Annons
Krönika

Andres Lokko:Därför gillar knasbollsrasister syntpop från förr

Depeche Mode uppskattade inte att bli utsedda till ”alt-högerns officiella band”.
Depeche Mode uppskattade inte att bli utsedda till ”alt-högerns officiella band”. Foto: Walter Bieri/TT
Under strecket
Publicerad

Den amerikanska knasbollsrasisten Richard Spencer utsåg i veckan den uråldriga syntpoporkestern Depeche Mode till ”alt-högerns officiella band”. Den fortfarande omåttligt populära brittiska kombon från Basildon protesterade förstås både genast och högljutt och bad Spencer dra åt helvete.

Men.

Det finns nämligen ett men, ett lite obehagligt sådant.

Jag fnissade spontant till när jag såg Spencers uttalande. Ty det var så förutsägbart. Det är klart att organiserade högerextremister tycker om mulen syntpop från förr! Det känns som om de alltid har gjort det, i alla fall så länge jag kan minnas.

Några av dem må föredra vikingahjälms-metal, andra ser säkert ogenomtänkt fram emot att få uppleva oi-farbröderna i The Last Resort när de besöker Stockholm nästa helg, men – vad kan jag säga? – de tycker om sin syntpop (samt den där belgiska elektroniska kroppsmusiken som följde i dess fotspår).

De gör det oavsett hur ofta de flesta artisterna samt deras lyssnare i fråga än tvingas understryka sitt avståndstagande.

Det hela är mer än något annat en fråga om estetik: i syntpopens aningen slutna rum kan man fortfarande hyfsat smärtfritt smälta in i sin mentala brunskjorta under den vattenkammade sidbenan utan att någon höjer speciellt mycket på ögonbrynen.

Annons
Annons

Man kan helt enkelt lajva retrofuturistiskt massmöte 1934 i skinande stövlar och koppel bäst man vill och dessutom göra det bland milt ovetande människor.

Jag föraktar – men kan förstå – kittlingen.

Möjligen kan denna fäbless eventuellt också ge illusionen av någon slags ”frizon” när 96 procent av all relevant modern musik produceras och framförs av svarta artister?

Dela gärna upp er i små grupper, diskutera och kom fram till ett eget svar. Jag tänker lämna ämnet nu.

Själv har jag nämligen fullt upp med en rappande Lucia Berlin från södra London som söker styrka och tröst i Gud, musik och marijuana. I går publicerade nämligen äntligen Stormzy sitt ordrika debutalbum ”Gang signs & prayer” och det är så fruktansvärt starkt. Det bemästrar både gospeln, poesin och soulmusiken.

23-årige Stomzys så mänskligt försiktiga röst som sjunger lite hellre än bra och så det smattrande ordflödet där ytterst få slår honom just nu. ”Gang signs & prayer” får mig också att känna hur vi uppenbarligen bör välja vårt kulturintag, vår smak, ytterst noggrant.

Nej, jag vill inte ta ner det här till en skolgårdsnivå! Men jag märker att jag ändå är på väg dit. Titta bara:

ALLA SOM INTE ÄLSKAR STORMZYS UNDERBARA GRIMEGOSPEL ÄR ALT-HÖGER!

Tusan också. Jag gick visst dit ändå.

Men så här är det: vissa dagar känns det som om man inte har något val. Man måste ta vartenda tillfälle att protestera, larva sig på fiendens bekostnad och till och med försöka – detta hemska ord – provocera.

Vi har ju att göra med svårt våldsamma kötthuvuden, inte bara för att de inte uppskattar Stormzy, utan mest för att de knappast har lyckats läsa den här texten ända hit.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons