Annons

Margit Richert:Manlig prepping – så dumt att till och med atomuren stannar

Min handväska innehåller kniv och tändstickor, och jag borde älska att Jim Cobbs överlevnadsguide nu kommit ut på svenska. Men varför ser inte anhängarna till den utpräglat manliga prepperkulturen det befängda med katastroftänkandet?

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Dystopiska Mad Max-scenarier har sin plats i fiktionen, som i filmen ”The Survivalist” från 2015 (med Martin McCann), men verkligheten är tack och lov ljusare.

Foto: IBL och Everett Collection/IBL Bild 1 av 3

Preppingfenomenet – en paradox?

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 2 av 3

Allt man behöver för den stundande apokalypsen. Eller?

Foto: TT Bild 3 av 3

Dystopiska Mad Max-scenarier har sin plats i fiktionen, som i filmen ”The Survivalist” från 2015 (med Martin McCann), men verkligheten är tack och lov ljusare.

Foto: IBL och Everett Collection/IBL Bild 1 av 1
Dystopiska Mad Max-scenarier har sin plats i fiktionen, som i filmen ”The Survivalist” från 2015 (med Martin McCann), men verkligheten är tack och lov ljusare.
Dystopiska Mad Max-scenarier har sin plats i fiktionen, som i filmen ”The Survivalist” från 2015 (med Martin McCann), men verkligheten är tack och lov ljusare. Foto: IBL och Everett Collection/IBL

Har du inte redan ett par dunkar vatten hemma är risken stor att du åtminstone går runt med ett naggande dåligt samvete över att du inte har det. Prepping har blivit mainstream.

Det är inte så märkligt, med tanke på tiderna vi lever i. Klimatkrisen har blivit gråsolkig vardag, i USA sitter en oberäknelig Batman-skurk som president, Ryssland och Kina bullar upp för stök, i Sverige avlöstes sommmarens torka och skogsbränder av vinterns stormar. Tågen går knappt en bra dag, polisen kommer inte när man ringer, vården går på knäna och Dan Eliasson är satt att chefa över den myndighet som ska skydda oss alla när krisen kommer.

Och det är bara de potentiella katastrofer vi lätt kan förutse. Inte så konstigt att prepping gått från vapenskramlande kuferi i skogen till realitysåpan ”Nedsläckt land” på SVT:s bästa sändningstid. Efter några googlingar inför denna text är jag numera förföljd av allsköns internetreklam för snabbt levererade preppingkassar, hopfällbara dunkar och spritkök.

Annons
Annons

Preppingfenomenet – en paradox?

Foto: Henrik Montgomery/TT Bild 1 av 2

Allt man behöver för den stundande apokalypsen. Eller?

Foto: TT Bild 2 av 2

Hela konceptet är så dumt att till och med atomuren stannar.

Jag är heller ingen duvunge i branschen. Jag var minsann med på tåget innan det blev coolt! Eller rättare sagt: jag har haft en tämligen knaper uppväxt med en lätt paranoid far, där månskensodling, djurhållning för husbehov och konservlager i jordkällaren var en självklarhet.

Min handväska innehåller kniv och tändstickor. Bilen är fullpackad med yxa, rep, värmeljus (kör man fast i skogen under en snöstorm kan de vara skillnaden mellan att frysa ihjäl och att bara frysa) liksom lättlagrade kex och näringsrikt, ekologiskt jordnötssmör. Min exmakes far är pensionerad överlevnadsexpert i det militära. Jag kan snart sagt varenda ätlig växt i skog och mark och jag vet både hur man renar vatten och gör upp eld. När det blir strömavbrott blir jag ordentligt upplivad. Äntligen.

Jag borde alltså älska Lind & Co för att de ger ut survivalisten och överlevnadsexperten Jim Cobbs ”Prepparens guide – överlev på lång sikt”. Den har yxor, konservburkar och tändstickor på omslaget. Innerflikarna visar en saftig fällkniv respektive en kompass.

Boken är en enda lång, illa skriven inköpslista över allt som en duktig familjefar bör ha hemma när apokalypsen kommer (det är ingen idé att hyckla – det är en utpräglat manlig företeelse). Listan avslutas påpassligt med ännu en lista, som man kan riva ut och ta med till sitt närmaste Biltema.

1/2

Preppingfenomenet – en paradox?

Foto: Henrik Montgomery/TT
2/2

Allt man behöver för den stundande apokalypsen. Eller?

Foto: TT

Hela konceptet är så dumt att till och med atomuren stannar. Förutom en uppmaning till rent ohämmad konsumtion finns det i princip ingenting matnyttigt i boken. Köp! Köp! Köp! Köp dunkar och konserver och presenningar och läppbalsam. Investera i vattenreningsfilter. Hamstra medicin och förband. Se till att bunkra handeldvapen och gevär, stridsknivar och skottsäkra västar och tiotusentals patroner.

Annons
Annons

Och glöm inte papptallrikar och toalettpapper och grensax och fästingmedel för husdjuren.

Förutom den ekonomiska idiotin så är det just den här sortens konsumtion som håller på att driva oss rakt i den kris som shoppingmanin är tänkt att hantera. När apokalypsen kommer är det nog bättre att det finns skogar kvar, än att vi alla har tiotusen rullar toalettpapper på kammaren.

När varenda fisk snart är till oätlighet fullproppad av mikroplaster är det kanske inte fler plastprylar vi bör fylla våra hem med. Och när samhällsfunktionerna kollapsar är det sista vi behöver en sjuhelvetes massa rädda människor som klamrar sig fast vid sina (dessutom stöldbegärliga) skjutvapen.

Så är allt kört? Ska vi bara fatalistiskt lägga oss ned och dö när SHTF (”shit hits the fan” – prepperkulturens mest älskade noaord för katastrofen).

Men det är också den stora paradoxen i preppingfenomenet. Hur mycket dess anhängare än talar sig varma för att alla minsann borde vara förberedda bygger hela grundidén på motsatsen – ska vi alla skjuta vårt eget vilt i framtiden tar det inte många veckor innan landets sista älg är nedlagd. Och ska vi låta bli att hjälpa vår nästa (vilket rekommenderas i boken – de kan på sin höjd få ett matpaket innan de med hot om vapenvåld eskorteras bort) lär vi inte själva kunna förvänta oss så mycket hjälp av omgivningen när det väl kniper.

Så är allt kört? Ska vi bara fatalistiskt lägga oss ned och dö när SHTF (”shit hits the fan” – prepperkulturens mest älskade noaord för katastrofen). Nej då. Men riktig prepping handlar om något helt annat.

Annons
Annons

Jag har tillbringat min beskärda tid i samhällskollapsens Ukraina, mitt under brinnande inbördeskrig. Större delen av en smällkall vinter bodde jag ”off grid” i de georgiska bergen, med sporadisk elektricitet, oberäkneligt vatten, igensnöade vägar och en vessla som inneboende. Det slående i båda situationerna var hur självklart civilsamhället trädde in när samhället svek – vare sig det gällde snöröjning, omhändertagande av gamla, fattiga och sjuka eller något så prosaiskt som matfördelning.

Mången morgon möttes grannfrun och jag vid det svanetiska trästaketet – hon med en kanna spenvarm mjölk eller en nyystad ost; jag med ett par färska bröd eller en burk hemkokt marmelad.

Dystopiska Mad Max-scenarier med allas krig mot alla om begränsade resurser har sin plats i fiktionen, men verkligheten är tack och lov ljusare. Människan har blivit den dominerande rasen på jorden inte enbart på grund av sin ondska, utan även på grund av sin närmast oändliga förmåga till empati och samarbete. Den absolut bästa preppingen är att bli vän med dina grannar.

För den som vill känna sig ännu mer förberedd har jag ett enkelt råd: ju lägre fallhöjd, desto färre brutna ben. I stället för att satsa på en bensindriven generator, lär dig leva utan el. Lär dig odla och tillaga bönor i stället för att förlita dig på storviltsjakt. Ställ in dig på att torka dig med handen – eller varför inte en gammal SvD? – den dagen toalettpappret tar slut. Så överlever man katastrofen i stället för att skynda fram den.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons