Annons

”T-shirtfeminismen en katastrof för rörelsen”

Kalla dig feminist, eller få spö i debatten. Så lyder logiken. Nina Åkestam, reklamforskare och författare, skriver om det största misstaget som feminismen gjort de senaste åren.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

“Den kosmetiska feminism som handlar om identifikation snarare än handling finns överallt”, skriver författaren och reklamforskaren Nina Åkestam.

Foto: IBL och Sofia RunarsdotterBild 1 av 6

Det är mäkligt att folk blev upprörda när Ulf Kristersson sa att han inte kallar sig feminist, menar skribenten.

Foto: Erik Mårtensson/TTBild 2 av 6

Modevisning i New York.

Foto: IBLBild 3 av 6

Modebloggaren Chiara Ferragni under en modevecka i Paris. På t-shirten står det We should all be feminists.

Foto: IBLBild 4 av 6

Artikelförfattaren håller inte med Chimamanda Ngozi Adichie: alla borde inte kalla sig feminister.

Foto: Dominic Lipinski/APBild 5 av 6

Artikelförfattaren Nina Åkestam.

Foto: Sofia RunarsdotterBild 6 av 6

“Den kosmetiska feminism som handlar om identifikation snarare än handling finns överallt”, skriver författaren och reklamforskaren Nina Åkestam.

Foto: IBL och Sofia RunarsdotterBild 1 av 1
“Den kosmetiska feminism som handlar om identifikation snarare än handling finns överallt”, skriver författaren och reklamforskaren Nina Åkestam.
“Den kosmetiska feminism som handlar om identifikation snarare än handling finns överallt”, skriver författaren och reklamforskaren Nina Åkestam. Foto: IBL och Sofia Runarsdotter

För fyra år sedan kom Chimamanda Ngozi Adichies essä ”We should all be feminists”. Hennes resonemang var enkelt och tydligt, en frisk fläkt i en komplicerad värld. Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Jämställdhet är självklart, och alla som inte håller med har inte fattat hur självklart det är.

Trots att Adichie tog exempel från sin uppväxt i Nigeria, och att essän byggde på ett tal som hållits i USA, blev texten populär även i Sverige. Den bekräftade för oss jämställda svenskar vad vi redan visste: att alla borde vara feminister.

När Moderaternas Ulf Kristersson i en intervju i SVT i höstas sa att han inte kallade sig feminist blev många bestörta. Reaktionen kan verka lite märklig, eftersom han leder ett parti som historiskt ofta har motarbetat kampen för kvinnors rättigheter.

Annons
Annons

Det är mäkligt att folk blev upprörda när Ulf Kristersson sa att han inte kallar sig feminist, menar skribenten.

Foto: Erik Mårtensson/TTBild 1 av 3

Modevisning i New York.

Foto: IBLBild 2 av 3

Modebloggaren Chiara Ferragni under en modevecka i Paris. På t-shirten står det We should all be feminists.

Foto: IBLBild 3 av 3

Den kosmetiska feminism som handlar om identifikation snarare än handling finns överallt.

Men i en tid när alla borde vara feminister, så som titeln på Chimamanda Ngozi Adichies essä visar, är responsen på Kristerssons svar logisk. Då är det personen, feministen, som står i centrum, och det viktiga är vad man kallar sig. Om man arbetar för att göra samhället mer jämställt eller inte blir sekundärt.

Det är mäkligt att folk blev upprörda när Ulf Kristersson sa att han inte kallar sig feminist, menar skribenten.
Det är mäkligt att folk blev upprörda när Ulf Kristersson sa att han inte kallar sig feminist, menar skribenten. Foto: Erik Mårtensson/TT

Det tydligaste exemplet på logiken där feministen är viktigare än feminismen finns i modebranschen, som också har kritiserats av Jessa Crispin, författare till boken ”Därför är jag inte feminist”.

Varje klädkedja med självaktning fyller butikerna med t-shirts med feministiska slagord. T-shirts skapade av kvinnliga projektledare och designers på gränsen till utbrändhet, tillverkade av kvinnliga sömmerskor med tvivelaktiga arbetsvillkor, marknadsförda med bilder på underviktiga modeller.

T-shirts som bärs av unga tjejer som mår psykiskt sämre än sina jämnåriga killkompisar, och som är på väg ut i ett arbetsliv där de inom några år kommer att tjäna betydligt mindre.

1/2

Modevisning i New York.

Foto: IBL
2/2

Modebloggaren Chiara Ferragni under en modevecka i Paris. På t-shirten står det We should all be feminists.

Foto: IBL

Även om det är hos klädkedjorna plaggen säljs, är t-shirtfeminismen inte begränsad till modebranschen. Den kosmetiska feminism som handlar om identifikation snarare än handling finns överallt. Den är en chans för institutioner, företag och individer att vara moderna utan att behöva ifrågasätta rådande system.

Annons
Annons

Artikelförfattaren håller inte med Chimamanda Ngozi Adichie: alla borde inte kalla sig feminister.

Foto: Dominic Lipinski/APBild 1 av 1

För den feministiska rörelsen är den en katastrof.

Alla kan kalla sig feminister, men alla borde inte göra det.

Den gör att den som kallar sig feminist slipper följdfrågor om vad hen faktiskt gör. Samtidigt anklagas den som vågar sig på att problematisera för att begränsa kvinnors frihet. Om alla är feminister är ju också allt feminism.

Då kan en jämställd familj innebära att en mamma tar hela föräldraledigheten och en pappa har 200 resdagar om året. Då är det lika mycket feminism att injicera botox och lägga upp sexiga bilder på sig själv i sociala medier, som att inte göra det.

Tanken att öppna upp feminismen och göra den mer inkluderande är inte fel. Om jämställdhetsarbete begränsas till vita kvinnor på universiteten blir inte mycket gjort. Det finns inget som säger att en feminist måste ha akademiska poäng, en viss bakgrund eller ett visst kön. Men: hen måste verka för jämställdhet.

Artikelförfattaren håller inte med Chimamanda Ngozi Adichie: alla borde inte kalla sig feminister.
Artikelförfattaren håller inte med Chimamanda Ngozi Adichie: alla borde inte kalla sig feminister. Foto: Dominic Lipinski/AP

I samma stund feminismen öppnas för människor som inte gör det urholkas den i rasande takt. Då blir det möjligt för Ivanka Trump att kalla sig feminist, trots att hon arbetar i en administration som för ett fullskaligt krig mot kvinnors rättigheter. Då blir frågan till svenska politiker om de kallar sig feminister, inte vad de gör för jämställdheten.

Annons
Annons

Artikelförfattaren Nina Åkestam.

Foto: Sofia RunarsdotterBild 1 av 1

Att underskatta jämställdhetens radikalitet, att låtsas att den inte är så dramatisk, är det största misstaget feminismen har gjort de senaste åren.

Jag håller nämligen inte med Chimamanda Ngozi Adichie. Alla kan kalla sig feminister, men alla borde inte göra det.

Jämställdhet är inte självklart. Det skulle förändra allt, från våra minsta vardagshandlingar till vår världspolitik, på sätt vi inte kan förutsäga. Det är naivt att tro att den typen av politisk rörelse skulle vara något för alla, eller ens för de flesta.

Att underskatta jämställdhetens radikalitet, att låtsas att den inte är så dramatisk, är det största misstaget feminismen har gjort de senaste åren.

Är du villig att kasta dig ut i det okända universum som riktig jämställdhet skulle innebära? Är du beredd att göra förändringar i ditt eget liv, även om de är riktigt obekväma, för att nå dit?

Kan du tänka dig en värld där kön inte styr vad vi jobbar med, vilka vi umgås med, vad vi gör på fritiden, hur vi uppfostrar våra barn, hur vi tillbringar tid med familjen, hur vi klär oss och vem vi lyssnar på?

Vill du ifrågasätta det systemet även om du inte får applåder, utan snarare kritik?

I så fall är det rimligt att kalla sig feminist.

Om inte, är det dags att ta av t-shirten. Nu.

Nina Åkestam, reklamforskare på Handelshögskolan i Stockholm, författare, skribent och föreläsare.

Artikelförfattaren Nina Åkestam.
Artikelförfattaren Nina Åkestam. Foto: Sofia Runarsdotter
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons