Annons
Kommentar

Anders Rydell:Därför förbjuder Ukraina min bok

Medlemmar i en ukrainsk frikår visar upp judiska offer efter en pogrom 1920.
Medlemmar i en ukrainsk frikår visar upp judiska offer efter en pogrom 1920. Foto: Ullstein Bild/IBL

Det är lätt att förstå att Ukraina känner ett behov att värja sig mot rysk påverkan. Men att svartlista litteratur är knappast rätt väg att gå. I veckan förbjöds min bok ”Boktjuvarna” i Ukraina på grund av en skildring av pogromer riktade mot judar i Ukraina efter ryska revolutionen.

Under strecket
Publicerad

Det var med en hel del förvåning som jag mottog nyheten att den ryska översättningen av min bok ”Boktjuvarna” häromdagen förbjöds i Ukraina. Tillsammans med 26 andra böcker, de flesta av ryska författare, har den lagts till på en ”svartlista” av böcker som inte får importeras eller säljas.

Böckerna anklagas för att sprida en falsk bild av landet. På listan finns allt från barnböcker och romaner till historiska verk. Enligt ett uttalande från Statliga ukrainska tv- och radiokommittén är de förbjudna böckerna ”genomsyrade av kommunistisk ideologi”. Min bok anklagas mer specifikt för att innehålla rysk propaganda och sprida myter om kring den Ukrainska folkrepubliken.

Det är naturligtvis en ironi att en bok som just handlar om svartlistning, plundring och förstörelse av böcker hamnar på en svartlista. ”Boktjuvarna” utgår från nazisternas bokbål i maj 1933 och de listor som upprättas över förhatlig litteratur.

I boken skildrar jag hur Ukraina, tillsammans med Polen, drabbas allra hårdast av den nazistiska plundringen och förstörelsen. Mellan 100 och 200 miljoner böcker plundras och skingras – de allra flesta på östfronten.

Annons
Annons

I Ryssland har både ”Boktjuvarna” och ”Plundrarna” utkommit trots att böckerna utförligt beskriver Röda arméns plundring, som inte stod Nazitysklands långt efter. Jag riktar också hård kritik mot den politiska oviljan i dagens Ryssland att återlämna miljontals stulna föremål som fortfarande hålls undangömda i offentliga samlingar.

Vad är det då som anses vara så farligt med ”Boktjuvarna” i Ukraina?

I boken berättar jag om några av de migrantbibliotek som från 1800-talet och fram till andra världskriget växte fram i Paris. Ett av dem var ett ukrainskt bibliotek som grundades 1929 till minne av politikern och journalisten Symon Petljura. Han hade 1917 varit med och grundat och lett den kortlivade Ukrainska folkrepubliken, men tvingats gå i exil när Röda armén slog ner statsbildningen i början av 1920-talet. Ett par år senare sköts Petljura ner på öppen gata i Paris.

Bakom attentatet låg den rysk-judiska poeten Sholom Schwartzbard. I den efterföljande rättegången försvarade sig Schwartzbard med att han hade avrättat en massmördare. Enligt Schwartzbard hade 14 av hans familjemedlemmar mördats under Petljuras republik. I ”Boktjuvarna” skriver jag: ”Under Ukrainska folkrepubliken uppskattas tiotusentals judar ha mördats i över 1 300 pogromer. Tiotusentals kvinnor våldtogs och upp emot en halv miljon blir också hemlösa. Våldet var extremt och många offer misshandlades till döds, brändes levande eller halshöggs.”

Tidigare i år förbjöds den brittiska historikern Antony Beevors ”Stalingrad” i Ukraina på liknande grunder.

Det är detta stycke som är anledningen till svartlistningen. Symon Petljuras roll i pogromerna har varit omstridd sedan 1920-talet. Men i dagens Ukraina hyllas han som en hjälte.

Tidigare i år förbjöds den brittiska historikern Antony Beevors ”Stalingrad” i Ukraina på liknande grunder. I boken beskriver Beevor hur SS 1941 tvingade ukrainska milismän att mörda 90 judiska barn. Ett historiskt faktum som Statens kommitté för television och radio i Ukraina dömde ut som ”sovjetisk propaganda”.

Det är inte svårt att ha förståelse för Ukrainas försök att värja sig mot rysk påverkan de senaste åren. Men att svartlista litteratur och bygga landets historieskrivning på mörkläggning och förnekande är knappast ett demokratiskt hälsotecken. Det, om något, borde framgå av min bok.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons