Illustration: LIv Widell
Illustration: LIv Widell

Därför har 80-talisterna lägre IQ än sina föräldrar

Länge tycktes vi bli smartare och smartare – tills det vände. För varje år minskar nu vårt IQ i Norden. Frågan är varför. Och om vi bör oroa oss.

Publicerad

Generation efter generation har fått lite högre IQ än den föregående. Barnen har fått lite högre poäng på IQ-tester än sina föräldrar. Och deras barn lite högre än dem. Fenomenet har fått namnet Flynn-effekten, efter den nyzeeländska forskaren James Flynn som på 1980-talet upptäckte att generation på generation presterade bättre och bättre på intelligenstester. Flynn såg samma positiva kurva i ett trettiotal ekonomiskt starka länder.

I de längsta studierna, gjorda på norska värnpliktiga, kunde man redan hos personer födda på 1930-talet se en stadig ökning i IQ över åren. Inför andra världskriget såg forskare att amerikanska soldater som testades i snitt fick 11 poäng högre än de soldater som gjorde testet innan första världskriget.

Flynneffekten har beräknats till nästan tre IQ-poäng per decennium när den varit som starkast och har gällt i stort sett alla länder där mätningar har gjorts.

Men den stora frågan som forskare sedan Flynns upptäckter försökt få svar på var – varför?

De mest etablerade teorierna har handlat om att det har hängt ihop med ett allt bättre utbildningssystem och, kanske framför allt, längre skolplikt. När man i Norge införde nio obligatoriska skolår istället för sju tog IQ-poängen ett skutt hos den senare generationen.

Jag blev väldigt förvånad. Vid den här tiden fanns ju bara forskning som visade på att IQ ökade.

En annan förklaring med starkt fäste är att både skola och arbetsliv helt enkelt blivit både mer abstrakt och rationellt, vilket påverkat vårt sätt att tänka – vi är helt enkelt mer vana att tänka på det abstrakta, logiska sätt som IQ-testerna kräver.

Annons

Andra, mindre spridda teorier, har handlat om bättre kosthållning. Och att föräldrar, i takt med en ökad utbildningsnivå, gav sina barn bättre uppfostran.

Ett spår har istället handlat om gener – där en förklaring varit att generna blev bättre tack vare mer invandring. Och en annan, mer kontroversiell, har grundat sig i forskning från 1950-talet som visade att barn med många syskon hade lägre IQ än barn från mindre familjer. Så när barnaskarorna blev mindre, borde helt enkelt också IQ öka.

Oavsett det exakta skälet så kunde människor leva i vissheten att deras barn skulle bli lite smartare än de själva.

Tills det en dag visade sig att det inte längre stämde.

År 2004 publicerade den norska forskaren Jon Martin Sundet en artikel i tidskriften Intelligence med en smått dystopisk titel: The end of the Flynn effect?

Det han såg när han analyserade IQ-tester gjorda av hundratusentals norska mönstrande unga män sedan 1950-talet, skakade inte bara den norska självbilden, utan hela forskarvärlden. Poängen som killarna skrapade ihop ökade nämligen inte längre från år till år. Istället såg Sundet en utplaning av IQ-poängen – till och med en nedgång. Vändningen tycktes ske en bit in på 1990-talet, för årskullar födda efter 1975.

Annons

När Sundet studerade siffrorna skakade han bara på huvudet.

– Jag blev väldigt förvånad. Vid den här tiden fanns ju bara forskning som visade på att IQ ökade. Jag hade nog väntat mig att ökningen skulle plana ut, någon gång måste det ju komma ett tak – men att det till och med minskade, det var väldigt överraskande, berättar han idag.

Det verkar som att de faktorer som gjort att IQ har ökat, har tappat kraften.

De norska intelligenstesterna var uppdelade i tre deltester: en som testade matematisk förmåga, en för ordförståelse (synonymer) och en tredje av mer klassisk IQ-testtyp för att testa abstrakt tänkande, där mönster skulle ordnas i en serie – även kallad Ravens matris.

Uppgången – och nu nedgången – har synts inom alla tre deltester, även om den varit kraftigare i de två första.

Den norska datamängden med värnpliktiga var enormt ur undersökningshänseende och därmed i en klass för sig, men samma nedgång har därefter noterats i en rad länder i världen.

Hösten 2017 publicerade även James Flynn en studie i tidskriften Intelligence som visade samma trend: IQ-poängen sjönk, främst i Skandinavien och Finland men även i en rad andra ekonomiskt starka länder. Minskningen som Flynn såg var liten, det handlade om en genomsnittlig förlust på 0,23 IQ-poäng per år sedan 1990-talet. Men på sikt är effekten slående. På 30 år hade de nordiska länderna tappat 6,85 IQ-poäng, enligt Flynns beräkningar. Finland och Norge har tappat tappat mest, Danmark aningen mindre. I Sverige saknas data sedan den allmänna värnplikten (och därmed IQ-testerna) togs bort, men eftersom vi alltid legat nära våra grannländer antog Flynn att motsvarande minskning skett även i Sverige.

Annons
Vändningen i IQ-resultaten förvånade forskaren James Flynn.
Vändningen i IQ-resultaten förvånade forskaren James Flynn. Foto: Graham Turner/TT

Återigen började teorierna hagla.

”Det verkar som att de faktorer som gjort att IQ har ökat, har tappat kraften”, konstaterade Flynn i forskningsartikeln.

Kunde nedgången ha att göra med gener, som att föräldrar med lägre IQ fick fler – och därmed dummare – barn? Eller att olika invandringsströmmar påverkade – forskare hade sett stora skillnader i IQ utifrån hur utvecklade länderna varit. Eller hade det just att göra med vår utbildning och vårt skolväsende?

Det betyder att det borde vara någon typ av miljöfaktorer, och inte gener, som ligger bakom.

Ett norskt forskarteam bestämde sig för att en gång för alla ta reda på om förändringen hade att göra med våra gener – eller något annat.

Forskaren Ole Røgeberg och hans kollega Bernt Bratsberg granskade IQ-tester från mönstringstillfällen från åren 1962 till 1991. Men istället för att bara jämföra skillnader mellan årskullar, tittade forskarna också på hur utvecklingen såg ut inom familjer – hos bröder med samma föräldrar.

Annons

När forskarna jämförde över generationerna så såg de, förstås, samma sak som tidigare: IQ-poängen hade minskat. Men när de tittade på skillnader mellan brödernas poäng så såg man samma sak även där – de yngre bröderna fick sämre på testerna. Då hade forskarna också tagit hänsyn till det faktum att det äldsta barnet i en syskonskara generellt tenderar att få högre IQ-poäng än nästa syskon, och så vidare.

Trots det såg man alltså samma trend: IQ-poängen minskade även inom familjer.

– Det betyder att det borde vara någon typ av miljöfaktorer, och inte gener, som ligger bakom – både bakom uppgången och nedgången. Det måste vara något annat som gör att de som fötts ett bestämt år kommer lite högre upp eller lite lägre ner för att de fötts just det året, jämfört med brodern, kommenterar Ole Røgeberg.

Exakt vad ”något annat” kunde vara, har inte forskarna slagit fast, men det går att dra vissa slutsatser.

Men en teori tycks stå sig: det tycks ha att göra med vad vi använder våra hjärnor till.

Eftersom forskarna bara tittat på pojkar med norskfödda föräldrar, kunde även invandringsteorin plockas bort. Det borde heller inte handla om föräldrarnas utbildning eftersom alla barn i syskonskaran då borde påverkas lika mycket.

Annons

Det är också osannolikt att det skulle handla om miljögifter. Man har nämligen inte sett samma nedgång i hela världen – Flynns studier visar att resultaten på IQ-tester i låginkomstländer fortfarande är på väg upp. Och att Skandinavien skulle ha mer miljögifter än en rad utvecklingsekonomier som ofta helt saknar regleringar eller gränsvärden – eller mer än vi hade på 1970-talet – är inte sannolikt, resonerar Røgeberg.

Men en teori tycks stå sig: det tycks ha att göra med vad vi använder våra hjärnor till.

En brittisk psykolog som i en metastudie analyserade en mängd studier som tittade på skolgång kopplade till IQ, såg tydliga effekter av skolgångens påverkan på poängen på IQ-tester.

Och när forskaren Sundet djupdök i den norska datan för att se exakt vad som försämrats så var minskningen alltså störst i de tester där fokus var på matematik och ordförråd.

– De två testerna är mer direkt kopplade till färdigheter som du lär dig i skolan. Jag tror att det handlar om att ungarna inte lär sig det här på samma sätt längre. De har datorer, de behöver inte räkna. Och ord förändras över tid, säger han.

Annons

Och – de gör annat på fritiden än att läsa böcker.

Det vi ser i Norden är sannolikt bara en början, resonerar James Flynn. Skolorna har blivit sämre, eleverna lägger mindre tid på läxor och bokläsandet minskar.
Det vi ser i Norden är sannolikt bara en början, resonerar James Flynn. Skolorna har blivit sämre, eleverna lägger mindre tid på läxor och bokläsandet minskar. Foto: Vilhelm Stokstad/TT

I Flynns artikel från 2017 såg han emellertid att alla länder inte gjort samma dystra resa som de nordiska. Flera europeiska länder hade också de börjat tappa, men flera i svagare takt. USA har fortsatt upp, Sydkorea ökar också kraftigt. Ändå, konstaterade Flynn, är det vi ser i Norden sannolikt bara en början. Skolorna blir helt enkelt inte bättre än de var runt 1980, resonerar han i sin artikel. Samtidigt lägger eleverna mindre tid på läxor – och bokläsandet minskar i rask takt.

Både IQ-begreppet i sig och hur intelligens mäts har ofta kritiserats, bland annat för att IQ anses vara starkt kopplat till hur man tänker och uttrycker sig i en viss kultur men inte andra. Andra menar att det finns många typer av intelligens, som inte kommer fram i ett IQ-test och att ett högt resultat på ett IQ-test helt enkelt mest visar att du är bra på att skriva just IQ-tester.

Annons

Samhällets krav på färdigheter har förändrats. Då är inte de här IQ-testerna så relevanta längre.

Samtidigt visar en mängd studier på att IQ inte är ett ointressant mått. Personer med högre IQ tenderar att få bättre skolresultat, klara sig bättre i arbetslivet, ha bättre hälsa – fysiskt och psykiskt – och till och med leva längre. Till en början togs testerna också fram just för att tidigt identifiera vilka barn som behövde lite mer stöd i skolan.

Så, hur orolig ska man vara över utvecklingen? Jon Martin Sundet är på sin höjd lite brydd. Det hela är helt enkelt en spegling av vad vi lär oss idag, anser han. Inget annat.

– Jag tror inte att det här avspeglar en nedgång i intelligens. Intelligenstesterna har handlat så mycket om vilka färdigheter som var viktiga, som språk, räkning – men sedan har de färdigheterna blivit mindre viktiga. Samhällets krav på färdigheter har förändrats. Då är inte de här IQ-testerna så relevanta längre. Jag tror att den bästa definition av intelligens är när man lär sig de färdigheter som ett samhället behöver, slår han fast.

Sedan den första artikeln om vårt sjunkande IQ, har siffrorna fortsatt ner. De sista kullarna som Røgeberg och hans kollega granskade data från, var födda 1991. Samtidigt så är det kanske hos ännu senare årskullar de allra största förändringarna varit, när det handlar om internet, sociala medier, mobilanvändande och tv-spel.

Så med dessa forskningsresultat på bordet: spelar de sjunkande IQ-poängen någon roll? Ole Røgeberg tvekar.

– En huvudfråga är ju vad det här betyder. Betyder det att IQ är på väg ner generellt? Eller att vi har mindre övning i sådant som testas i de här IQ-testerna? I så fall så behöver det kanske inte vara ett så stort problem. Men vi måste veta exakt vad det betyder för att veta hur bekymmersamt det egentligen är.

Kanske är det snarare en kris för intelligenstesterna som vi ser och att siffrorna inte så bekymmersamma. Eller så är det just det de är.

Vändningen i IQ-resultaten förvånade forskaren James Flynn.

Foto: Graham Turner/TT Bild 1 av 2

Det vi ser i Norden är sannolikt bara en början, resonerar James Flynn. Skolorna har blivit sämre, eleverna lägger mindre tid på läxor och bokläsandet minskar.

Foto: Vilhelm Stokstad/TT Bild 2 av 2