Annons

Ulrika Knutson:Därför hade Wägner knappast jublat över de första 100 åren

Även bland kvinnosaksaktivisterna rådde delade meningar om rösträttens betydelse för verklig jämställdhet. Debatten om det lämpligaste sättet för kvinnor att agera i samhället kan följas i SvD:s arkiv, inte minst i understreckarna, en institution som är jämngammal med den svenska demokratin.

Under strecket
Publicerad

Elin Wägner med de 30 banden med 350 000 underskrifter som samlades in 1913–14 till stöd för kvinnlig rösträtt. Till höger: Ellen Key håller tal i samband med att kvinnorna i Sverige för allra första gången skulle få gå till valurnorna 1921.

Foto: TTBild 1 av 1

Elin Wägner med de 30 banden med 350 000 underskrifter som samlades in 1913–14 till stöd för kvinnlig rösträtt. Till höger: Ellen Key håller tal i samband med att kvinnorna i Sverige för allra första gången skulle få gå till valurnorna 1921.

Foto: TTBild 1 av 1
Elin Wägner med de 30 banden med 350 000 underskrifter som samlades in 1913–14 till stöd för kvinnlig rösträtt.  Till höger: Ellen Key håller tal i samband med att kvinnorna i Sverige för allra första gången skulle få gå till valurnorna 1921.
Elin Wägner med de 30 banden med 350 000 underskrifter som samlades in 1913–14 till stöd för kvinnlig rösträtt. Till höger: Ellen Key håller tal i samband med att kvinnorna i Sverige för allra första gången skulle få gå till valurnorna 1921. Foto: TT

Så här inför allmänna rösträttens födelsedag är det märkligt att tänka sig att Elin Wägner som ung journalist var motståndare till kvinnlig rösträtt. Särskilt med tanke på hur starkt ­hennes namn är förknippat med kampen. Det var ju hon som skrev rörelsens viktigaste skönlitterära uttryck, romanen ”Pennskaftet” (1910). 

Hur ska detta tolkas? Jo, att den unga Elin Wägner förvisso var samhällsintresserad, men politiskt och filosofiskt påverkad av Ellen Keys ideer om kvinnans särart, att kvinnornas sätt att påverka samhället borde ta sig andra uttryck än den manliga vägen, att ”göra politik”. Men när Ellen Key ändrade ståndpunkt om rösträtten följde den unga Elin med.

Men båda betraktade de rösträtten som ett medel. Rösträtten var aldrig ett självändamål, ingen medalj att hänga på bröstet.

Annons
Annons

Detta framgår tydligt av två tidiga understreckare i Svenska Dagbladet, skrivna av Wägner och Key, åren ­efter allmänna rösträttens införande. I streckarbiblioteket finns en rad texter från den här tiden som på ett spännande sätt belyser vilka frågor kvinnorna brann för, på tröskeln till medborgarskap. 

När Elin Wägners läromästare Ellen Key fattade pennan i september 1921, bara några dagar efter att kvinnorna i Sverige för allra första gången fått gå till valurnorna, är det inte för att högtidstala om demokratin. Redan i inledningen slår hon fast att ”kvinnornas rösträtt ej kommer att ändra något i världsförloppet”. Fast, medger hon, det är bra att en och annan ”ypperlig kvinnokraft” nu kan tas i bruk i politiken. Hon nämner förtjust liberalen Kerstin Hesselgren, den första kvinnan i första kammaren.

Nästan i förbigående säger Ellen Key att i hennes hemsocken på Omberg i Östergötland har 127 kvinnor och 178 män röstat, av femhundra berättigade. Det är uppseendeväckande bra siffror! Det kvinnliga valdeltagandet var i regel betydligt lägre än männens, och förblev länge så. Det dröjde ända till början av 1970-talet innan kvinnorna röstade i samma utsträckning som männen.

Men detta rör just nu inte Ellen Key i ryggen. Hon är rastlöst och andtrutet upptagen med ett annat budskap. Under rubriken ”Rösta och rädda” vill hon uppmana kvinnor och män att, ”öppna sina hjärtan” för barnens nöd i revolutionens Ryssland. Tusentals barn har blivit föräldralösa, de svälter, driver vind för våg. Behoven är enorma.

Detta bör vi påminna oss i glädjen över rösträtten, menar Ellen Key: ”Må de svenska kvinnorna giva sitt stora tackoffer för att de vunnit rätten att omedelbart kunna strida mot kriget, strida mot orättfärdigheten, strida mot okunnigheten, strida mot det omänskliga. Må detta tackoffer bliva: att rädda barnen.”

Annons
Annons

Inte heller Elin Wägner är någon överdriven pr-agent för den kvinnliga rösträtten. Hys inga illusioner, är hennes beska budskap. I Elin Wägners ögon är kvinnornas och kvinnorörelsens historia i stora drag en historia om nederlag. 

För henne präglas det moderna samhället av krig, mekanisering och militarisering. Den manligt dominerade kulturen försvagade kvinnornas ställning i alla samhällsklasser, ansåg hon. Och till skillnad från andra liberaler och socialdemokrater var Wägner skeptisk till moderniteten i sig. Hon går i polemik mot den moderna synen på kvinnornas historia som en berättelse av successiva framsteg. Den här synen blommar sarkastiskt i stridsskriften ”Väckarklocka” från 1941: ”Mot den generösa ­civilisation som givit kvinnorna mänsklighet kunde hon naturligtvis inte öva någon kritik.” 

Men ”mänsklighet” har kvinnorna fått på männens villkor, anser Wägner. Hela samhället lider en skriande brist på kvinnligt inflytande.

Nedvärderingen av kvinnors konkreta erfarenheter är temat i Elin Wägners understreckare från 1919, ”Jobs hustru”. Artikeln är en recension av HG Wells roman ”Den odödliga elden”, där Job omplanterats till 1900-talet. Wells Job är en olycklig rektor, och hans hustru en okänslig nippertippa, ointresserad av Jobs envig med Gud.

”Hon har många skepnader inom litteraturen”, skriver Wägner, ”denna kvinna som är så likgiltig för sanningssökandet, trött på sanningssökaren och misstrogen mot nyttan av hans resultat”.

I Bibeln fick Jobs hustru åtminstone ta hand om det praktiska, sopa askan av gubben och sticka åt honom en kaka bröd. Men kvinnan i Wells roman tecknas som ett litet snipigt våp, utan uppgift. Tyvärr, menar Wägner, är Wells inte ensam. Detta är den moderna tiden som förmenar kvinnorna deras uppgifter. Trots rösträtt och reformer, bondesamhällets kvinnor hade större inflytande över produktionen och sitt liv, än både industriarbeterskor och borgarfruar.

Annons
Annons

Så långt i sin samhällskritik gick inte ens Ellen Key.

Men husmödrarnas väl och ve är ett ämne i tiden. I en understreckare 1920 slår Gertrud Norden larm över att kvinnorna flyr hemmen, under rubriken ”Frihet, jämlikhet och – moderskap”. Norden är författare till flera populära böcker om hem och matlagning. Hon står långt från Elin Wägners radikala ståndpunkter, men oroar sig också för modernitetens fördärv.

Under kriget har även Sverige fått fler kvinnor som ­utför männens arbete, såväl i industri och jordbruk som på kontor. Ett nödvändigt ont, menar Norden, som med tillfredsställelse ser en annan tendens: ”Faktum är emellertid, att sedan kvinnan en gång visat, att hon kan uträtta mannens arbete, om hon vill, så tycks en del av lockelsen ha förflyktigat.” 

Norden anar att ”de sista årens ideliga förkunnande av moderskapets värde ur ekonomiska och patriotiska synpunkter gjort sitt till.” Hon hänvisar till en undersökning på ett amerikanskt kvinnligt college, där en majoritet av studenterna hellre vill gifta sig än använda sina examina i yrkeslivet. Hennes budskap är att unga kvinnor inte bör slösa tid på lång teoretisk utbildning, som de ändå inte får bruk för. I stället bör de satsa på hemmet från början. Och det ställs stora krav på moderna husmödrar: ”Våra mor­mödrars renlighet har utvecklats till de betydligt mera komplicerade begreppen hygien och sanitära fordringar. Det är icke längre nog med god matlagning, det kräves även av oss att vi skola vara hemma i näringsvärden och dietisk avvägning av måltiderna.”

Annons
Annons

Gertrud Norden är inte ensam om att vurma för husmödrarna. Decennierna kring sekelskiftet 1900 präglades Sverige av en intensiv folkuppfostran på hygienens, hälsans och näringsfysiologins område. Det handlade mycket om hushållsarbetets modernisering. 

Samhället vilar alltså på husmödrarna, men de gifta kvinnornas rättsliga ställning var usel. Det är temat för en understreckare den 11 feb­ruari 1920, av Agda Montelius. Hon var ordförande i Fredrika Bremer-förbundet, filantrop och rösträttskämpe. Agda Montelius berättar om den nya efterlängtade giftermålsbalken, som tycks utformad i ”feminismens tecken”.

Hon pekar på att den gifta kvinnan varit helt skyddslös, i allt beroende av mannen. Hon kan inte starta en butik eller ingå avtal utan hans tillåtelse. Allt vad makarna äger, även om hustrun fört det i boet, har han laglig rätt att sälja, pantsätta, förstöra eller skänka bort. 

Mannen bestämmer inte bara över pengarna: ”Över barnen äger mannen och endast han bestämmanderätt; han kan skicka bort dem utan att hustrun får veta var de äro, han har rätt att taga dem med sig på ställen och i sällskap, som modern inser äro förstörande för dem, och hon har ej rätt att hindra det.”

Att äntligen ”kvinnan i lagen setts som en självansvarig människa” håller Agda Montelius för en stor seger. Den nya lagen gagnar inte bara kvinnorna. Genom rätten till egna pengar ska kvinnan ”känna sig höjd i mannens ögon” och mannen betrakta sin hustru på ett nytt, mer jämlikt vis. Båda tjänar på att det gamla ”husbondeväldet” störtas, anser Agda Montelius.

Annons
Annons

En annan rösträttskämpe var Lydia Wahlström, originell historiker och läroverkslärare i Stockholm. En pionjär på många områden, inte minst som en av landets första disputerade kvinnor. Hon var också den som först skrev om sin homosexualitet. Som kristen högerkvinna var hon politiskt konservativ, men i livsstilsfrågor radikalare än de flesta.

Som inbiten akademiker och likhetsfeminist betraktade hon Ellen Key med skepsis. Lydia Wahlström låg också i fejd med Elin Wägner, inte minst kritiserade hon Wägners radikalpacifism. 

I en understreckare från den 20 juni 1929 raljerar Lydia Wahlström över ”könets svaghet”. Hon sitter på Carolina Rediviva och läser en stump från 1700-talet: ”En manlig hurtighet jag ej hos kvinnan prisar, / jag vill en svaghet se, som könets skillnad visar...” Denna fäbless för kvinnans svaghet har hållit i sig. Under rubriken ”Kvinnouppfostran och sexualpsykologi” ger Wahlström många exempel. Med utsökt ironi konstaterar hon att ”inte ens intelligensmätningarna tycks fullt tillförlitliga.” 

Varför lever då myten om ”den kvinnliga svagheten” så starkt? Med hjälp av modern psykologi för Wahlström ett intressant resonemang om hur kvinnor och män i umgänget gärna förstärker komplementära drag hos varandra. Kvinnor gör sig svagare än de är, medan mannen jäser i kvinnans öga. Dock ifrågasätter Lydia Wahlström att kvinnor skulle vara mer emotionella än män, och därför inte passa som domare. Männen har förstås också emotioner: ”Unga jurister bruka ju också inte sällan på tal om de ofta underligt olikartade utslagen i fråga om våldtäktsbrott erkänna, att i sådana saker kan man knappast döma annat än efter sin känsla”.

Annons
Annons

Hennes huvudbudskap är att könen umgås för lite och för sällan. Det dåliga samarbetet mellan män och kvinnor leder till bristande självförtroende hos kvinnorna, vilket är till men för samhället, anser Wahlström. Hon efterlyser en uppfostran som kan ”skapa en sund kvinno­typ, varken mankvinna eller lyxkvinna, utan framför allt en människa med mod och ansvarskänsla.”

I denna ambition fick hon säkert medhåll av sin gamla antagonist Elin Wägner. Men där Lydia Wahlström är okuvlig optimist är Wägners framtidsvision mörkare, trots att ”tro på ljuset är kvinnoplikt”. 

I maj fyller även kvinnornas rösträtt 100 år. Det är inte säkert att rösträttens främsta diktare Elin Wägner tycker att det är så rasande mycket att fira. Jorden ligger ju förödd och förrådd, Krigaren tar fortfarande strupgrepp på Modern och barnet. Vad har vi använt rösträtten till, skulle hon undra, hur har vi brukat demokratin? 

Ja, vad ska vi svara på det?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons