Annons

Niklas Schiöler:Därför kan poeterna inte hålla sig ifrån popplarna

Vad är det med poppeln som gör att diktare så ofta skriver om det högresta och smala trädet? Kanske är det den skälvande fragila skönheten – deras mänskliga drag – som lockar poeterna att beskriva dessa naturens gröna utropstecken.

Under strecket
Publicerad

En av de popplarstudier som Claude Monet målade 1891 (beskuren).

Foto: IBLBild 1 av 3

En av Monets popplarstudier (beskuren).

Foto: IBLBild 2 av 3

Claude Monet målade ett tjugotal popplarstudier 1891.

Foto: IBLBild 3 av 3

En av de popplarstudier som Claude Monet målade 1891 (beskuren).

Foto: IBLBild 1 av 1
En av de popplarstudier som Claude Monet målade 1891 (beskuren).
En av de popplarstudier som Claude Monet målade 1891 (beskuren). Foto: IBL

I Bob Dylans nyligen översända Nobelföreläsning dyker de upp igen: popplarna. Som en barndomens guldålderskontrast till de nästintill outhärdliga krigsscenerna i Erich Maria Remarques ”På västfronten intet nytt” ställs Dylans/Remarques minnen av popplar, blommande körsbärsträd, röda fjärilar, blommors bräckliga skönhet, solen. Och strax dessförinnan säger han: ”Du är skolpojke igen och går bland höga popplar. Det är ett behagligt minne.”

På annat håll uppträder popplar på ett fullständigt annorlunda sätt, om än i för Dylan välkända medborgarrättsliga sammanhang. I Abel Meeropols antirasistiska sång från 1930-talet, ”Strange fruit”, mest känd genom Billie Holidays framförande, är den främmande frukten lynchade svarta amerikaner:

Annons
Annons

Southern trees bear strange fruit,

Blood on the leaves and blood at the root,

Black bodies swinging in the southern breeze,

Strange fruit hanging from the poplar trees.

Vad är det då med popplar? Inom andra konstarter har de spelat en viss roll. Det har sagts att fioler med poppelrygg ska få en ­särskild resonans. För bildkonstnärerna slog målarduken igenom under 1500- och 1600-
talen med början i Italien, men tidigare ­användes det ljust gulvita poppelträet som pannåer, bland annat för Leonardo da Vincis ”Mona Lisa”. Långt senare målade Claude Monet, på duk visserligen, sin impressionistiska poppelserie om två dussin verk, ”Les ­peupliers” (1891).

Men popplar och poesi? Högresta och smala vidrör de himlen med sina skimmer­dansande löv. Inte sällan är det den skälvande fragila skönheten som lockar poeterna. Och därmed trädens symboliska och förmänskligande potential. William Faulkner, som på 1920-talet inledde sitt författarskap som poet, frågar i sin dikt ”A poplar” varför trädet står där och skakar med drömlikt solljus omkring sig, och i imagisten Richard Aldingtons ”The poplar” (1917) beskrivs likaså trädet som ­”shivering” och hur himlen ”darts you like blue rain, / And the grey rain drips on your flanks / And loves you”. ”Quicksilvering” och ”quivering” (darrande) är Seamus Heaneys rimord i den korta ”The poplar” (1996).

Som träd syns de helt enkelt, men de syns också som diktord. Därför stannar man till när man väl stöter på dem i den svenska poesiskogen, jämte alla knotiga björkar och barrträdens mörka vemod.

Annons
Annons

En av Monets popplarstudier (beskuren).

Foto: IBLBild 1 av 1

I Erik Johan Stagnelius lärodikt ”Suckarnes mystèr” förekommer de – ”Hör du vinden? Susande han sväfvar / Mellan lundens höga poppelkronor” – och storslagna i sin höjd är de förvisso, varigenom vinden svävar suckande, men suset i dikten söker sig, som allt annat för sinnena påtagligt, in i en filosofisk förklaring av vår verklighets beskaffenhet.

En av Monets popplarstudier (beskuren).
En av Monets popplarstudier (beskuren). Foto: IBL

Något större handlingsutrymme får trädet i Harry Martinsons ”Blad” (1943). Som för att fördjupa naturens vällukt ”ruskar poppeln av sig regnet”, likt en regnvåt hund, ”och himlen klarnar: vida land! / Och det doftar av regnet och det doftar av popplarna”. Bilden ingår i en diktsvit där Martinson excellerar i ögonskarp naturmetaforik.

Särskilt förunderlig är ändå finlands­svenske Josef Julius Wecksells ”På moln stod du” – visionär intensitet och förintande sorg i svindlande förening. Med räckvidd från jord till Gud har den tilltalade i dikten upphöjts, för att strax bli skapare själv. Det är en titanisk expansion av pre-södergranska mått. Men den gudaborna yran avbryts i nästa ögonblick för ett ouppnåeligt mörker och personlig ensamhet. Den kosmiska urextasen förminskas tvärt, snörps till ett intet. Skapelse och utslocknande inträffar på nolltid. Som om det aldrig hänt, som om man själv hallucinerat. Och precis innan allt är borta uppen­barar sig som ett sista livsenergiskt utropstecken en poppel som ”stod grön i det inners­ta af ditt öga”.

Annons
Annons

Att dikten är skriven runt 1863 på nerv­klinik av den 25-årige schizofrene Wecksell, som skulle tillbringa resten av sitt icke-diktande liv, 40 år, i autistisk isolering, förklarar egentligen inte mycket av diktens exceptionella fascinationskraft. Rimligen är detta en av de allra märkligaste dikterna på svenska mellan Tegnérs ”Mjeltsjukan” och Frödings debut.

I sin minnesvärda ”Strandhugg i svensk ­poesi” (1977) finner Lars Gustafsson poppelns uppenbarelse hos Wecksell outrannsaklig, och han understryker att resonemanget om förmågan att begära och tvånget att försaka i den anförda Stagneliusdikten kan föras till Wecksells som ett slags tolkande komplement. Han kunde förstås ha tillagt att de ståtliga popplarna i dikterna kan se varandra.

Central är poppeln likaså i Lars Englunds ”Efter stormen”, hans bästa dikt (1943). I en akvarelliskt målad strandscen gestaltas ­lugnet efter larmet, när tiden konkret har förpassats: stormen har vält timglaset. Det ­vidsträckta landskapet lämnar bara utrymme för hur ”Poppelljuset darrar”. Den resliga och gracila poppeln med sina skälvande blad ­leder tanken till en dallrande ljuslåga och åskådliggör så villkoren för den människa som blott kan ”stappla” efter språk: ”Jag för­söker tala, men läpparna likadant –”.

I denna ofullkomlighet, framhävd av de tankstreck som bromsar lästempot, slipper endast ordet ”september” fram, som lägger sig intill de näraljudande ”stappla” och ”läpparna” – och förstås poppeln. ”Efter stormen” är en dikt som smärtsamt vibrerar vid randen av tystnaden. Den försöker gestalta en efterlängtad fristad och vittnar om stundens fundamentala skörhet.

Annons
Annons

Samma förundran kan man lätt fyllas av ­inför Bertil Malmbergs popplar i ”Afton” (1948), trots att trädens roll är en helt annan.

In under den tysta, blå skuggan

församla sig popplarna.

Detta är dikten i sin helhet. Men vad betyder dess egendomliga popplar? Omgående noterar man rockaden bland naturens rörelser. Skymningsskuggan faller inte här över träden, utan tvärtom verkar träden kollektivt ställa sig under den tysta skuggan. Som att bereda sig inför natten, eller – med tanke på den generella titeln – inför det slutgiltiga. Popplarna ”församla sig”, villigt driver de in i skuggan. Längtar de dit, in under skuggans skyddande famn, ”den tysta, blå”?

Astronomiskt – och kanhända existentiellt – är emellertid diktens rörelse inte alls omvänd. Skuggan beror på att jorden snurrar mot ett läge där solljuset inte längre träffar träden. Jorden och popplarna rör sig, den eviga skuggan väntar in.

Onekligen koordineras flera av dessa svenska poesi­popplar med melankolins retroaktiva blick. I ett par betydande engelska poppeldikter tillförs även en ekologisk mollton. ”The poplars are fell’d, farewell to the shade”, tvingas William Cowper konstatera i sin ”The poplar-field” från 1784. ­Sedan de älskade popplarna vid floden Ouse fällts, har det behagfulla suset och den milda svalkan försvunnit och koltrastsången tystnat. Naturen har oåterkalleligen rubbats. ”And the tree is my seat that once lent me a shade.” Dikten sörjer de nedhuggna träden och begrundar bedrövat att all mänsklig ­glädje förgås.

Avsevärt märkligare som dikt är Gerard Manley Hopkins sorgesång ”Binsey poplars” (1879), vari han formulerar sitt djupa missnöje över de fällda träden vars ”airy cages” dämpade solgasset. Vid den slingrande Themsen stod de rakryggade och lämnade sina skuggbilder på vattnet – de ”dandled a sandalled / Shadow that swam or sank” – likt människor på picknick vid strandkanten ­avslappnat dinglande sina fötter ner mot ­flodytan. Det återgivna landskapet, utsökt uttryckt med inrim och innovativa ljudlikheter, ligger poetiska ljusår från de rätlinjiga mål som tidens förfulande industrialisering eftersträvade. Ofta citerade är Cowpers diktrad ”God made the country, and man made the town”, och jesuiten Hopkins hade förmodligen nickat.

Annons
Annons

Claude Monet målade ett tjugotal popplarstudier 1891.

Foto: IBLBild 1 av 1

Med sin sprung rhythm kunde den alltför tidige banbrytaren Hopkins – författarskapet publicerades först 1918, nästan 30 år efter hans död – naturligt såväl som markerat föra ihop betonade stavelser så att diktens tredje rad låter oss höra själva yxhuggen mot de stackars stammarna: ”All felled, felled, are all felled”.

Claude Monet målade ett tjugotal popplarstudier 1891.
Claude Monet målade ett tjugotal popplarstudier 1891. Foto: IBL

Binseypopplarna några kilometer nordväst om Oxford transformeras så till tragiska ombud för Moder Natur och Hopkins begråter all förstörelse av henne, inte minst för att människor inte förstår konsekvenserna av sina handlingar. ”O if we but knew what we do”, klagar poeten med nytestamentligt eko av ”Father, forgive them; for they know not what they do”.

Den bryska behandlingen liknar Hopkins överrumplande vid att sticka hål på ögon­globen, vilket inte endast är en våldsamt smärtsam bild; den visar på naturens skörhet. Att tillfoga naturen skada är som att fördärva det finkänsliga och ömtåliga organ som just förmår uppskatta skönheten. En förändring av naturen, om än aldrig så liten, är i samma stund en förändring av oss själva. ­Något försvinner också i vår erfarenhet, som en förlorad del av oss själva.

Det sköna som fanns är inte där för nästa generation. ”After-comers cannot guess the beauty been”, suckar Hopkins och avtäcker gapet mellan ­visionens naturbeskrivning och samtidens reella omständigheter. Nu har popplar, det ska sägas, en begränsad livslängd och en tid efter Hopkins förtvivlan över de nerhuggna popplarna sattes nya. Dessa förföll ett drygt sekel senare, men med Hopkins dikt som kampanjargument kom 2004 nästa nyplantering.

Hopkins ärende och hans imponerande diktmusik förtas ingalunda av dessa botaniska sakförhållanden. Alltför ofta avhänder vi oss vårt ansvar och sticker nålen i ögat. Vi punkterar naturen och därmed oss själva.

Kanske poesin behövs mer idag än någonsin för att förstå vad det är vi riskerar att gå miste om. Popplarna står som gröna utropstecken vi inte kan bortse från – i naturen och i det innersta av vårt öga.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons