Illustration: Thomas Molén
Illustration: Thomas Molén

Därför hinner du aldrig träffa dina vänner längre

Många människor arbetar allt längre och allt mer oregelbundna arbetstider. Det är en förändring som skapar stress. Men inte bara det. Den avskärmar oss också från varandra.

Publicerad

För snart ett sekel sedan inledde Sovjetunionen ett av historiens märkligaste försök att göra om kalendern.

Josef Stalin hade bråttom att förvandla ett gammalmodigt jordbrukssamhälle till en industrialiserad nation och 1929 bestämde sig hans regering för att banta ner veckan från sju till fem dagar. Lördag och söndag avskaffades.

I stället för den vanliga helgen infördes ett nytt system för ledighet. Regeringen delade in arbetarna i fem grupper som fick ledigt olika dagar. Varje dag skulle därmed fyra femtedelar av proletariatet komma till fabriken och arbeta, medan en femtedel vilade. Varje arbetare tilldelades en bit färgat papper – gul, orange, röd, lila eller grönt – som visade vilken grupp han eller hon tillhörde. Systemet kallades nepreryvka, ”oavbruten arbetsvecka”, eftersom produktionen aldrig låg nere.

Socialt blev nepreryvka en katastrof. Människor hade inte tid att träffa vänner, förutom de som hade samma färg: lila personer med lila personer, orange med orange och så vidare. Det var sagt att arbetsledare skulle ge makar samma färg, men det skedde sällan. Kommunistpartiet såg det som en del av, inte ett problem med, systemet. Man ville underminera familjen som den borgerliga institution den var. ”I god marxistisk anda betraktade Lenins änka söndagsumgänget med familjen som ett tillräckligt bra skäl att avskaffa den dagen helt”, skriver författaren E G Richards i boken ”Mapping Time”, en historisk beskrivning av nepreryvka.

Arbetarna blev däremot upprörda. En beklagade sig i tidningen Pravda:

Annons

”Vad ska vi göra hemma om frun är på fabriken, barnen är i skolan och ingen kan komma och hälsa på? Vad finns det att göra mer än att gå ut och dricka te? Vad är det för ett liv – när semestrar kommer i skift och inte samtidigt för alla arbetare? En semester är ingen semester om man måste tillbringa den i ensamhet.”

Systemet varade inte länge. Partifunktionärer oroade sig över att det påverkade närvaron vid de arbetarmöten som var nödvändiga för den marxistiska skolningen. 1931 meddelade Stalin att nepreryvka hade införts ”förhastat” samt lett till en ”avhumaniserad arbetsprocess” och omfattande skador på överbelastade maskiner. Samma år infördes ytterligare en dags kollektiv vila. Och 1940 var sjudagarsveckan tillbaka.

I dag tycks det emellertid som om vi globalt har börjat införa en sorts ny nepreryvka – inte för att en kommunistisk tyrann tycker att det är en bra idé, utan för att dagens ekonomi kräver det av oss. Den tiden vi lägger på arbete, vila och socialt umgänge blir allt mer splittrad.

Annons

En gång i tiden följde alla människor mer eller mindre samma rytm – fem dagars arbete, två dagars ledigt, söndagsångest och längtan till fredag. Nu formas våra veckor mer och mer av våra arbetsgivares oförutsägbara krav. I USA arbetar nära en femtedel av befolkningen i säsongsjobb, rullande skift eller inom gigekonomin som Uberförare eller cykelbud. Samtidigt arbetar högavlönade personer allt längre dagar. Om man lägger ihop de som har oförutsägbara arbetsveckor med de som jobbar mängder av övertid så handlar det om en tredjedel av alla yrkesverksamma.

Detta kan verka som ett trivialt problem, och vissa tycker det är befriande att kunna styra sina egna arbetstider. Men konsekvenserna kan vara lika skadliga som de en gång var för Sovjetunionen. En veckokalender är mer än ett sätt att ordna dagar och månader. Det är mallen för ett gemensamt liv.

Om du är i 30-årsåldern eller yngre kanske du inte ens minns den gamla femdagars nio-till-fem-veckan. Du kanske främst har mött den i repriser av gamla tv-serier där rollfigurerna kommer hem samma tid varje kväll. I dag är det inte särskilt många som har såpass regelbundna arbetsdagar.

Annons

I mindre kvalificerade jobb förutsätts man nästan vara ständigt tillgänglig. Inom handelssektorn går exempelvis fyra av fem timanställda på oregelbundna scheman, enligt en studie från 2018. Många arbetsgivare lägger numera schemat utifrån algoritmer som räknar ut exakt hur behovet kommer att se ut under dagen. Syftet är att hålla nere lönekostnaderna, men det gör också att de anställda omöjligt kan få fasta rutiner.

Att inte ens kunna planera en vecka framåt är slitsamt. I boken ”On the Clock” tar journalisten Emily Guendelsberger jobb på ett Amazon-lager, ett callcenter och ett McDonald’s. Alla tre kräver ett flexibelt schema – på företagets villkor. När hon fyller i sin ansökan till Amazon online säger informationstexten: ”Det kan krävas att du arbetar kvällar, helger och helgdagar. Övertid krävs ofta (ibland med väldigt kort varsel). Arbetsscheman kan ändras utan förvarning.”

Alla som har uppfostrat en tonåring vet att tjat är mer effektivt om det sker digitalt än öga mot öga.

En arbetskamrat på Amazon berättar för Guendelsberger att hon knappt träffar sin man längre. Han arbetar kvällsskift som väktare på en skola och kommer precis hem så att han hinner sova en timme innan hon vaknar för att gå till jobbet: ”Vi har söndagarna, om jag inte jobbar obligatorisk övertid, och ibland har vi måndag förmiddag om jag inte måste arbeta. Det är då vi ses, bara då.”

Annons

I andra änden av löneskalan finns höginkomsttagarna vars arbetsdagar är mer förutsägbara, men har blivit väldigt långa. Leslie Perlow, organisationsforskare vid Harvard Business School, gör i boken ”Sleeping With Your Smartphone” en enkät med 1 600 chefer och tjänstemän. 92 procent uppger att de arbetar 50 timmar eller mer per vecka och en tredjedel 65 timmar eller mer. Och, skriver Perlow, “i det ingår inte de 20 till 25 timmar i veckan som de flesta av dem uppgav att de övervakade sitt arbete utan att egentligen arbeta”.

Som ekonomen Heather Boushey beskriver det i en annan bok, ”Finding Time: The Economics of Work-Life Conflict”: “Tjänstemän ägnar större delen av sin vakna tid åt sin karriär.”

Illustration: Thomas Molén
Illustration: Thomas Molén

När så många av oss har långa eller oförutsägbara arbetsdagar (eller, ännu värre, långa och oförutsägbara arbetsdagar) får det långtgående konsekvenser. Familjer betalar det högsta priset. Oregelbundna tider kan driva föräldrar – vanligtvis mödrar – bort från arbetsmarknaden. Flera studier har påvisat att barn vars föräldrar har lång eller oregelbunden arbetstid oftare får problem med uppförande, inlärning och övervikt.

Annons

För att effektivisera den lilla tid de har i hemmet har vissa föräldrar börjat använda samma program som organiserar livet på jobbet: Trello till att göra-listor och läxor, Slack för att kalla hem barnen till middagen. Alla som har uppfostrat en tonåring vet att tjat är mer effektivt om det sker digitalt än öga mot öga.

Jag saknar den känslan av vila – de långa familjemiddagarna, de spontana utflykterna, besöken hos grannar.

Att upprätthålla ett socialt liv är inte heller lätt om när man har oförutsägbara arbetstider. Jag och mina vänner använder numera schemaläggningsappar som Doodle för att kunna planera en middag. Att tacka ja till ett evenemang långt fram i tiden – ett bröllop eller en examen – kan skapa ångest när man inte ens vet hur schemat ser ut om en vecka. Fyra av tio timanställda i USA får sitt schema tidigast sju dagar i förväg, tre av tio får det inom tre dagar eller mindre.

Men det som verkligen gör att den här förändringen påminner om nepreryvka är att den inte bara splittrar oss på mikronivå, inom familjer och bland vänner, utan även på makronivå, som ett samhälle. Skiftarbete och maratonlika arbetstider sägs bidra till ett lands ekonomiska framgång – även om detta debatteras bland ekonomer – men berövar oss samtidigt på vad den berömde domaren Felix Frankfurter beskrev som ”en viktig kulturell tillgång”: en ”känsla av att hela samhället tar igen sig.”

Annons

Det låter gammalmodigt, men jag saknar den känslan av vila – de långa familjemiddagarna, de spontana utflykterna, besöken hos grannar. Vi har självfallet inte helt förlorat gemensamma tider. Studier visar att helger fortfarande innehåller mer socialt umgänge, samhällsengagemang och religiösa aktiviteter än vardagar. Men söndagar är inte längre vare sig en dag utan kommers – allt är öppet – eller utan produktion. Även om du inte själv har ett helgskift så inkräktar jobbet på dessa en gång så heliga timmar. Förra veckans oavslutade jobb väntar på dig när du öppnar din dator, brådskande mejl från en kollega ligger redan i inkorgen. En lågintensiv känsla av dåligt samvete präglar de timmar då du inte arbetar.

Barnen är inte ute och bygger kojor, de ägnar sig åt organiserad sport eller andra fritidsaktiviteter. Och under fotbollsmatchen, som borde få dig som förälder att känna dig ledig och fri att prata med vänner, står du och kollar din mejl.

2005 hade Home Depot sjunkit långt ner på det amerikanska kundnöjdhetsindexet.

Annons

Finns det något hopp om att få gemensam ledig tid igen? I ”Sleeping with your smartphone” beskriver Leslie Perlow hur hon utvecklade en lösning för anställda på Boston Consulting Group. Hon kallade strategin predictable time off, PTO, förutsägbar fritid. Det verkade inte särskilt komplicerat. Arbetsgrupperna skulle ordna så att varje medlem fick en vardagskväll ledig var, fast inte samtidigt – kunderna förväntade sig att någon var ständigt tillgänglig.

Men PTO visade sig vara överraskande svårt. Scheman fick ändras gång på gång för att försäkra att alla kvällar var bemannade. Vissa gillade inte det nya systemet. En man ville till exempel inte ha sin lediga kväll när han var på tjänsteresa, han hade hellre tillbringat tiden med sin familj.

Perlow och Boston Consulting Group ansåg ändå att PTO var en framgång och metoden har spritts till andra företag. Men anledningen tycks snarare bekräfta problemet än erbjuda en lösning. PTO ledde till att folk träffades oftare och talade mer öppet med varandra. De var tvungna att förklara varför en särskild kväll inte fungerade för dem. De kom närmare varandra. Och det var den tiden tillsammans, inte de lediga kvällarna, som gjorde de anställda gladare och mer effektiva.

Annons
Behovsstyrda arbetsscheman kan visa sig ha högre kostnader än fördelar. Det är amerikanska butikskedjan Home Depot ett exempel på.
Behovsstyrda arbetsscheman kan visa sig ha högre kostnader än fördelar. Det är amerikanska butikskedjan Home Depot ett exempel på. Foto: Shutterstock/TT

Den så kallade opt out-rörelsen närmar sig problemet från en annan vinkel. Förespråkarna uppmanar folk att avvisa kulten kring stress och uppfattningen att varje minut borde ”fångas, optimeras eller utnyttjas som en ekonomisk resurs av de teknologier som vi använder dagligen”, som Jenny Odell skriver i boken ”How to Do Nothing”. Men det är en sak att radera Instagram från din mobil så att du kan vara mer närvarande med din partner och dina barn. Det är en annan att ensidigt besluta att din chefs mejl kan vänta till imorgon.

För de som befinner sig längre ner i den ekonomiska hierarkin så finns det ingen chans att strunta i den schemaläggande algoritmen – åtminstone inte så länge algoritmen styr. I boken ”The Good Jobs Strategy” från 2014 skriver Zeynep Ton, lärare i ekonomi på MIT, att behovsstyrda arbetsscheman kan visa sig ha högre kostnader än fördelar. Företag, särskilt de som är beroende av kundservice, förlorar pengar och marknadsandelar när de delar upp sina anställda.

Annons

Hon tar butikskedjan Home Depot som exempel. När företaget startade 1979 satsade det på heltidsanställda med kunskaper i hemmafixande. Det blev snabbt marknadsledande. Men efterhand började Home Depot förlora pengar, till stor del på grund av ineffektiva verksamheter. År 2000 införde en ny vd ”flexibla” scheman i sin strävan att skära kostnader. Home Depot började rekrytera fler deltidsanställda, de flesta av dem med mindre kunskap än de heltidsanställda. Kunderna kunde inte längre hitta någon som guidade dem i affären och köerna till kassan blev plågsamt långa. 2005 hade Home Depot sjunkit långt ner på det amerikanska kundnöjdhetsindexet.

The Gap, Ikea och en handfull andra varuhuskedjor har försökt klura ut hur man ska lindra nackdelarna med oregelbundna skift. Man testar insatser som att göra start- och sluttider mer konsekventa och ge minst två veckors förvarning om ändrade scheman.

Det krävs ingen hemlig polis för att förvandla oss till söndrade och isolerade.

Men det vore naivt att tro att sådana insatser skulle bli normen. Wall Street kräver förbättrade intäkter varje kvartal och uppmuntrar den sortens kortsiktiga tänkande som får chefer att skära ner på sin dyraste post: anställda. Om vi vill påverka hur vår gemensamma tid infaller måste vi agera tillsammans, och den möjligheten undermineras av vår samtida nepreryvka. En person som har arbetat med att organisera en presidentkampanj berättar för mig att hon inte kan locka låginkomsttagare till möten eller evenemang, än mindre till det tidskrävande arbetet att uppmana människor att registrera sig för att rösta, eftersom de inte vet hur deras scheman kommer att se ut.

Annons

Ändå är förändring inte omöjlig. I Seattle, New York och San Francisco finns lagar om ”förutsägbara scheman”, som kräver att arbetsgivare ger anställda scheman väl i förväg. De tvingas att betala böter om de inte gör det. Frankrike och Italien har antagit lagar om ”rätten att koppla ner”, vilka fastställer att anställda inte behöver svara på mejl eller sms utanför arbetstid.

Det är närmast en klyscha bland politiska filosofer att man skapar förutsättningar för tyranni när man försvagar banden i människors nära relationer och lokalsamhälle. ”Totalitära rörelser är massorganisering av söndrade och isolerade individer”, skrev Hannah Arendt i ”Totalitarismens uppkomst”.

Hon fokuserade på terrorns betydelse för hur sociala relationer och familjeband bröts ner i Nazityskland och i Sovjetunionen under Stalin. Men det krävs ingen hemlig polis för att förvandla oss till söndrade och isolerade. Det räcker med att vi stillatigande ser på när otyglad kapitalism sliter sönder de stunder av återhämtning då vi förr kunde så samhälleliga frön och vårda ömtåliga skott av tillgivenhet, solidaritet och gemenskap.

Illustration: Thomas Molén

Bild 1 av 2

Behovsstyrda arbetsscheman kan visa sig ha högre kostnader än fördelar. Det är amerikanska butikskedjan Home Depot ett exempel på.

Foto: Shutterstock/TTBild 2 av 2