Annons

Stig Strömholm:Därför är franskan inte ett barbariskt språk

Joachim de Bellay (1522–60).
Joachim de Bellay (1522–60). Foto: Alamy

I mitten av 1500-talet, när latinet och grekiskan ansågs vara de mest högstående språken av alla, författades en stridsskrift till försvar för franskan. Författaren, Joachim de Bellay, ansåg att det var dags att vårda de egna språkliga resurserna.

Under strecket
Publicerad

Georg Stiernhielm gav år 1668 ut sina samlade dikter under titeln ”Musae Suethizantes”, till vilken han, ”med välgrundad självkänsla” säger Sven Delblanc (i ”Den svenska litteraturen”, 1987), lade en undertitel: ”Thet är Sång-gudinnor nu först lärande dichta och spela på swenska.” Om ”den svenska skaldekonstens fader”, som Stiernhielm med tiden skulle komma att kallas, således framträdde med stolta anspråk för egen räkning talar undertiteln ett betydligt mer blygsamt språk på den svenska vitterhetens vägnar. 

Mötet mellan de antika litteraturerna och de europeiska folkspråkens vittra produkter kunde, när det på 1400- och 1500-talen ägde rum i större skala, bli chockartat.

Även den hållningen måste anses välgrundad. 1668 hade Molières ”Den girige” premiär i Paris, och året därpå spelades Racines ”Andromaque”. De svenske var onekligen sent ute. Helt sånglöst var landet inte. Vad som saknades var en litteratur som höll måttet inför de stränga mätskalor som renässansens humanister hade infört ett drygt århundrade tidigare, när de ställde de med entusiasm nyupptäckta grekiska och latinska litteraturerna mot vad det senmedeltida Europa förmådde uppvisa. Det var dessa nya skalor som Stiernhielm var beredd att låta sig mätas med.

Annons
Annons

Mötet mellan de antika litteraturerna och de europeiska folkspråkens vittra produkter kunde, när det på 1400- och 1500-talen ägde rum i större skala, bli chockartat främst därför att den grekiska och romerska Medelhavsvärlden erbjöd ett par generationer europeiska intellektuella så överväldigande skönhets- och visdomsupplevelser att de föraktfullt avsvor sig den kultur i vilken de fostrats. Först italienska men snart nog också franska och spanska poeter skrev latinsk vers i Horatius efterföljd, högstämda grekiska oden med Pindaros som förebild och formsköna orationer efter Ciceros mönster. 

Samtidigt växte emellertid andra idérörelser fram som gjorde situationen komplicerad. Den religiösa reformationen, som i sina olika gestalter tidigt kom att utöva stark lockelse på samma intellektuella, hade udden riktad mot latinets monopolställning som kyrkans språk. Även inom rättsväsen och förvaltning flyttade folkspråken fram sina positioner på latinets bekostnad. Genom en alltjämt delvis gällande kunglig förordning av år 1539, dekreterade den humanistiskt sinnade och bildade franske renässanskungen Frans I att franska skulle vara det enda språk som fick användas i rättsväsendet. En folkspråklig patriotism började frodas parallellt med kulten av de antika språken.

Retoriska överdrifter hör till renässanshumanismens språkbruk, och det är all anledning att iaktta skeptisk försiktighet i tolkningen av lovord från denna miljö.

Den humanistiska rörelsen hade företrädare på många håll i Europa. Särskilt stark var den i Paris ”latinkvarter”, le quartier latin, som sedan 1100-talet bredde ut sig på nordsluttningen av Sainte-Geneviève-berget söder om Seine, på vad som kommit att kallas la rive gauche, ”den vänstra stranden”. Det myller av privata läroanstalter som växt fram under kyrkans beskydd hade bildat en samarbetsorganisation – ett universitet med fyra fakulteter – vars rättsliga status och ordning i början av 1200-talet fastställts och bekräftats av påven och kungen. Grundelementen i denna lärdomsvärld var emellertid kollegierna, ursprungligen små internatskolor som leddes – och ofta också ägdes – av en eller två lärare. Strukturen var länge densamma som förblivit gällande i de nästan jämgamla, från revolutioner förskonade lärosätena i Oxford och Cambridge. 

Annons
Annons

Ett av de mindre Pariskollegierna var Collège de Coqueret, som grundats på 1400-talet av en kanik från Amiens. Det hade sålts, köpts och ärvts ett par gånger, då en ägare suspenderades från sin lärartjänst av universitetsledningen och tvangs anställa en akademisk ledare, en principal. År 1547 tillträdde en av Frankrikes mest ansedda humanister befattningen. Han hette Jean Dorat och var en fattig adelsman från Limoges (f 1508). Han hade kommit ung till Paris, föregången av ett växande rykte som diktare på grekiska och latin, hade tjänat som lärare för pagerna vid Frans I:s hov och senare varit informator för två förnäma unga poeter, Jean-Antoine de Baïf och Pierre de Ronsard. 

De följde honom när han inledde sin gärning vid Collège de Coqueret, och till dem sällade sig en tredje diktande ung ädling, Joachim du Bellay. Han stammade från en högt ansedd familj i Anjou, hade studerat – och skrivit vers – vid universitetet i Poitiers, där han mött och påverkats av en självständig och betydande diktare, Jacques Peletier du Mans, som ivrade för diktning på modersmålet. Du Bellay och Ronsard tycks ha träffats av en händelse och blivit nära vänner, vilket de trots konkurrens på diktarbanan förblev under hela du Bellays korta liv. Till Collège de Coqueret sökte sig vid samma tid ytterligare tre unga humanister med poetiska ambitioner (och med tiden också framgångar) Ponthus de Tyard, Rémy Belleau och Étienne Jodelle. Räknar man också med den beundrade och avhållne läraren, Jean Dorat, blir det sju, och det var också under sjustjärnans namn, Plejaden, som dessa unga diktare framträdde och vann ryktbarhet.

Annons
Annons

Vid Collège de Coqueret inledde Dorat år 1547 en föreläsningsserie över grekisk, latinsk och italiensk litteratur som för åhörarna tycks ha utgjort en omvälvande intellektuell och personlighetsdanande upplevelse. Retoriska överdrifter hör till renässanshumanismens språkbruk, och det är all anledning att iaktta skeptisk försiktighet i tolkningen av lovord från denna miljö. Den andliga atmosfären i högrenässansens humanistiska elitkretsar karakteriseras lysande i Robert Brownings dikt ”A grammarian’s funeral” (1845). Här skildras svärmisk tillbedjan av antikens kultur som på en gång skönhetens och den sanna visdomens upphöjda rike, men också förvissningen om att mödosamt förvärvad filologisk lärdom är det enda möjliga och lovliga inträdesvillkoret till denna kultur. Allt var emellertid inte högstämt allvar vid Collège de Coqueret. Genom tillfällighetsdikter och annat lättare gods får man en levande bild av ett studentliv som kunde vara både muntert och okonventionellt.

För Plejadens diktare framstod retorikörerna som rena hantverkare eller – som du Bellay uttryckte sig – poetiska ”kryddkrämare”.

Vittnesbörden från åhörarna om Dorats inspirerande kraft är så talrika och starka och härrör från så olika personligheter att de övertygar om lärarens och föreläsningarnas djup men också om deras bredd. Även Psaltaren fick plats bland de texter som Dorat tog till utgångspunkter för sina inspirerade utläggningar. Han utnämndes 1556 till en professur vid den kungliga högskola för studiet av de tre språken” (grekiska, latin och hebreiska) som grundats av Frans I på inrådan av den store latinisten Guillaume Budé och som alltjämt verkar, nu under namnet Collège de France. Han skulle leva och verka till hög ålder.

Annons
Annons

Det fanns som redan antytts en spänning mellan två ambitioner hos de unga humanisterna vid Collège de Coqueret: strävan att fullständigt behärska de antika språken – också aktivt, som diktare – och strävan att med utnyttjande av denna lärdom höja det egna modersmålet, om möjligt till den nivå som italienskan vid denna tid hade uppnått genom att efterbilda de stora antika mönstren

Det franska litterära landskap som omgav kollegiet var blandat och rörligt. Från mitten av 1400-talet och under ett par årtionden av 1500-talet hade den franska lyriken dominerats av en grupp poeter som kallades ”de stora retorikörerna”. De utmärktes framför allt av sin koncentration på det poetiska språket och visade ofta stor formell skicklighet i hanteringen av rytm, rim och assonans. För Plejadens diktare framstod retorikörerna som rena hantverkare eller – som du Bellay uttryckte sig – poetiska ”kryddkrämare”. Den ledande poeten i det tidiga 1500-talets Frankrike, Clément Marot kunde inte avfärdas på samma sätt men hans lätta och eleganta lyrik uppfattades inte som tillräckligt upphöjd. 

En dag år 1548 inträffade en händelse som väckte mycket starka känslor i Plejadens krets. En anonym författare utgav en skrift vars omständliga titel i svensk översättning lyder ”Den franska poesins konst till undervisning av unga studerande som ännu inte kommit långt i fransk diktning”. Författaren visade sig vara Thomas Sébillet, en ansedd jurist, som bland annat översatt Euripides ”Iphigenia”. Han ger uttryck för stor vördnad för de antika litteraturerna, betonar värdet av att grundligt studera dem, kritiserar skarpt mycket av tidens franska poesi men uttalar sig också erkännsamt om vissa samtida lyriker, som han rekommenderar som förebilder för unga diktare.

Annons
Annons

Stiernhielm skulle ha nickat bifall.

Sébillets bok var den första bok på det franska språkområdet som behandlade poesin som en självständig konstart med egna lagar och en egen teknik, inte som en del av retoriken. Skillnaden mellan Sébillets ståndpunkt i fråga om den franska poesins situation och utvecklingsmöjligheter och det program som höll på att utvecklas inom Plejaden var i sak inte stor. Kretsen i Collège de Coqueret ansåg emellertid att Sébillets skrift krävde ett kraftfullt genmäle.

Så tillkom år 1549 den berömda stridsskriften ”Défense et illustration de la langue française” (normaliserad stavning), vilket lämpligen uttydes ”Försvar för det franska språket och förslag till dess förskönande”. Det är ett av de första, om inte rentav det allra första, av de många manifest i vilka franska litterära skolor meddelar offentligheten vilka fel och brister som kännetecknar litteraturen och vilka förändringar som är påkallade. De åsikter som kommer till uttryck i skriften återger med största sannolikhet Plejadens uppfattning, men det blev Joachim du Bellay som höll i pennan, visserligen under pseudonym, men en lättforcerad sådan. Denne melankoliskt lagde, tidigt lungsjuke ättling av lysande krigare och mäktiga kyrkofurstar visade sig vara en oförskräckt polemiker. Det har visat sig – märkligt nog först i början av 1900-talet – att han i stridens brådska och hetta tillät sig många ordagranna lån ur en italiensk humanists verk. Sådant var emellertid inte helt ovanligt.

Du Bellays inledande huvudtes är att franskan, detta språk som är så ungt och så outvecklat vid sidan av grekiskan och latinet, visst inte är barbariskt och oförmöget att förmedla de högsta tankar och skönaste syner. Det har försummats emedan de gamla gallerna var likgiltiga för sköna ord och i stället ägnade sig åt tappra handlingar, men det kan berikas och förskönas genom oförtröttat utnyttjande av de skatter som den humanistiska lärdomen finner i de antika språken. Stiernhielm skulle ha nickat bifall.

Joachim du Bellay skulle under de elva år han hade kvar att leva, varav tre som nitisk men desillusionerad föreståndare för en släktings palats i Rom, prestera fyra goda, i flera fall lysande, diktsamlingar. Han har goda anspråk på att anses som sonettens introduktör i den franska lyriken. Sedan 1894 står han staty i Anjou, inte långt från slottet La Turmelière, där han som så många skalder tillbragte en glädjelös barndom.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons