Orcher från ”Sagan om ringen”.
Orcher från ”Sagan om ringen”. Foto: Entertainment Pictures/TT

Därför identifierar sig så många ryssar med orcher

I Sovjet sågs Tolkiens böcker som olämplig litteratur. Trots det lästes de och fick en jättepublik. Men många ryssar tolkade böckerna på ett helt annat sätt än läsarna i väst.

Publicerad

”Säg mig, har du någon som helst medkänsla med dem?”
 
”Med vilka?”
 
”Med människorna, Gandalf, människorna! Som jag förstår det har du just dömt Mordors civilisation till döden.”
 
”Medkänsla är en dålig rådgivare, Saruman.”

I det som en gång var Sovjetunionen finns en tradition av att läsa Tolkiens böcker som att Mordor syftar på Sovjet, att orcherna egentligen är ryssarna och att alverna är västmakterna, alternativt nazityskland. Alla skulle inte hålla med om den läsningen. Tolkien själv skulle ha protesterat högljutt. Men det har inte hindrat att det växt fram en genre av omtolkningar av hans verk, med allt ifrån böcker som nyanserar den strikta dualismen till sådana som gör politik av Tolkiens förment nedlåtande syn på ryssarna. Och nästan alltid är det orcher som har huvudrollen.

Citatet ovan, som är aningen förkortat, kommer från Kirill Eskovs ”Den sista ringbäraren”, som släpptes 1999 och som är det internationellt mest kända exemplet på rysk revisionistisk Tolkienlitteratur. Men vi börjar i läsrummet på ett bibliotek, precis innan Sovjetunionens fall.

Litteraturstudenten Natalia Vasilieva har nyss fått ett exemplar av ”Sagan om ringen” och blivit besatt av den, men när hon vill läsa fortsättningen inser hon att det inte går, den är inte utgiven i Sovjetunionen, och när hon beger sig till biblioteket för utländsk litteratur finns där bara ett exemplar av ”De förlorade sagornas bok” som referenslitteratur.

Annons

– Den var ständigt upptagen, så till slut lämnade jag en lapp med mitt telefonnummer till hon som läste den, säger Natalja Vasiljeva.

Hon och den andra läsaren, Natalja Nekrasova, blev snart vänner och de kom att ägna många år åt att läsa, diskutera och omtolka Tolkien.

– Det började med att vi diskuterade motsägelser i böckerna och hur de kunde förklaras. Till att börja med på skämt, men sen började vi konstruera mer seriösa förklaringar. Vi funderade på hur man skulle se på berättelserna, vem som hade tecknat ned dem och när de skrivits, om det var nära inpå händelserna eller många århundraden efteråt, säger Natalja Vasiljeva.

Natalja Vasiljeva.
Natalja Vasiljeva. Foto: Privat
Annons

Resultatet blev ”Ardas svarta bok”, som vänder på perspektivet från ”Silmarillion” och gör den onda guden Melkor till den tragiskt romantiska huvudpersonen.

– Kärnan i den klassiska ryska litteraturen är karaktärernas känslor och motiv. Väldigt få karaktärer är verkligt onda och onda karaktärer utan motiv existerar knappt. Tolkiens Midgård däremot är en dualistisk värld där det onda är absolut. Det fungerar kanske för en katolsk författare, men för oss framstår bilden som ensidig och inkomplett, man undrar vad de verkliga motiven är, säger Natalja Vasiljeva, som samtidigt är noga med att påpeka att hon ser Tolkiens böcker som mästerverk.

Annons

I ”Den sista ringbäraren” är Mordor ett vetenskapligt avancerat och relativt tolerant rike, som tvingas försvara sig mot sina aggressiva och barbariska grannar i väster.

Till att börja med publicerades ”Ardas svarta bok” online, vilket i början av 90-talet innebar en mycket begränsad läsekrets, men 1994 gavs en första tryckt version ut på ryska, under pseudonymen Elhe Niennah. Det blev startskottet för en hel våg av omtolkningar av Tolkiens verk i det forna Sovjetunionen. Boken har också legat till grund för en opera och en musikal.

Annons

En av de mest inflytelserika omtolkningarna av Tolkiens verk är ”Den sista ringbäraren” av Kirill Eskov. Den bygger lite förenklat på idén att ”Härskarringen” är alvisk propaganda, skapad för att skyla över krigets verkliga syften och för att ursäkta folkmordet på orcherna. I ”Den sista ringbäraren” är Mordor ett vetenskapligt avancerat och relativt tolerant rike, som tvingas försvara sig mot sina aggressiva och barbariska grannar i väster.

– Det är en litterär lek. Idén var att återskapa den värld där eposet om härskarringen skrevs och behandla den som en verklig värld, med samma relation mellan epos och verklighet som i vår värld, säger Kirill Eskov, som till vardags är paleontolog och biolog.

Kirill Eskov.
Kirill Eskov. Foto: Privat

Kirill Eskov berättar att Tolkiens verk var så kända i Ryssland att han inte behövde förklara något för att läsarna skulle förstå leken, och att han ansträngde sig för att behålla grundläggande fakta från originalen, om man kan kalla den för fakta, men tolka den annorlunda. Är det till exempel inte märkligt hur lägligt alla Aragorns konkurrenter till tronen dör? Och hur långsökta och svårverifierbara hans anspråk på tronen är? Men det han framför allt hade svårt för var alverna.

Annons

– Om man tittar närmare på Tolkiens alver så är de ganska obehagliga varelser, med ett djupt förakt för oss människor, som de ser som untermenschen.

Illustration ur den sovjetiska utgåvan av ”Bilbo”.
Illustration ur den sovjetiska utgåvan av ”Bilbo”.

Ryssarnas speciella relation till Tolkien hade grundats redan under sovjettiden. Trilogin om härskarringen ansågs som politiskt känslig och kunde bara läsas som samzidat, hemöversatta kopior som distribuerades i hemlighet. Visserligen hade ”Bilbo” getts ut på ryska redan 1976, men i en anpassad version, där det till exempel inte längre uttryckligen rörde sig om en resa från väst till öst.

Jag läste den och jag blev helt besatt. Du måste förstå, det fanns inte fantasy i Sovjetunionen.

– Den kunde ges ut under förevändningen att den visade faran med ett kapitalistiskt samhälle, hur guld förstörde goda människor, säger Nick Perumov, som är rysk fantasyförfattare.

Annons

– Jag läste den och jag blev helt besatt. Du måste förstå, det fanns inte fantasy i Sovjetunionen. Det fanns science fiction och kommunistisk litteratur för barn. En del av den var bra och talade om grundläggande mänskliga värden. Men idén om imaginära världar med andra raser var helt främmande för oss, säger Perumov.

Nick Perumov.
Nick Perumov. Foto: Cato Lein/Coltso

Senare kom han själv att låna av Tolkien. Ungefär samtidigt som ”Ardas svarta bok” publicerades online, släpptes den första boken i hans trilogi ”Mörkrets ring”, som utspelar sig i Midgård 300 år efter händelserna i ”Härskarringen.” Boken är också utgiven på svenska.

Till slut kunde ändå den första delen av Tolkiens trilogi ges ut i Sovjet, om än i en anpassad och förkortad version. De första upplagorna sålde snabbt slut, men tidpunkten var olyckligt vald. Den 1 september 1983 sköts det koreanska flygplanet KAL 007 ner av Sovjetiskt jaktflyg.

Annons

Flera Tolkienkännare menar att Reagans tal faktiskt påminner mycket om tal som Aragorn och Gandalf håller.

– Vi var mycket nära ett kärnvapenkrig. Jag var med, jag var reservofficer på en militäranläggning då. Och efter det gav Reagan sitt berömda tal om skuggans land och ondskan imperium, och någon smart typ i toppen av kommunistpartiet förstod vilken bok det var som Reagan citerade, säger Perumov.

Perumov minns dock fel om kronologin, Reagan höll sitt tal om ondskans imperium några månader före nedskjutningen av KAL 007, men flera Tolkienkännare menar att det faktiskt påminner mycket om tal av Aragorn och Gandalf, och hur som helst är det ett faktum att de resterande två böckerna aldrig gavs ut i Sovjet.

Men när det blev möjligt, efter Sovjetunionens fall, kom på bara några år ett stort antal översättningar av hela trilogin. Många var präglade av tidsandan och innehöll anspelningar på Stalin, politiska kommissarier, röda fanor och andra representanter för Sovjetsamhället, som översättarna lagt till på eget initiativ.

Annons

Intresset för Tolkien var större än någonsin och nu fanns alla böckerna. Men när de ryska läsarna skulle ge sig hän åt verken var det var något som inte stämde. Kirill Eskov förklarar.

Illustration ur den ryska utgåvan av ”Sagan om ringen” från 1983.
Illustration ur den ryska utgåvan av ”Sagan om ringen” från 1983.

– I böckerna marscherar omänskliga, snedögda horder från öst under röda fanor för att invadera de fria folken i väst. För mig är det en aning hycklande att påstå att de inte anspelade på samtida politik. Och många sovjetiska och postsovjetiska läsare kom också att identifiera sig själva med orcherna.

Annons

Vi vet av egen erfarenhet hur propaganda fungerar och det är därför som vi frestas att behandla ”Härskarringen” som segrarnas propaganda.

Så också författarna.

Annons

– Själv är jag inget Tolkienfan och när jag började skriva ”Den sista ringbäraren” visste jag inget om Perumovs and Niennahs texter. Men det är sant, nästan alla väljer den mörka sidan. Vi vet av egen erfarenhet hur propaganda fungerar och det är därför som vi frestas att behandla ”Härskarringen” som segrarnas propaganda och försöka rekonstruera vad som verkligen hände, säger Kirill Eskov.

Eliot Borenstein är professor i ryska- och slaviska studier vid New Yorks universitet och har skrivit boken och bloggen ”Plots Against Russia” där han ägnar sig åt något han kallar för paranoida läsningar.

– I det här fallet handlar det om att det alltid finns en politisk agenda och att den alltid är riktad mot oss, mot ryssarna, säger Eliot Borenstein.

Annons
Eliot Borenstein.
Eliot Borenstein.

Det är ett vanligt sätt att läsa bland minoriteter, där man hittar egna vägar in i verk som är skrivna i en annan kontext och möjligen för andra läsare.

– Ryssland är ett stort och mäktigt land, men när det kommer till global massmedia så uppfattar ryssarna sig som att de är i en minoritetspostion. Och så ser de de här produkterna som de älskar men där de är tänkta att vara fienden. Och hur gör de då? De måste hitta ett sätt att både älska dem och älska sig själva. Nästa steg är, okej, säger ni att vi är orcherna så fuck you, då är vi det.

På rysknationalistiska sidor på nätet bejakas de krigiska och starka orcherna, i kontrast mot en degenererad omvärld.

Annons

Idén har också blivit populär i ryska nationalistiska kretsar. Till exempel har debattörerna Maxim Kalasjnikov och Jurij Krupkov gett ut ”Orchens vrede” där de menar att ryssarna ska bejaka att de är orcher. Samma sak återkommer på rysknationalistiska sidor på nätet, och då handlar det inte längre om att ge orcherna rättvisa eller att bryta upp den verklighetsfrämmande dualismen i Tolkiens verk, utan om att i klassiska nationalistisk anda bejaka de krigiska och starka orcherna, i kontrast mot en degenererad omvärld.

Samma tema återkommer i författaren och singer/songwritern Michail Elizarovs ”Orchsång”. Elizarov är till skillnad från de andra högerpopulisterna en erkänd författare, men också en högst provokativ och kontroversiell figur och när han vann ryska Bookerpriset för sin roman ”Bibliotekarien” avgick en jurymedlem i protest mot det han kallade fascistiskt skräp. Men Elizarov upprätthåller oftast tillräckligt mycket tvetydighet i sina verk för att de ska gå att tolka åt flera håll. I ”Orchsång” vävs idén om ryssar som orcher ihop med andra världskriget, Sovjetunionens fall och idén om ”Härskarringen” som propaganda. Och även för Elizarov, som läste böckerna som barn och aldrig kunnat släppa den, är det uppenbart att Tolkien syftade på Sovjet.

Michail Elizarov.
Michail Elizarov.

– Analogin är uppenbar. Mordor är en kaotisk kraft som står emot det fallfärdiga brittiska imperiet, eller kanske snarare dess medelklass. Sången är en ironisk pamflett, en protest och en vederläggning av det, säger Michail Elizarov.

– Men jag tror att det finns många tolkningar. De flesta postsovjetiska läsare approprierar helt säkert, och naivt, det brittiska Midgård i stället för att se att de i själva verket är Mordor.

När jag frågar honom om idén att ryssarna ska bli orcher igen, som också finns i hans text, avfärdar han den som patetisk, men lämnar också öppet för en nationalistisk tolkning när han säger att det räcker att de blir ryssar igen. Och på frågan om världsbilden i ”Orchsång”, där Tolkien bland annat kallas för sionist, speglar hans egen världsbild, svarar han:

– Den gjorde det när jag skrev sången, och gör det när jag framför den. Annars nej.

Eliot Borenstein kallar honom för praktiserande fascist, vilket den uttalade kommunisten Elizarov skulle betrakta som en dödlig förolämpning, men menar samtidigt att han är en av de mest begåvade omtolkarna av Tolkien, och berättar sen om den senaste utvecklingen i orchlitteraturen, som är betydligt mindre politiskt laddad.

Om de ändå betyder något så är de människor som är beredda att göra ont, och det kan man hitta var som helst.

– Det har börjat komma ut massor av orchromaner. De heter saker som ”Stridsvagnsföraren från Mordor”, eller ”Ryssar och orcher är bröder för alltid”. Det finns hur många som helst av dem, de är alla på ryska och de är skräp, säger Eliot Borenstein, som planerar att skriva något om fenomenet i framtiden.

Orcher i ”Sagan om de två tornen”.
Orcher i ”Sagan om de två tornen”. Foto: Photo 12/TT

Efter ”Den sista ringbäraren” har Kirill Eskov fortsatt sitt arbete som forskare. Nick Perumov flyttade till USA och blev den mest framgångsrika ryska fantasyförfattaren någonsin. Och pionjären Natalja Vasiljeva har på sant tolkienskt maner fortsatt sitt arbete med att utveckla och modifiera ”Ardas svarta bok” och säger att den senaste utgåvan, som kom 2008, inte på något sätt är den slutgiltiga. Försöken att göra politik av Tolkien kallar hon motbjudande och på tal om orcherna, som hon egentligen inte alls vill läsa allegoriskt, säger hon:

– Om de ändå betyder något så är de människor som är beredda att göra ont, och det kan man hitta var som helst.

Fotnot: Texten har uppdaterats den 10 oktober

Natalja Vasiljeva.

Foto: Privat Bild 1 av 8

Kirill Eskov.

Foto: Privat Bild 2 av 8

Illustration ur den sovjetiska utgåvan av ”Bilbo”.

Bild 3 av 8

Nick Perumov.

Foto: Cato Lein/Coltso Bild 4 av 8

Illustration ur den ryska utgåvan av ”Sagan om ringen” från 1983.

Bild 5 av 8

Eliot Borenstein.

Bild 6 av 8

Michail Elizarov.

Bild 7 av 8

Orcher i ”Sagan om de två tornen”.

Foto: Photo 12/TT Bild 8 av 8