Annons

Torgny Nordin:Därför är svenska poeter så förtjusta i kråkor

Poeter har alltid älskat att dikta om fåglar, dock inte sällan utan att veta vad de skriver om; exempelvis händer det att de ute i naturen stöter på snöripan – en maträtt och inget annat. I ”Fåglar i svensk poesi” går Sten Hidal på fågelskådning litteraturhistoriens ornitologiska undersektion.

Under strecket
Publicerad

Kråkan är numera den flitigast före­kommande fågelarten i svensk poesi.

Foto: J Wiklund/ Scandinav Bild 1 av 4

Storspov på skånsk äng.

Foto: Brutus Östling/IBLBild 2 av 4

Olof Thunman-staty i Knivsta.

Foto: André Maslennikov/IBL Bild 3 av 4

”Förachta ey then brokota Kråkan”, skaldade Johan Stiernhöök (1596–1675).

Bild 4 av 4

Kråkan är numera den flitigast före­kommande fågelarten i svensk poesi.

Foto: J Wiklund/ Scandinav Bild 1 av 1
Kråkan är numera den flitigast före­kommande fågelarten i svensk poesi.
Kråkan är numera den flitigast före­kommande fågelarten i svensk poesi. Foto: J Wiklund/ Scandinav 

För poeten Robert Burns intar storspoven en särställning. Den hejdar oss i steget och får själen att lyfta – likt spovens egna vemodiga drillar. Inte bara i Burns Skottland, utan runtom i norra halvklotets nordligaste trakter har författare, schamaner och poeter inspirerats av storspovens – eller dess nära släktingars – joddlande visor, ­livsbejakande rop och ödsliga flöjtningar. Osentimentalt drar spovar förbi i tidiga anglo­saxiska elegier och långt senare utbrister den egensinnige Edward Grey, brittisk utrikesminister under första världskriget och tillika hängiven spoventusiast: ”Av alla fågelsånger och fågelljud finns det inga jag tycker bättre om än storspovens ­vårtoner. Tonerna låta icke lidelsefulla: de antyda frid, vila, glädje och en försäkran om förfluten, närvarande och kommande lycka.”

Annons
Annons

Storspov på skånsk äng.

Foto: Brutus Östling/IBLBild 1 av 1

Edward Greys förtjusning handlar alltså om storspovens sång, vilket är lätt insett och dessutom fullt förståeligt eftersom Grey med tiden blev blind; enligt honom själv resulterade det emellertid i att han hörde fåglarna bättre och tydligare.

Också i svensk poesi är spoven – i praktiken är det alltid storspoven som avses – tämligen allmän i sitt uppträdande. Någon gång, hos somliga pekoralister, framstår den tung­gumpad och symboliskt överlastad, andra gånger är den endast noterad i förbifarten, som hos Göran Sonnevi i hans senaste diktsamling ”Sekvenser mot Omega”: ”När vi kom flög spoven över fältet / Vi såg den från bilen, den långa, böjda näbben.” 

Ja, spovsången fascinerar och förtrollar och väcker den där känslan av att vi delar något väsentligt med dem genom att framhärda häruppe i norr. Vilket förstås inte är riktigt sant eftersom spovarna vintertid befinner sig längs söderns soliga stränder när vi envist stretar vidare i kyla, regn och snö. Återseendet blir därmed något alldeles särskilt, och det var just spovarnas jubelrop om våren som Burns och Grey fastnade för och satte på pränt.

Storspov på skånsk äng.
Storspov på skånsk äng. Foto: Brutus Östling/IBL

Återseende kan emellertid ha olika betydelser. Medan det traditionella temat i spov­lyriken tar fasta på hur vi återser dem; hur vi fylls av glädje och en innerlig rörelse som ­lyfter våra själar etcetera, kan återseendet även spegla det motsatta perspektivet, nämligen hur spoven förnimmer återseendet av sina mader, hedar och ängar – livsrum där människan på sin höjd är en bifigur även om det ofta nog handlar om kulturskapade biotoper. Poeter som experimenterar med det perspektivet är rara, i synnerhet när det handlar om spovar, Upplandskonstnären och poeten Olof Thunman (1879–1944) var därvidlag ett undantag. 

Annons
Annons

Olof Thunman-staty i Knivsta.

Foto: André Maslennikov/IBL Bild 1 av 1

I dikten ”Spoven” gör Thunman ett tappert försök att tolka världen ur den återvändande spovens – läs stor­spovens – synvinkel. Stilgreppet är i sig inget att yvas över, men poängen är att det samtidigt artikuleras en kritisk bild av rovdriften på naturen, något som idag ­tenderar att kännas trivialt men som nog upplevdes en smula djärvt för drygt 80 år ­sedan. ”Spoven” öppnar traditionellt med en jämförelse mellan huvudrollsinnehavarens musikaliska förmågor och den hos slentrianmässigt hyllade näktergalar och skönsjungande trastar. ”Men”, konstaterar Thunman föga överraskande strax därefter: ”ingen sjunger som du ändå”, varefter han brister ut i en lovsång som hade fått såväl Burns som Grey på gott humör. 

Men allt står inte rätt till och Thunman fruktar utdikningens och utvecklingens konsekvenser för spoven: 

Det är som en aning du fått 

om en grym och förintande hemlighet.  

Och jag lyssnar beklämd till din röst, ty jag vet, 

att mänskornas giriga snikenhet  

har alltid brått, 

är ständigt på färd 

att fördärva vår vackra värld.

Anledningen till de ödesmättade orden är att Thunman uppenbarligen vet något som storspoven ännu inte känner till, nämligen att häckplatserna nyligen exploaterats, och när spoven anländer från södern ”trofast och glad” kommer den därför förgäves söka sin ”glimmande mad”.

Olof Thunman-staty i Knivsta.
Olof Thunman-staty i Knivsta. Foto: André Maslennikov/IBL
Annons
Annons

Olof Thunman tryfferade sin poesi med ­åtskilliga lommar och lärkor, trastar och örnar. Det för en ornitolog slappa bruket av odefinierade familjenamn, snarare är precisa artnamn, torde i Thunmans fall handla mindre om okunskap än svårigheten att få bångstyriga artnamn på plats i versmåttet. En trast är sålunda följsammare och betydligt mer lättrimmad än en dubbeltrast, eller för ­den delen en rödvingetrast, som för övrigt är en karaktärsart runt Lövstabruk där vallonättlingen Olof Thunman levde under en tid tillsammans med konstnären Carin Kuylenstierna.

Skälet till påpekandet är att alla poeter som skriver om fåglar inte alltid vet vad de skriver om, långt därifrån. Somliga alster kan därför inte beskrivas annat än som joller och trams, och även den svenska fågelpoesin har fått sin beskärda del av storvulet tal och ädelpekorala krior om svartfåglar, älskogskranka turturduvor, Fågel Fenix samt den ständigt återkommande snöripan – vilken är en maträtt och inget annat. 

Fast det är inte alltid fågelpoetens fågelkompetens är helt genomskinlig. Nu kan man förstås fråga sig om det har någon betydelse utifall poeten som placerar ut fåglar i texten är bekant med ornitologins elementa. En som ansåg frågan viktig nog att ta sig an var den engelske prästen och ornitologen Edward A Armstrong som förmodligen var den allra sista i raden av naturforskande landsortspräster, vilka haft så stor betydelse för natursyn och upptäckariver i Stor­britannien. Vid sidan om teologiska traktater torde Armstrongs ambitiösa monografi om gärdsmygen, ”The wren”, från 1955 var mest känd. 

Annons
Annons

Intressant i sammanhanget är även hans bok om Shakespeare. Eftersom det bokstavligen vimlar av fåglar i Shakespeares dramatik hade den viktorianske ornitologen James Harting år 1864 känt sig manad att skriva ”The ornithology of Shakespeare”, vilken ­inventerade samtliga arter som förekommer hos den store dramatikern. Armstrong satte igång sin studie med stor entusiasm och positiv förförståelse – men säg den glädje som varar. En bit in i arbetet med ”Shakespeare’s imagination: A study of the psychology of ­association and inspiration” insåg Armstrong att det inte alls var som han trodde och hade utgått ifrån; det visade sig nämligen att Shake­speare inte höll måttet som naturkännare eftersom han varken var insatt i biologi eller ornitologi. 

En tunnare, men samtidigt mer djuplodande, inventering än ­James Hartings är den utmärkta guiden ”Fåglar i svensk poesi” (Norma), sammanställd av Sten Hidal, professor emeritus i bibelvetenskap vid Lunds universitet. Hidal fokuserar på svensk och finlandssvensk fågelpoesi och gör det väl. I främsta rummet står poesi från 1900-talet, men Hidal tecknar samtidigt en flyhänt översiktsbild, från den första fågeldikten i svensk litteratur av Johan Stiernhöök, publicerad 1632, fram till nutid. Klokt begränsar sig Hidal till fågeldikter som ­bygger på faktiska fältobservationer – hos ­honom inga snöripor och svartfåglar – och det är ett imponerade antal poeter som med driven penna avhandlas. Att Olof Thunman och hans spov förbigås förklaras gissningsvis av författarens skånska perspektiv – fast det ska samtidigt sägas om spovar att de med sina kamouflagetecknade fjäderdräkter kan vara nog så svårupptäckta.

Annons
Annons

”Förachta ey then brokota Kråkan”, skaldade Johan Stiernhöök (1596–1675).

Bild 1 av 1
”Förachta ey then brokota Kråkan”, skaldade Johan Stiernhöök (1596–1675).
”Förachta ey then brokota Kråkan”, skaldade Johan Stiernhöök (1596–1675).

Sten Hidals bok är en guide, men den ­innehåller även värdefulla analyser av fågelpoesins ställning i svenskan. Det finns en ­rörelse från symbolism med religiösa undertoner till observationslistornas sakliga poesi. Och Hidal påpekar att 1900-talets växande ornitologiska kompetens med säkrare terminologi och tillförlitliga fälthandböcker gjort att poeterna gått från det allmänna till det enskilda och från det översiktliga till det precisa. Huruvida fågelpoesin därmed blivit bättre är dock en öppen fråga.

Att besvara hur och var fåglar förekommer i svensk poesi är syftet med Hidals bok; det handlar om vilka arter som är talrikast samt vilka poeter som på ett eller annat sätt utmärkt sig i litteraturhistoriens ornitologiska undersektion. Att fåglar alls varit och alltjämt intar en så pass central plats i vår litteratur är naturligtvis ett helt annat spörsmål. Det ­ämnet diskuteras inte av Hidal och ska ej heller dryftas här, men vi kan konstatera att medan engelsk och svensk poesi vimlar av vilda fåglar, förekommer de i sydeuropeisk litteratur mer sparsamt och då i samband med råd om stektid och val av lämplig sås.

Under 1900-talet har det skett en detronisering av duvor och näktergalar och allehanda heraldiska rovfåglar. I stället, påpekar Sten Hidal, har vanliga arter blivit mer välrepresenterade. Kanske skulle man kunna säga att den allmänna samhällsutvecklingen återspeglas i fågelpoesin. Resultatet har, återigen enligt Hidal, blivit att den moderna svenska poesins fågelfavorit är – kråkan. ”Förachta ey then brokota Kråkan” skaldade redan Johan Stiernhöök för snart fyra sekler sedan, och något förakt har den sannerligen inte drabbats av, inte av poeterna i alla fall, och i raden av kråkpoeter kan exempelvis Lennart Sjögren och Ragnar Thoursie nämnas. Att vår välkända kråka representeras i ”Fåglar i svensk poesi” med ett fotografi av en indisk huskråka, Corvus splendens, är dock en plump i protokollet och ett memento för stressade redaktörer att undvika nedladdade gratisbilder. 

Från Erik Axel Karlfeldt till Bengt Emil Jonson går en linje av skickliga poeter som insiktsfullt skildrat fåglarna i våra liv. Men det är bara en, Carl David af Wirsén, som liknat Robert Burns vid en fågel och som dessutom lyckats rimma på hans namn:

Det är en trast, som sjunger ömt i granen,

tofslärkans flykt, det är, ej någon örns,

det är en turturduva, det är svanen,

det är en näktergal, och det är Burns.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons