X
Annons
X
Kommentar

Jenny Jägerfeld: Därför får vi höra ”vill ha sex, bara inte med henne”

Ett sexliv på sparlåga är en typisk fälla i långa parrelationer. På ett djuppsykologiskt plan grundar det sig i en paradox: För att kunna vara nära – och känna begär – måste man se till att hålla distans.

Läs mer om Psykologen
Konsten att balansera mellan närhet och autonomi kallas med en psykologisk term för differentiering. Det är ofta den stora utmaningen i långa parrelationer.
Konsten att balansera mellan närhet och autonomi kallas med en psykologisk term för differentiering. Det är ofta den stora utmaningen i långa parrelationer. Foto: Karin Grip

"Jag vill vara nära. Kramas och så. Men jag vill egentligen inte alls ha sex."

"Jag vill ha sex. Bara inte med henne".

"Ibland när han tar på mig känns det ungefär som händerna från min ingifta farbror på julen, när han hällt i sig en flaska Östgöta sädes och inte kan låta bli att tafsa. Det känns liksom helt incestuöst."

Annons
X

Så kan det låta i terapirummet när människor talar om sin bristande lust till sin partner.

Ett av människans mest grundläggande behov är närhet, ömhet och trygghet. Det är vad de allra flesta uppger att de vill ha i en kärleksrelation. Många önskar dessutom ett betydligt högre mått av närhet, intimitet och sex än vad de upplever att de får i sin relation. Och för de som inte befinner sig i en kärleksrelation är längtan ofta stor efter såväl fysisk närhet som emotionell intimitet.

Och visst är det viktigt att ställa sig frågan om man får sina närhetsbehov tillgodosedda. Men närhet och intimitet kräver – paradoxalt nog – också ett visst mått av avstånd.

Vi människor föds inte bara med ett inneboende behov av att knyta an, utan också med en nyfikenhet på omvärlden och en vilja att utveckla en egen självständig identitet.

Den storartade konsten att balansera mellan närhet och autonomi kallas med en psykologisk term för differentiering. På många vis är det just dessa dubbla behov som definierar den mänskliga existensen. Och i långa parrelationer är det ofta balansen mellan dessa två till synes konfliktartade intressen som utgör den stora utmaningen.

Även om många har börjat organisera sina relationer och familjer på alternativa, mer individanpassande vis råder fortfarande en tung norm kring hur den tvåsamma parrelationen bör se ut.

Man ska inte bara vara bästa vänner – man ska dessutom ha passionerat sex minst tre gånger i veckan. Och detta när vi lever dubbelt så länge!

Man ska inte bara vara bästa vänner och kunna prata om allt, ha delad ekonomi, bo ihop och driva projektet familjen – behov som man förut använde en hel by för att tillgodose – man ska dessutom ha passionerat sex minst tre gånger i veckan och gärna vara kroniskt förälskad livet ut. Och detta när vi lever dubbelt så länge!

En av de psykologiska teorier som kanske mest högljutt har betonat den emotionella intimiteten och närhetsaspekten i relationer är anknytningsteorin.

Begreppet anknytning myntades av psykiatrikern och psykoanalytikern John Bowlby på 1950-talet. I grunden handlar teorin om att spädbarnet föds med en inneboende förmåga att knyta an till en omvårdnadsperson, något som är fullkomligt avgörande för vår överlevnad.

Den tidiga anknytningen betyder mycket för vår utveckling och präglar vårt sätt att relatera till andra under resten av livet – även om det förstås går att förändra genom till exempel terapi.

Tydligast märks vårt anknytningsmönster i de relationer som är viktigast för oss, exempelvis en kärleksrelation.

Med åren har intresset för teorin växt stadigt bland forskare, psykologer och psykoterapeuter. Det är begripligt eftersom anknytningsteorin kan ge oss viktiga svar på en mängd frågor – som varför vissa så lätt verkar kunna gå in i en relation och stanna i den i decennier, varför andra ständigt fastnar för de som är upptagna och varför somliga aldrig verkar hitta någon partner, oavsett hur fantastiska de än verkar vara och hur ihärdigt de än försöker.

För att det sexuella begäret ska väckas behöver vi mer av äventyr, nyfikenhet, överraskning och ett visst mått av att inte veta exakt var man har den andre. Foto: Sandra Qvist

Begäret väcks när vi ser den andre i sin egen rätt, när man till exempel ser sin partner stå och prata med andra på en fest.

Jag kan tycka att anknytningsteorin lite onyanserat upphöjer parrelationen som det enda alternativet till livslång lycka (jag kommer osökt att tänka på det Liv Strömqvist en gång skrev: "Om nu kärnfamiljen är jävla fet – varför behöver den då så mycket propaganda?") och den har också fått kritik från annat håll.

Psykologen David Schnarch menar att de flesta problem i relationer inte alls kommer av bristande närhet eller intimitet. Han hävdar istället att det stora problemet i kärleksrelationer i dag oftare handlar om att paren är emotionellt sammansmälta och att det är det som gör att parrelationen stagnerar och sexlivet dör.

Sexologen och psykoterapeuten Esther Perel håller med. Hon menar att begäret väcks när vi ser den andre i sin egen rätt, när man till exempel ser sin partner stå och prata med andra på en fest, när man ser att andra är dragna till partnern, eller när man ser partnern ägna sig åt något som tar hela hens uppmärksamhet.

När partnern är för nära så ser vi den inte. Vi behöver betrakta hen från ett litet avstånd. Det måste finnas två subjekt. Just därför kan det vara lättare att känna begär till någon utanför relationen.

Även om kärlek kräver osjälviskhet, att man ser till den andres behov, så behöver man i begäret just vara självisk och se till sina egna. Omhändertagande och omsorg är ett välkänt anti-afrodisiak som kvinnor (och på senare tid även män) varit medvetna om i århundraden.

Begäret är inte alltid politiskt korrekt. Kanske vill du leva ut något annat, känna frihet från ansvar?

För att det sexuella begäret ska väckas behöver vi mer av äventyr, nyfikenhet, överraskning och ett visst mått av att inte veta exakt var man har den andre.

Och begäret är inte alltid politiskt korrekt. Kanske vill du ha närhet, ömhet och intimitet? Men kanske vill du också leva ut något annat, känna frihet från ansvar, att få ge, ta emot, att få dominera eller underkasta dig?

Fråga gärna dig själv vilken sorts närhet och intimitet du vill ha i din relation. Men fråga dig gärna också när du känner dig som mest fri.

Annons
X
Annons
X

Konsten att balansera mellan närhet och autonomi kallas med en psykologisk term för differentiering. Det är ofta den stora utmaningen i långa parrelationer.

Foto: Karin Grip Bild 1 av 2

För att det sexuella begäret ska väckas behöver vi mer av äventyr, nyfikenhet, överraskning och ett visst mått av att inte veta exakt var man har den andre.

Foto: Sandra Qvist Bild 2 av 2
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X