara redo att lanseras på marknaden redan nästa år. Allt som behövs nu är ett vänligt ansikte att klistra på!

Förutom att tanken på att överlämna omvårdnaden av våra äldre till en klonad robotarmé är rätt sorglig, så verkar de flesta också känna ett starkt obehag inför den här typen av humanoida robotar. Förklaringen finner vi troligen djupt ner i ”den kusliga dalen”.

Annons
Annons

”Det kusliga” (på tyska ”das unheimliche”, på engelska ”the uncanny”) utforskades för första gången psykologiskt av Ernst Jentsch 1906. Han beskrev ”det kusliga” som ett tillstånd av kognitiv dissonans där man inte säkert kan avgöra vad som är verkligt eller overkligt, levande eller dött.

Det har funnits ett evolutionärt överlevnadsvärde i att känna avsky inför någon som ser sjuk eller ”fel” ut.

Sigmund Freud vidareutvecklade begreppet till att mer specifikt handla om den obehags- och olustkänsla som kan uppstå om det familjära eller välbekanta förvandlas till något obekant och oroande. Känslan kan också väckas i motsatta situationen: när vi uppfattar familjära element i något otrevligt eller främmande.

En rad olika föremål eller situationer kan utlösa olustkänslan, menade Freud, som åsynen av speglar, dubletter eller naturtrogna dockor. Mer nutida exempel är just humanoida robotar. 

Robotteknikern Masahari Mori byggde vidare på idén om det kusliga och myntade 1970 begreppet ”den kusliga dalen” (”the uncanny valley”). Moris hypotes går ut på att ju mer människolik en robot blir, desto mer positiv blir vår respons på den – fram till en drastisk vändpunkt där reaktionen istället förvandlas till avsky.

Vi känner inte helt förvånande mer empati för den gulliga R2-D2 i ”Starwars” än för en industriell robotarm. Men om vi till exempel stöter på en naturtrogen humanoid robot med realistiskt hår och hud, eller en animerad figur som är mycket människolik men som ändå inte helt uppfattas som människa, upplever vi obehag. (Många brukar ta upp filmen Polarexpressen som exempel på det senare.) Skälet antas vara att roboten eller den animerade figuren ser mänsklig ut, men att övriga beteenden – som till exempel ansiktsuttryck eller kroppsrörelser – inte uppfattas som mänskliga.

Annons
Annons

Filmen ”Polarexpressen” brukar lyftas fram som exempel på ”den kusliga dalen”.

Foto: Mary Evans Picture Library Bild 1 av 1
Filmen ”Polarexpressen” brukar lyftas fram som exempel på ”den kusliga dalen”.
Filmen ”Polarexpressen” brukar lyftas fram som exempel på ”den kusliga dalen”. Foto: Mary Evans Picture Library

Men varför upplever vi då den här dissonansen som så kuslig? En teori är att det har funnits ett evolutionärt överlevnadsvärde i att känna avsky inför någon som ser sjuk eller ”fel” ut. En annan teori handlar om att det kusliga, framför allt när det gäller just humanoida robotar, triggar igång en medfödd rädsla för döden eftersom deras blickar och rörelsemönster är livlösa och därigenom påminner oss om vår egen dödlighet.

Den tidigare kanske mest förhärskande idén har dock varit att vi människor helt enkelt inte är förmögna att känna empati för en avatar eller robot. Men nyare studier pekar faktiskt på det motsatta, det vill säga att det främst är bristen på empati från en människoliknande karaktär som ger upphov till obehag.

Förmågan att känna empati med en annan människa är en mycket viktig komponent i social interaktion och en nedsättning inom området är ofta förknippad med personlighetsstörningar som till exempel psykopati. Något som skiljer ut människor med en psykopatidiagnos från andra är att de saknar den så kallade ”startle-reflexen” som innebär att man hajar till om man blir överraskad av ett plötsligt stimuli, som något skrämmande eller obehagligt. I reflexen ingår att man blinkar, att ögonen vidgas och ögonbrynen höjs.

Annons
Annons

Vissa forskare tror att skälet till att den kusliga känslan väcks när vi ser människolika robotar är att vi upplever dem som kalla och oempatiska. Robotarna är inte lika kapabla att visa känslor, interagera socialt och signalera empati som verkliga personer. Det gör att vi förknippar dem med oförutsägbarheten och den potentiella faran som är typisk för någon med psykopatisk personlighet.

Det är nog bäst att lämna omhändertagandet av våra äldre till människor av kött och blod trots allt.

En närbesläktad teori riktar in sig på vikten av de spegelneuroner som har en kritisk roll i allt mänskligt samspel. När vi betraktar en annan människa stimuleras samma hjärnceller i observatören som hos den som blir observerad. Det gör att vi lättare kan förstå varför den andra beter sig eller känner på ett visst sätt.

Det är spegelneuronerna som gör att vi automatiskt kryper ihop och antar ett lidande uttryck om vi till exempel ser någon få en stenhård boll i ansiktet. Hos virtuella avatarer eller humanoida robotar uppstår ingen sådan förväntad ”härmande” respons. De speglar inte våra känslor.

En annan studie visade för övrigt att förmågan att känna empati i emotionellt negativa situationer försämrades hos personer som fått botoxinjektioner i pannan så att de inte kunde rynka den. När de inte själva kunde härma den andres ansiktsuttryck förlorades i viss mån förmågan att leva sig in i hur saker blev för denna.

Fenomenet med den kusliga dalen kan alltså förstås som att man uppfattar en bristande empatisk förmåga hos den människolika roboten. Det kanske inte känns helt klockrent när de ska ta hand om ens gamla farmor – oavsett hur trevligt det tusenfalt duplicerade 125 000-dollarsansiktet ser ut.

Det är nog bäst att lämna omhändertagandet av våra äldre till människor av kött och blod trots allt. Alternativt masstillverka en sällskapsrobot som ser ut som R2-D2.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons