Annons

Kristoffer Leandoer:Därför har Oscar Wilde aldrig stått högre i kurs

Genom sin uppmärksamhet på växelspelet mellan liv och konst, äkta och falskt blev Oscar Wilde en föregångare till autofiktionen, och som få andra förstod han att det är sitt svagaste kort man ska spela ut som trumf. Flera färska böcker visar hur Wilde skapade den offentliga bilden av sig själv.

Under strecket
Publicerad

Oscar Wilde (1854–1900).

Foto: IBL Bild 1 av 1

Oscar Wilde (1854–1900).

Foto: IBL Bild 1 av 1
Oscar Wilde (1854–1900).
Oscar Wilde (1854–1900). Foto: IBL

Den 13 december 2016 betalade en privatsamlare 150 000 pund för den retroaktiva möjligheten att släppa Oscar Wilde fri. Så mycket klubbades nämligen nyckeln till cell C.3.3 i Readingfängelset för på Sotheby’s i London; den cell där Oscar Wilde satt under större delen av sitt två år långa fängelsestraff för grov otukt 1895–97. Detta att jämföra med de 130 pund som hela Wildes bibliotek inbringade vid exekutiv auktion av hemmet på Tite Street under minst sagt kaotiska former den 24 april 1895. De båda siffrorna säger, oavsett penningvärdets förändringar, strängt taget allt vi behöver veta om vad en människas rykte är värt. Medan Wildes bibliotek, fullt av sällsynta samlarobjekt, sjönk till en bråkdel av sitt rätta värde genom att säljas när Wildes anseende stod på absoluta botten, har tvärtom nyckeln till en dörr som inte längre används (fängelset stängdes slutgiltigt 2013) sitt absolut enda värde just genom associationen till Wilde och den omvälvande process han genomgick bakom denna dörr.

Annons
Annons

Få har ägnat ryktets mekanismer så mycket och så klarsynt uppmärksamhet som just Oscar Fingal O’Flahertie Wills Wilde (1854–1900). Ändå räknade han vid det avgörande tillfället helt fel – den sorts berömmelse som var hans erbjöd inget skydd mot lagen. Vid 22 års ålder hade hans far William Wilde utmanat ödet genom att klättra ner i en ännu verksam vulkan på Teneriffa. Oscar gjorde om bravurnumret när han trotsade det viktorianska samhället genom sin öppna livsstil: hans tajming visade sig dock mindre lyckosam än faderns, vulkanen nöjde sig inte med att mullra. Den sorts berömmelse som var hans – som inte var ärvd utan förvärvad, där beundran blandade sig med sensationslystnad – var den som bestås en tågolycka: förr eller senare ville publiken se blod. Efter katastrofen, när hotellstäderskor berättat inför hela världen om Wildes nersölade lakan, sades det besviket att han degenererat till ett vanligt fyllo – en gentleman hade förstått att ta livet av sig. 

Det har funnits många Oscar Wilde, idag framstår han genom sin uppmärksamhet på växelspelet mellan liv och konst, äkta och falskt – exempelvis i essän ”Lögnens förfall” – som en föregångare till autofiktionen. I en artikel om Balzac från 1886 formulerar Wilde vad som egentligen är kärnan i hans egen estetik: ”Efter att ha läst ’Den mänskliga komedin’ börjar man tro att de enda verkliga människorna är de som aldrig har funnits.” Det är ju essensen i hans skräckroman ”Dorian Grays porträtt”, ja strängt taget i allt Wilde skrev: sanningen om oss är den vi själva skapar, inte det andra ser. 

Annons
Annons

I längden är det denna poetik och människosyn lika mycket som hans tragiska öde som gör Wilde inte bara till en gayikon, utan en förebild för alla som hävdar sin rätt att bli sedda på egna villkor, för sin färdriktning och inte för sitt ursprung – helt enkelt rätten att förändras. Som irländare i det koloniala England, som förläst drömmare i de sportiga friluftsmännens Oxford, som utblottad medelklass (Wildes pappa lämnade bara skulder efter sig) i aristokratins och de mycket rikas societet förvärvade Wilde med tiden stor vana vid att ta sig upp ur underlägen och bli bemött på de villkor han själv dikterade. Hans biografi är därför extremt relevant för en tid som är sysselsatt med att undersöka just hur människor ska slippa bli förutbestämda av kön, sexualitet, etnicitet och klass, så det är inte underligt om Wildelitteraturen ter sig rikare än någonsin. Tidigare har jag skrivit om Colm Tóibíns nyutkomna bok ”Mad, bad, dangerous to know” där Wilde och hans far porträtteras; andra viktiga böcker bara från det senaste året är Michèle Mendelssohns ”Making Oscar Wilde” (Oxford University Press) och ”The annotated prison writings of Oscar Wilde” (red: Nicholas Frankel; Harvard University Press), samt framför allt Matthew Sturgis nära 900-sidiga ”Oscar: A life” (Apollo), vars uttalade ambition är att ersätta Richard Ellmans banbrytande 30 år gamla verk som standardbiografin över Wilde. 

Mendelssohns bok har sitt fokus på Wildes irländska ursprung och det sociala stigma detta medförde, i synnerhet i 1880-talets USA där irländare återkommande kallades ”vita negrer”. Mendelssohn koncentrerar sig, liksom tidigare David M Friedman i ”Wilde in America” (2014), på den USA-turné som år 1882 blev elddopet för esteticismens självutnämnde banérförare. En ytterst oprövad Wilde skickades ut på landsomfattande turné av kallhamrade agenter som ville trumma upp intresset för en operett av Gilbert & Sullivan där Wilde parodierades. 140 föredrag senare var Wilde ett fullfjädrat scenproffs, USA-turnén tvingade honom att skärpa sin estetik, förfina sina argument och renodla sin persona: Amerikaresan blev en visthusbod där Wilde hämtade aforismer och uppslag i åratal framåt. 

Annons
Annons

Mendelssohn visar tydligt hur Wilde var avsedd som driftkucku och hur grovt rasistiska karikatyrer spreds, där skämtet var den befängda tanken att ”underlägsna” folk som svarta eller irländare skulle kunna ägna sig åt skönhetsdyrkan. Wilde visade sig dock betydligt tuffare än någon kunnat räkna med, vilket inte var första gången: i Dublin hade han försvarat sin poesi mot belackare med knytnävarna. Från skolan till middagsinbjudningar var hans lätthet alltid fingerad, replikerna noga inövade, klädseln uttänkt i minsta detalj.  

Både Sturgis och Mendelssohn beskriver en Wilde som varken är självklar eller färdig, en Wilde som är beredd att lära sig och träna hårt. ”Vad har han åstadkommit?”, sa folk. ”Det enda han gör är att prata.” Denna overksamhet var en omsorgsfullt skapad illusion, pratet ett resultat av hårt litterärt arbete. Men även denna nedlåtande attityd förstod Wilde att vända till sin fördel genom att lägga den i sin egen mun. Om romanen ”Dorian Grays porträtt” sa han att ”den är i stort sett som mitt liv – en massa prat och ingen handling”.

Till stor del inhöstade Wilde sin berömmelse i förväg, som en inteckning i framtida stordåd. Samma strategi tillämpades ekonomiskt, även som samtidens mest spelade dramatiker levde han på lånade pengar, lånad tid. Lägger man detta åt sidan och läser den text som skrevs i cell C.3.3 – som för oss är känd under det namn som Wildes vän Robbie Ross gav den, ”De profundis” (syftande på Psaltaren 130 – ”Ur djupen ropar jag till dig, Herre”), men som Wilde själv halvt på skämt gav en annan latinsk titel, ”Epistola: In carcere et vinculis” (Brev: i fängelse och i kedjor) – i Nicholas Frankels kommenterade utgåva framstår den som en självklar kulmen på ett konsekvent och djärvt konstnärskap, som i sig själv sammanfattar dekadensens och symbolismens estetik med en egenskap som de flesta av rörelsens storheter saknade förtvivlat: förmågan att kommunicera.

Annons
Annons

En röd tråd i Sturgis biografi är sorgen som går genom Wildes liv, de långa perioderna av melankoli och overksamhet som tidigare levnadstecknare trollat bort. Sturgis visar hur djupt påverkad Oscar blev av den älskade lillasystern Isolas död i februari 1867, när hon bara var nio: frågan är om han någonsin kom över det. På samma sätt får faderns bortgång, och familjens åtföljande ekonomiska ruin, när Oscar fortfarande var student, en mer framträdande roll. Sturgis visar hur många motgångar Wilde hade att hantera, fjärran den traditionella bilden av en bekymmerslös Prince Charming. Det tydliggör till vilken grad Wilde skapade den offentliga bilden av sig själv. Lättsinnet var en illusion som möjliggjordes av att han med egna händer lyfte bort tyngden.

Hans stora mästarprov blev fängelsebrevet ”De profundis” och dikten ”Balladen om fängelset i Reading”. Wilde slåss för sitt liv och sin framtida möjlighet att utöva sitt yrke (han vet ännu inte att det är det sista han kommer att skriva), det framgår tydligt av Frankels kommentarer hur Wildes ändringar i manuskriptet hela tiden syftar till att integrera försvarsskriften (skriven för att läsas av fängelsecensuren först och främst) i författarskapet – tilläggen är ofta varianter av existerande aforismer om konsten och livet, och på ett ställe ändrar Wilde rörande nog imperfekt till presens när han talar om sig själv som konstnär. 

Strategin är tydlig: rättegången, fängelsedomen och den sociala ostracismen ingår allesammans i konstverket Oscar Wilde, där fiktionen alltid varit mer levande än livet, och livet alltid varit mer fiktivt än fiktionen. ”De profundis” är en enda lektion i autofiktion. ”Jag var en man som stod i symboliskt förhållande till min tids konst och kultur.” Wilde vet att hans hustru bytt efternamn på sig själv och barnen, han gav ut ”Balladen om fängelset i Reading” under pseudonymen C.3.3. och reste i fortsättningen under namnet Sebastian Melmoth. Ändå lyckas han göra sig själv till den som definierar honom, han själv förklarar sin egen betydelse, sätter in sig själv i ett sammanhang. 

Annons
Annons

Liksom i Oxford, USA och London förstår Wilde att det är sitt svagaste kort man ska spela ut som trumf. Precis som han i varje sammanhang varit noga med att själv först av alla betona det som gjorde honom avvikande – det irländska, världsfrånvända, drömmande, veka eller feminina – gör han sig nu till den utstötte, den utskämde och förnedrade. Samtidigt är han elitistisk i sin nyvunna ödmjukhet – bara de stora konstnärerna förstår sig på sorg. Med stöd i Dostojevskij och Kristus gjuter Wilde en moralisk grund till romantikens sorgtyngde demoniske Byrongestalt. Det är ett retoriskt mästerstycke, och en banbrytande text i sorgelitteraturen.

På ett sätt som påminner om Stéphane Mallarmés ­aldrig skrivna, ständigt utlovade allkonstverk, är Wildes litterära kvarlåtenskap ett luftslott, men ett luftslott som är tillgängligt genom hans briljanta definitioner av en aldrig infriad skönhet. Samt dessa fängelsetexters skakande vittnesbörd om hur han försöker tvinga sig själv att uppfatta skönhet och medkänsla som ett och detsamma, fast han innerst inne vet att det är fel.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons