Annons

Torgny Nordin:Därför är australierna besatta av naturen

När européerna först kom till Australien förälskade de sig i naturen – som de uppfattade som vildmark trots att den formats av aboriginerna i tusentals år – bara för att ödelägga stora delar av den för ekonomisk vinning. Relationen till ”the bush” är fortfarande central för australiernas självförståelse.

Under strecket
Publicerad

Filmen ”Van Diemen’s Land” från 2009 bygger, liksom den klassiska romanen ”For the term of his natural life”, på den irländske straffången Alexander Pearces flykt 1822 genom det oländiga tasmanska landskapet.

Foto: IBLBild 1 av 1

Filmen ”Van Diemen’s Land” från 2009 bygger, liksom den klassiska romanen ”For the term of his natural life”, på den irländske straffången Alexander Pearces flykt 1822 genom det oländiga tasmanska landskapet.

Foto: IBLBild 1 av 1
Filmen ”Van Diemen’s Land” från 2009 bygger, liksom den klassiska romanen ”For the term of his natural life”, på den irländske straffången Alexander Pearces flykt 1822 genom det oländiga tasmanska landskapet.
Filmen ”Van Diemen’s Land” från 2009 bygger, liksom den klassiska romanen ”For the term of his natural life”, på den irländske straffången Alexander Pearces flykt 1822 genom det oländiga tasmanska landskapet. Foto: IBL

En av Australiens mest kända romaner från den viktorianska eran är Marcus Clarkes mörka halvdokumentär ”For the term of his natural life” som publicerades 1874. Clarke föddes i London, men gjorde som många andra britter och emigrerade i tonåren till Australien. Med sin bohemiska livsstil blev han snart omtalad bland kolonisterna i det nya landet, i synnerhet i Melbourne där han också slutade sina dagar 1881, endast 35 år gammal. Hans bok har som ingen annan präglat omvärldens bild av Tasmanien, eller Van Diemens Land vilket var den brittiska fångkolonins ursprungliga namn. Clarkes skildring handlar om de deporterades dystra öden och hur en straffånge lyckas rymma genom urskogen bara för att kort därefter tvingas övergå till kannibalism för att klara livhanken. Berättelsen, som delvis byggde på verkliga polisrapporter från händelsen, tecknade på samma gång en skrämmande bild av straffångarnas grymma villkor och den förment skoningslösa australiska naturen.

Annons
Annons

För att tvätta bort det skamfilade ryktet genomförde ­kolonialmyndigheten en semantisk rockad genom att ­ersätta Van Diemens Land med det mindre skräck­injagande namnet Tasmanien. Synen på naturen som farlig, oberäknelig och vild hade emellertid etsat sig fast i medvetandet. Och därigenom befästes även den seglivade tankefiguren att Australiens sanna hjältar är de som ­aldrig väjer för det farliga, håller huvudet kallt inför det oberäkneliga samt obrutet och med gott humör besegrar det vilda.

Marcus Clarke var inte ensam. Samtidigt med honom verkade runtom i Australien så kallade bush-poeter som inkännande och träffsäkert gav röst åt alla mer eller ­mindre märkliga existenser som levde långt bortom de välordnade och ståndsmässiga kvarteren i Adelaide, Melbourne och Sydney. Dessa drovers och navvies, shearers och swagmen – boskapsdrivare och rallare, ullklippare och luffare – utgör tillsammans med bönder och skogshuggare alltjämt essensen i den australiska självförståelsen.

Henry Lawson, Banjo Patterson och John Shaw Nielson hörde till de ledande bush-poeterna under slutet av 1800-talet, men genren tog ingalunda slut med dem. ­Dorothea Mackellar är bara ett exempel på en hyllad australisk poet som skrev om landets natur under förra ­seklet. Hennes dikt ”My country” hör för övrigt till de mest uppskattade, och åtminstone andra versen torde de flesta australier kunna utantill: ”I love a sunburnt country / A land of sweeping plains / Of ragged mountain ranges / Of droughts and flooding rains.”

Det centrala och allt överskuggande begreppet när det gäller australisk identitet och historia är the bush. De nyss nämnda poeterna kallades som sagt för bush-poeter och att ha sina rötter i the bush eller att rentav vara en så kallad bushie är något varje australier, åtminstone alla med europeisk bakgrund, gärna betonar och känner stolthet över. I politikernas högtidstal refereras det reflexmässigt till bush-anda och bush-dygder när syftet exempelvis är att öppna nya jättegruvor, kalhugga ytterligare urskogar och sporra ännu fler unga soldater att delta i krig hundratals mil hemifrån.

Annons
Annons

Hur kan man då bäst förstå och översätta australiernas bush till svenska? Buskmark ligger nära till hands, men eftersom the bush bland annat hyser världens högsta blommande träd vore det direkt missvisande. Vildmark föreslås ibland, men med tanke på att the bush mer eller mindre genomgripande förvaltats av landets urinvånare, aboriginerna, i tusentals år före européernas kolonisering leder det tanken på villovägar. För att vara ett centralt begrepp är det överraskande svårt att definiera.

The bush har i själva verket en lång räcka med olika ­betydelser. Det är landet, Australien, dess jord och djur, färger och ljus; nybyggena och vetefälten, boskapsstationerna och missionsstationerna, vinodlingarna och urangruvorna; fårfarmare och valfångare och nomader av alla tänkbara slag: diversearbetare utmed vägarna, honungsfåglar på jakt efter blommor, papegojor följande regn – och mycket mer. Begreppet är en sammanflätning av fakta och fiktion och rymmer på samma gång 800 arter eukalyptus, 900 arter akacia samt ännu fler berättelser, myter och sånger.

Den australiske historikern och författaren Don Watson tecknar i sin högintressanta bok ”The bush” (Penguin Books) en lika passionerad som skrämmande bild av hur landet formats i förhållandet till the bush. Övertygande visar han hur erfarenheterna och relationen till the bush har påverkat föreställningen om vad det är att vara australier och hur den därmed blivit nationens viktigaste källa till gemenskap och tröst.

”The bush” är lika mångfacetterad som ämnet den behandlar. Delvis är det en historieskildring som skickligt utgår ifrån de tidiga kolonisternas, bush-poeternas samt de viktorianska författarnas intryck och vittnesbörd. Delvis är det också en reseberättelse som bland annat tar med läsaren till Riverina och Darling Downs, Wimmera och karriskogarna i sydväst. Samtidigt finns starka biografiska stråk i boken och författarens uppväxt i en småbrukarfamilj i Gippsland, Victoria, blir till ett korrektiv vilket gör engagemanget trovärdigt och äkta.

Annons
Annons

Historien om the bush, vilken samtidigt är historien om Australien, är komplex och mångfacetterad men handlar, menar Don Watson, ytterst om krig.

Historien om the bush, vilken samtidigt är historien om Australien, är komplex och mångfacetterad men handlar, menar Don Watson, ytterst om krig. Två krig, när­mare bestämt. För det första kriget mot naturen: träden ringbarkades, höggs och brändes. På Tasmanien användes till och med napalm tills för bara något år sedan för att bli av med de ekonomiskt olönsamma men biologiskt rika urskogarna. Så ­försvann Australiens skogar, en efter en, och marken förvandlades till oändliga veteåkrar, betesmarker för miljontals får och snörräta rader med snabbväxande industriskog för massafabrikerna.

För det andra: kriget mot urbefolkningen, aboriginerna. Denna skamfulla del av historien benämner Don Watson ”the Great Australian Silence”. Det handlar om övergrepp och rasism, stölder och en utrotningspolitik som ingen vill tala om, än mindre kännas vid. Fast den finns där, om man skrapar på ytan. Frågan handlar också om okunskap och en grandios oförmåga att erkänna urbefolkningens betydelse. För det var aboriginerna som omformade landet – genom selektiva bränder och skötsel av vattendrag – och därmed skapade den natur som européerna kallade jungfrulig och av Gud given. Ja, européerna älskade den; doften av blommande eukalyptus, alla ­märkliga djur, den översvallande fågelsången. Många av kolonisterna och bush-poeterna, inte minst John Shaw Nielson, menade till och med att den fagra naturen var skälet till att de stod ut med allt slit. Den utilitaristiska ­arbets- och utvecklingsetiken resulterade emellertid i att det vackra och väldoftande skövlades; människorna brutaliserades och kom till slut att ödelägga det land de uppskattade och var så innerligt förtjusta i.

Annons
Annons

Don Watson växlar mellan minnesbilder från uppväxten och bush-poeternas skildringar av nybyggarlivet. Det handlar om de små hågkomsterna – kookaburrornas galna skratt, de väldoftande träden – och den stora dramatiken: skogarna som försvann för alltid, djuren som slaktades och fåren som brändes till talg under brännande sol eller plötsliga regnstormar. Det var hårt slit med skabb och torka, förfallna banklån och depression som ständiga följeslagare. Fast hårt arbete var sällan något som skrämde, i synnerhet inte de många kalvinistiska skottarna, för vilka slitet tolkades som en moralisk uppgift sanktionerad i Bibeln. 

De ville så väl och önskade inget hellre än leende sädesfält, gröna gräsmattor och häckar med fuchsior, rosor, digitalis och gamla ekar – precis som hemma. Snart nog var aboriginerna borta, men naturen trilskades och ständigt nya frontavsnitt öppnades, vilket understryker att det bokstavligen handlade om krigföring. Bara ett exempel. 1932 begärde Samväldets försvarsminister understöd av artilleri för att hindra emuernas framryckningar mot Västaustraliens veteåkrar. De stora strutsliknande fåglarna var dock listiga och smet nattetid förbi militärens ställningar. Arméns stolta expedition resulterade i nederlag den gången, men emuerna förklarades vara en pest som betalades med fyra shilling per uppvisad näbb. Efter 15 år kunde myndigheterna meddela att ersättning utgått för 284 704 dödade emuer.

Likt koloniseringen av USA kännetecknas den australiska motsvarigheten av pragmatism och låg fördragsamhet med auktoriteter och sociala hierarkier. Skillnaden, menar Don Watson, är att den amerikanska drömmen utspelades på det individuella planet, i the self-made man, medan det motsvarande idealet i Australien tog fasta på så kallat mateship som i betydligt större utsträckning betonade värdet av det gemensamma.

Annons
Annons

Man kan spekulera över vem som påverkade vem; om det var the bush som påverkade européerna eller tvärtom. Väsentligen rör det sig nog om det senare. Arbetets evangelium med fokus på uthållighet och offervilja var viktorianska kardinaldygder vilka präglade det brittiska imperiet och som förstärktes ytterligare av den protestantiska nyttomoralen – något som med all önskvärd tydlighet uttrycktes i Australien och Nya Zeeland där det vilda effektivt bortröjdes, underkuvades och slutligen försvann. Ett drygt halvsekel tog det att civilisera the bush, eller om så vill: ödelägga den. Mycket, det mesta, är nu borta för alltid och går inte att återskapa. Men, påpekar Don Watson avslutningsvis, den australiska självbilden om att se sig själv som naturens härskare och tämjare är ingalunda huggen i sten. Den kan – och bör – omformuleras.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons