Annons

”Därför gör Trump rätt som lägger ned vapnen”

Donald Trumps besked om amerikansk reträtt från Syrien tillhör hans få förmodligen riktigt realistiska budskap. Att Putin och al-Assad triumferar i Syrien är trots allt mindre viktigt än att Syriens människor nu förhoppningsvis får ett slut på sin snart åttaåriga dödskamp, skriver Mellanösternanalytikern Per Jönsson.

Publicerad
USA:s Donald Trump, Syriens Bashar al-Assad och Rysslands Vladimir Putin.
USA:s Donald Trump, Syriens Bashar al-Assad och Rysslands Vladimir Putin. Foto: AP

DEBATT | SYRIEN

Redan våren 2011 kablades bilder ut av Vladimir Putin och Bashar al-Assad, leende och med segergester. Den vanligaste uppfattningen då bland politiker och massmedier, både i väst och i Mellanöstern, var att den syriske presidentens dagar var räknade och att han liksom Egyptens Mubarak, Tunisiens Ben Ali och Libyens Khadaffi skulle sopas bort av den så kallade arabiska vårens folkliga tryck. Några månader, kanske bara veckor, hade Assadregimen kvar vid makten, hävdade bland andra USA:s Barack Obama, Israels Ehud Barak och Sveriges Carl Bildt.

Så blev det alltså inte. I dag syns åter bilden på segervissa al-Assad och Putin. Och vägen dit har varit skrämmande.

Över en halv miljon människor har mist livet i inbördeskrigets Syrien, däribland tiotusentals barn. Även om flertalet dödade har varit väpnade män – syriska regeringssoldater och olika slags rebeller, däribland kanske hundratusen IS-krigare, enligt det ansedda Syriska människorättsobservatoriet. Därtill har nästan halva Syriens befolkning drivits på flykt, på syrisk mark och utomlands.

Annons

Och det är Rysslands och syriska statens, plus iranska och Iranstödda Hizbollahs styrkor, som dragit det längsta strået under snart åtta års krig. Inte den kortlivade demokratiska oppositionens, inte den inhemska väpnade motståndsrörelsens, inte de fundamentalistiska islamistiska rörelserna, typ IS och al-Qaidastödda Nusrafronten, inte de konservativa Persiska viken-staternas proxygerillor. Inte heller de USA-stödda syriska och framför allt kurdiska miniarméerna som officiellt, men inte enbart, ägnat sig åt att bekämpa IS.

Assad sitter säkert, Putin likaså, Rysslands roll i Syrien är oomstridd, Irans likaså. Segrarna är Assad och Putin, och Irans ayatollor, punkt slut.

När Trumpadministrationen häromdagen tillkännagav att USA ska avsluta sin begränsade, om än tidvis effektiva, militära närvaro i Syrien var det ett slags erkännande av att alltför långvariga amerikanska interventioner i regionen oftast slår helt fel. Utan tvekan har USA:s flyginsatser och operationer med specialförband mot IS varit verkningsfulla i såväl Irak som Syrien. Lika tveklöst har USA:s tidigare storskaliga militära insatser i bland annat Afghanistan, Libyen, Jemen och Irak utvecklats till sannskyldiga katastrofer, i nivå med Vietnamkriget. Så just nu verkar Donald Trump ha fattat åtminstone ett positivt beslut.

Vad lär vi, och omvärlden, av detta?

För det första att våldspräglade uppror mot existerande regimer oftare leder till mer våld än upprorsmännen anat eller kan ta ansvar för. Professionella fredsforskare har räknat fram att cirka 125 kända inbördeskrig (definierade som minst 1 000 döda per år) sedan andra världskriget har varat i genomsnitt tio (!) år. Samt att inbördeskrigen praktiskt taget alltid har slutat med att ena sidan segrat militärt, som typ Kuba, Kongo, Vietnam. Samt att i cirka 70 procent av dessa inbördeskrig har regeringssidan vunnit kampen. Så, om min och andras bedömning av utgången av Syrieneländet stämmer just nu, har det syriska inbördeskriget trots allt inte nått upp till genomsnittet för hur länge inbördeskrig kan plåga sina folk.

Att USA och Trump nu tycks ge USA:s härskarambitioner på båten i åtminstone Syrien är därför ett både tragiskt och lugnande tecken.

För det andra, att de oftast stam- eller klanstyrda regimerna i Mellanöstern på det hela taget är extremt stabila. Praktiskt taget samtliga statsledningar har överlevt folkliga utmaningar (undantaget schahväldet i shiamuslimska Iran 1979 och Ben Ali-regimen i det frankofont präglade Tunisien 2011). Enbart när utomstående stormakter – USA i Irak och USA-Frankrike-Storbritannien med flera i Libyen – kastat in sina militära resurser har arabiska diktaturregimer i Mellanöstern kunnat krossas, och i båda dessa fall resulterat i ett närmast värre elände än tidigare.

Östra Aleppo i Syrien, mars 2017.
Östra Aleppo i Syrien, mars 2017. Foto: Lars Pehrson

För det tredje, att vår västerländska och många lokala inhemska människors berättigade önskan om Mellanösterns demokrati och frihet skulle kräva tid. Lång tid. Märk väl att europeiska länders demokratisering tog flera hundra år. I Sveriges fall 100 år i år med rösträttens införande, med början i frihetstidens ständerstyre efter krigardiktatorn Karl XII:s död 1718 och ståndsriksdagens avskaffande 1866. Visst, nutida massmediemodernisering och internetanvändning kan nog snabba på processerna något. Men i Mellanöstern började något i den riktningen hända först väldigt sent, långt senare än i Latinamerika, Sydostasien, Sydkorea och Östeuropa. Den så kallade arabiska våren var huvudsakligen ett medelklassbaserat mediefenomen, inte något djupt eller brett folkligt förankrat revoltförsök.

Att USA och Trump nu tycks ge USA:s härskarambitioner på båten i åtminstone Syrien är därför ett både tragiskt och lugnande tecken. Tanken att västerlandet, lett av ”räddaren i nöden” under andra världskriget USA, ska kunna sprida den liberala demokratin till övriga världen har av många uppfattats som ett uppmuntrande mantra under mer en ett halvsekel, eller åtminstone sedan Sovjetväldets fall kring 1990. Ny måste dessvärre vi, hela västvärlden, nyktra till. Räddaren i nöden för Europas del är inte nödvändigtvis skaparen av demokrati i övriga världen. Det måste folken runtom på vårt klot åstadkomma på egen hand, liksom vi och andra lyckligt lottade demokratiska samhällen har gjort.

Enligt de flesta mätningar av olika demokratiinstitut runtom i världen finns det blott cirka 25 genuint demokratiska länder på vårt klot. Av övriga knappt 170 länder kan mindre än hälften klassas som ”halvdemokratiska” eller något liknande – resten är auktoritära stater eller diktaturer. För dessa olyckliga nationer kommer rimligen inte demokratin rycka närmare genom fler militära stormaktsinterventioner.

I själva verket hade utvecklingen före den så kallade arabiska våren tagit små steg, ibland myrsteg, mot mindre auktoritär riktning i flertalet aktuella arabländer. Det gäller Egypten, där störtandet av president Mubarak nu efter försök till demokratiska val urartat till en ännu hårdare regim av samma karaktär. Det gäller Bahrain där försiktiga demokratisträvanden krossats av Saudiarabiens militära intervention i mars 2011. Det gäller förstås Syrien, där en kortvarig folklig resning snabbt omvandlades till en utsiktslös militarisering av motståndet som aldrig hade en reell chans att störta Assads hårt och väl organiserade statsapparat.

Så Donald Trumps senaste besked om amerikansk reträtt från Syrien tillhör hans få förmodligen riktigt realistiska budskap. Att Putin och al-Assad triumferar i Syrien är trots allt mindre viktigt än att Syriens människor nu förhoppningsvis får ett slut på sin snart åttaåriga dödskamp.

Om inte fler syriska barn ska dödas i krig måste nog USA lägga ned vapnen, som just nu Trump bebådar.

Per Jönsson
Mellanösternanalytiker under flera decennier på Dagens Nyheter och Utrikespolitiska institutet

Annons
Annons

USA:s Donald Trump, Syriens Bashar al-Assad och Rysslands Vladimir Putin.

Foto: AP Bild 1 av 2

Östra Aleppo i Syrien, mars 2017.

Foto: Lars Pehrson Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons
Annons