Annons

Sofia Lilly Jönsson:Därför borde vi inte vara rädda för våra rötter

Vad vill det säga att vara svensk, kristen eller att tillhöra en viss klass? Det handlar knappast om en minsta gemensam nämnare, utan om en rörelse mellan det kollektiva och personliga. Om underordning till en grupp krävs för att människan ska ha en identitet, riskerar hennes tillvaro att bli alltför snäv.

Under strecket
Publicerad

Svenneby gamla kyrka från 1100-talet; själva byggnaden är väl omhändertagen men de traditioner som den stått för är närmast bortglömda.

Foto: Bo Brännhage/IBL

Svenneby gamla kyrka från 1100-talet; själva byggnaden är väl omhändertagen men de traditioner som den stått för är närmast bortglömda.

Foto: Bo Brännhage/IBL
Svenneby gamla kyrka från 1100-talet; själva byggnaden är väl omhändertagen men de traditioner som den stått för är närmast bortglömda.
Svenneby gamla kyrka från 1100-talet; själva byggnaden är väl omhändertagen men de traditioner som den stått för är närmast bortglömda. Foto: Bo Brännhage/IBL

I debattboken ”Inte i Guds namn” (övers: Maria ­Store; Libris Förlag) försvarar Jonathan Sacks ­religionens plats i en värld som härjas av religiöst motiverad terror. Erfarenheterna från det våld­samma 1900-talet visar att ateismen knappast gjorde världen fredligare. Tvärtom, skriver den brittiske rabbinen Sacks, visade det sig vara svårt att leva i ett samhälle utan mening. Alltså måste vi finna freden inom religionerna för att kunna lösa konflikterna.

Problemet för Sacks är att religionens vi-känsla bygger upp fiendskap mot de andra. Sammanhållningen i en grupp blir starkare ju större man uppfattar hotet utifrån, påstår han, och ser en naturlig tendens att gynna dem som tillhör den egna gruppen och vara rädd för dem som tillhör en annan.

Annons
Annons

Frågor om identitet har blivit akuta för att förstå världen idag, och det tycks som att man tänker sig identitet som mer eller mindre statiska kollektiv. Identitetspolitiken har inflytande. Våldsbejakande kollektivism är hela incitamentet för Jonathan Sacks bok. Men också i fredliga interreligiösa sammanhang som i Svenska kyrkan uppfattas det att vara troende numera ofta som att höra till en viss grupp. Idén om ett ”vi kristna” som ska föra dialog med de andra är stark.

Det är kanske teoretiskt behändigt att sortera människor enligt kapitlen i en lärobok i religionskunskap, men stämmer det med verkligheten? Måste identitet bygga på grupptillhörighet? Så är det inte för mig.

Så fort jag tillhör en grupp börjar jag kritisera den inifrån. Jag är obekväm med att gilla det man ”måste” gilla, från ”Så mycket bättre” till dagens tyckartext på Twitter. Kanhända är jag ovanligt motvalls, men jag tror inte att jag är ensam. Vi är många som inte står ut i gemenskap och konsensus. Bara döda fiskar flyter med strömmen, heter det ju faktiskt i ett talesätt. Lika mänskligt som det är att vilja ingå i ett kollektiv, lika mänskligt är det att hävda sin självständighet gentemot det kollektivet. Och likväl som de religiösa texter som analyseras i Sacks exegetik berättar om olika folkslag och grupper, myllrar de av individer som bryter sig ur dessa grupper. Det är just personernas unika liv som har gett dem deras historiska identitet.

Ändå är jag inte rotlös. I Paris i februari i år, berättar tidskriften Signum, gjorde katolska och ortodoxa kyrko­ledare ett gemensamt uttalande om de europeiska samhällena som de menar är i stort behov av att konsultera ”sina egna andliga resurser för att finna svar på den situation som Europa upplever och en väg mot en framtid av hopp och större tillförsikt”. Kyrkoledarna anser att hela generationer blivit religiöst illiterata och berövade den grundläggande kunskap som är nödvändig för att de ska förstå sitt eget kulturarv, men också hur kulturarvet i and­ra traditioner har inspirerats av religiös tro. Den som ”kapar banden med sina rötter hamnar på drift”, menar kyrko­ledarna.

Annons
Annons

Det här uttalandet slår an något i mig. Jag tolkar det inte som mission – naturligtvis hoppas man på frälsning för folken, men det är inte riktigt vad man är ute efter här. I stället gäller det hur vi bygger identitet genom att känna vår historia, och att det är sättet som vi också förstår andra. Den som inte förstår sig själv förstår inte heller någon annan. Det är ett påstående tvärtemot Sacks, som ju hävdar att en stark kulturell identitet gör andra till fiender.

Identitet blir något annat än grupptillhörighet, snarare en blandning av kollektivt och personligt minne. Det här är lite svårt att få fatt i, men ändå påtagligt. Hur märks det i mitt liv att min mormor föddes som statare? När jag kokar rabarber eller stryker örngott tänker jag på henne, nej, tänker är fel ord, hennes händer finns i mina. Också saker vi glömt eller aldrig varit med om kan eka för oss långt efteråt. Finns det inte fortfarande en ­obearbetad fantomsmärta i folkkroppen efter utvandringsvågen till USA?

I Svenneby gamla kyrka, byggd på 1100-talet och ödekyrka sedan 1916, drogs aldrig in elektricitet. Tack vare den långsamma klimatcykeln i den ouppvärmda kyrkan är takmålningarna från 1741 välbevarade. Ännu äldre tidslager låg delvis gömda och knackades fram av antikvarier och hantverkare under en omfattande renovering för några år sedan. Nu har arbetet skildrats i boken ”Står i tiden fram. Svenneby gamla kyrka från medeltid till nutida bevarande” (red: Catharina Göransson; Reflektion Erfarenhet).

Svenneby är ett oansenligt kyrkorum, nästan ett kapell under väldiga bohuslänska klippor. Men den lilla kyrkan var lika meningsfull och ändamålsenlig för dem som brukade den, en mötesplats strategiskt placerad vid kusten, och det förtätade som hölls därinne ägde samma kraft som i katedralerna i städerna. Fint och riktigt är boken bunden med sidenband och linneduk, lika noga i hantverket som det som läggs fram på altaret.

Annons
Annons

Den är emellertid mycket mer än en dokumentation från en renovering. I runt tjugo kapitel skriver historiker, hantverkare och författare fram världen där kyrkan uppstod. Ellen Mattson inleder med en originell skildring av tiden som något nästan med en egen vilja. Hon hör landhöjningens tempo, låter tiden avtecknas över gräs, sten, lera, trä: ”Inne i kyrkans mörker står träbilderna på sina socklar och lyssnar, de hör tidens rörelser och hur den går och kommer.” Sedan några kapitel som ger historisk kontext. I ”Högar och kyrkor” berättar Gunnar Bäck om en värld före kyrkan, med hövdingens rykte som det viktigaste imperativet. En kristen tid läggs över Kvillebygdens gamla gravfält. Stormän och präster tar i hand.

Flera bidrag i antologin talar om en ny etik med kyrkans framväxt. Maja Hagerman sätter välgörande syre till historieskrivningen med att tala om makt. Under en hektisk tid på 150 år byggs tusentals stenkyrkor i det nuvarande Sverige. För kungar i det tidiga 1100-talet var det viktigare att bygga fina stenkyrkor än slott, för i det ceremoniella rummet fanns den betydelsebärande inramningen, där skapades deras makt, skriver hon.

I bokens andra del talar projektets hantverkare i korthugget sakliga meningar: ”Tjugo till tjugofem millimeters mellanrum mellan stenarna ville muraren ha för att kunna putta in bruk”, eller: ”Jag såg ju i kyrkan att det fanns både röd och grå granit i stenkarmen”. Konservatorn ­beskriver med stolthet hur man brände kalken på Kinnekulle på medeltida vis. När man tar fram den ursprung­liga ingången är det ”som att skrapa i mjöl”, gamla målningar avslöjas. Kyrkan öppnar sig som en trisslott; det ursprungliga stenaltaret från 1100-talet visar sig stå kvar inuti den långt senare altaruppsatsen.

Annons
Annons

Det gamla har ett egenvärde. Nästan en förbjuden ­tanke! Den hantverksskicklighet som Svenska kyrkan ofta har så svårt att acceptera när det gäller sin immateriella kultur, som musiken och språket, värderas högt i det kyrko­antikvariska materiella. Sverige kan idag framstå som ett land som dyrkar ”kulturarvet” – ett myndighetsord, ett direktivord, ett ord att söka EU-bidrag med – men föraktar sin tradition. Tradering som paradoxalt nog innebär att bygga vidare på levande tekniker, kulturarv ofta att konservera det avslutade.

Också i Riksarkivets senaste årsbok ”Den svenska socknen” (2016), tillkommen med hundraårsfirande Sveriges Hembygdsförbund, ställs frågor om identitet och rötter. Från den 1 januari 2016 finns inte socknarna mer i folkbokföringen. I stället har begreppet ”distrikt” tagit över i registren efter Svenska kyrkans församlingar.

Ordet socken kommer från att man ”sökte” sig till samma kyrkobyggnad, skriver Stefan Brink, professor i skandinavistik. Tidigare hade järnålderns ätter begravt sina döda vid tomtgränsen. Kristendomen organiserade ett rike. Makten var lokalt präglad och personlig. Ett organiskt växande skapar sockensystemet i stället för en upp­ifrån reglerad systematik.

Det här är nästan svårt att få syn på efter Oxenstierna och nationalstat – landet kommer till oss från ett annat håll idag. Vad är Sverige, som vi upplever det? Är det ett röstkort, språket, personbeviset där jag tydligen numera förtecknas efter ett distrikt, är det fönsterkuvert från ­någon myndighet, trafikregler? För mig personligen är det svenska nog mycket den där rabarberkrämen, ­kunskapen som sitter i händerna, det lilla jag kan om den natur och det jordbruk som utgjorde mina förfäders ­totala kompetensområde. Vad är Sverige för den vars kollektiva historiska minnen finns i ett annat land? Antagligen olika saker, men bara om min svenska identitet binds till en fast grupptillhörighet blir det ett problem, något som skiljer min grupp från andra grupper, oss från dem. Annars skiljer mina minnen mig från alla andra lika mycket: jag och dem blir ett vi.

Annons
Annons

I årsbokens mest personliga text minns smålänningen Josef Rydén, tidigare ordförande för Sveriges Hembygdsförbund, hur hembygdsrörelsen drog in honom via fadern som var kommunordförande i Kulltorps socken. Med ett snett leende konstaterar Rydén att den hembygdsforskning som akademiker förr betraktat som ”amatörernas lekstuga” mött en ny respekt med mentalitetsforskningens genomslag. Bara det att årsboken tillkommit i samarbete mellan disputerade forskare och amatörhistoriker är ett tecken på islossning för det personliga som forskningsområde.

Skildringar som dessa antyder att identitet inte är en minsta gemensam nämnare, utan en rörelse mellan det kollektiva och personliga. Om underordning till en grupp krävs för att människan ska ha en identitet, riskerar hennes tillvaro att bli alltför snäv. Då blir hon kanske tvungen att för sammanhållningens skull söka en yttre fiende, som Jonathan Sacks visar sker i syskonrivaliteten mellan de abrahamitiska religionerna. Men om hon i stället urholkar alla traditioner och låtsas som att kulturen är något helt valbart, något vi individer kan töja och tänja som vi vill, blir hon identitetslös i alla fall.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons