Annons

Johannes Heuman:Den pessimistiska vänstern vädrar morgonluft

Att den ­radikala vänstern går framåt kan förklaras med att den hämtar styrka ur en ­idé­tradition av melankoli. Ur detta stämningsläge ­utmanar Jean-Luc ­Mélenchon inte bara socialistpartiet, utan också högerns problemformuleringar genom mer dystra verklighetsbeskrivningar.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Jean-Luc Mélenchon på ett valmöte i Toulouse tidigare i veckan.

Foto: Patrick Bernard/IBL Bild 1 av 1

Jean-Luc Mélenchon på ett valmöte i Toulouse tidigare i veckan.

Foto: Patrick Bernard/IBL Bild 1 av 1
Jean-Luc Mélenchon på ett valmöte i Toulouse tidigare i veckan.
Jean-Luc Mélenchon på ett valmöte i Toulouse tidigare i veckan. Foto: Patrick Bernard/IBL

Den franska vänstern har under våren skiftat till en rödare nyans. Medan socialistpartiet går mot sitt sämsta val sedan det bildades 1969 har vänsterns radikala falang under Jean-Luc Mélenchons ledning vuxit i styrka. Uppgången i valrörelsens slutskede har visserligen till stor del varit en spegelbild av socialistpartiets kris. Samtidigt går det inte att bortse från att Mélenchons rörelse La France Insoumise – ”Det okuvade Frankrike” – har brutit sig loss från det mittenblock som i mångas ögon representerar etablissemanget och har blivit en kraft att räkna med. Medan det regerande socialistpartiet bejakar EU, frihandel och företagande säger Mélenchon bestämt nej. Han har skapat en politisk berättelse som grundar sig i en utbredd ängslan för att landet håller på att gå under i marknadsekonomi, EU-byråkrati och globalisering.

Annons
Annons

Idéerna om en social nedgång, försvagning av staten och oro för hur fabriker flyttar utomlands trotsar inte bara socialistpartiets framtidsoptimism och tro på tillväxt. Det utmanar också delar av högerns problemformuleringar och indignerade utgjutelser över den franska nationens förmodade förfall. Båda synsätten delar ju liknande föreställningar om att något har gått förlorat i den snabba samhällsutvecklingen.

Den italienske historikern Enzo Traverso ger en viktig belysning av de historiska rötterna till denna pessimism inom vänstern i boken ”Mélancolie de gauche: La force d’une tradition cachée, XIXe–XXIe siècle” (La Découverte). Som titeln antyder undersöker han en idétradition av melankoli inom vänstern som har rötter bakåt till 1800-talet. Traverso, som är verksam vid det amerikanska Cornelluniversitet men även en känd vänsterdebattör i Frankrike, argumenterar dessutom för att den samtida vänstern kan hämta styrka i denna tradition. Den utgör en källa till gemenskap som är nödvändig i en tid då politiska vänsterutopier är på tillbakagång. Studien gör nedslag i litteratur, konst, film och vittnesskildringar av annat slag under två sekel.

Melankoli som stämningsläge är annars snarare förknippat med konservatismen. Längtan till den gamla världen, med dess traditioner och privilegier som slogs sönder med det moderna samhällets genombrott, var själva kärnan i konservatismen som den utvecklades ­under 1800-talet. Den rojalistiske författaren Chateaubriand är den som framför alla andra gett uttryck för ­högerns melankoli i den nya världen; han liknade den exilerade adelns situation vid ett oåterkalleligt skeppsbrott.

Annons
Annons

Vänstern kom av naturliga skäl att huvudsakligen bejaka framsteget som en del av ett mer jämlikt samhälle. Det gäller särskilt den mer reforminriktade delen av ­rörelsen som bidrog till 1900-talets demokratisering och välfärdsbygge.

Men Traversos poäng är att liknande melankoliska stämningar också odlades från 1800-talet och framåt inom vänstern som ett resultat av desillusion och vantrivsel i den nya världen. Gamla hierarkier hade ju ersatts av marknadsekonomins klassamhälle. Sådana stämningar passade dock illa med rörelsens traditionella politiska och estetiska uttryck. De avbildade hjältarna på barrikaderna skulle helst utstråla styrka och framåtanda, inte sorg över brustna framtidsdrömmar och nederlag.

Idag är det emellertid uppenbart att den vänsterledare som vill mobilisera arbetarklassen som röstar på Front National behöver en retorik som också ringar in just de dystra känslolägena. Enbart löften om välfärdssamhällets lyckorike håller inte. Oro, ängslan och sorg är lika viktigt att bejaka för dem som vill företräda samhällets ­åsidosatta. Sådana stämningar återfinns i Mélenchons kampanj.

Historiskt sett utgör Pariskommunen under våren 1871 en central projektionsyta för denna melankoli. Under det fransk-tyska kriget störtades kejsardömet i Frankrike och i det politiska tumultet tog radikaler över i Montmartre för att skapa en arbetarstyrd kommun. Initiativet tillintetgjordes i slutet av maj samma år av militär och tiotusentals människor fick sätta livet till. Medan den moderata delen av arbetarrörelsen fördömde upprorsmakarna har händelserna ikoniserats inom den radikala vänstern. De fallna kommunarderna gjordes till martyrer.

Annons
Annons

Men den förkrossande förlusten skapade också desillusion och sorg bland vänsterradikaler kring sekelslutet. Fanns det över huvud taget någon mening med kampen för jämlikhet när så många människor fick sätta liv till? För den revolutionära teoretikern Auguste Blanqui var händelserna bevis på att hela framstegstanken var en illusion och att den sociala kampen var dömd till ständiga nederlag. Under upproret satt han i fångenskap och det missade tillfället att åstadkomma varaktig förändring fick honom att förlora hoppet om hela mänskligheten.

Tvivel innebar emellertid inte nödvändigtvis resignation. Även anarkisten Louise Michel, som själv deltagit i revolten, var djupt pessimistisk efteråt. Michel undkom avrättning trots att hon bad om att dö med sina kamrater. Efter avtjänat straff och förvisning i Nya Kaledonien skrev hon om de inringade kommunarderna som bara hade döden som framtidshorisont.

Men misströstan innebar inte att tron på framtida segrar dog, vilket också är utmärkande för den melankoli inom vänstern som kartläggs i Traversos bok. Till ­skillnad från positiva hjälteberättelser innehöll dessa nedslagna vittnesskildringar av Pariskommunen ofta en förpliktelse om upprättelse. För Louise Michel hade massakern också ”öppnat porten på vid gavel för framtiden”. Sorgen över brutaliteten gav näring åt idéer om fortsatt kamp och minnet av de bortgångna arbetarna förmedlades vidare till kommande generationer.

Michels vittnesmål är ett exempel på hur längtan efter emancipation och frigörelse inte nödvändigtvis växer ur skönmålande beskrivningar av samtiden. Översatt till vår tids politiska röstfiske kan man tänka sig att människor i samhällets utkanter har svårare att relatera till optimistiska kalkyler än bekräftelser av ängslan och pessimism. Den konservative filosofen Alain Finkielkraut har i detta sammanhang anklagat vänstern för ”panglossism”, det vill säga att man i likhet med Voltaires fiktiva karaktär Pangloss anser att vi lever i den bästa av alla världar och vägrar se uppenbara problem. Men det gäller rimligtvis inte den melankoliska vänstern som Traverso beskriver. Den utgår ju från ett pessimistiskt grundläge och söker varken idealisera det aktuella samhällstillståndet eller de utmaningar som väntar.

Annons
Annons

Traverso visar hur denna del av vänstern alltid fungerat som en motvikt till Pangloss eviga optimism, och ­argumenterar för att melankolin varit helt avgörande för det utopiska tänkandet. Det var också i denna tradition som Rosa Luxemburg skrev om spartakistupproret i det sönderfallna Tyskland vid första världskrigets slut. Upproret har vissa likheter med det i Paris ett halvt sekel tidigare och slogs även det ned blodigt. Luxemburg hade från början ansett att upproret kom för tidigt och var chanslöst, men ändå deltagit i dess ledning. Kort innan hon dog reflekterade Luxemburg över de omskakande händelserna som fortfarande pågick och placerade in upproret utan förskönande inslag i en tidslinje bakåt av revolutionära förluster. Men liksom hos Michel var ­sorgen över de fallna arbetarna också erfarenheter att hämta kraft från. Socialismens seger skulle ”blomma ut i nederlagens jordmån”.

Efter andra världskriget fick melankolin nya ­uttrycksmedel. I de delar av Europa som låg under kommunismen var givetvis denna känsla mindre gångbar i politiken. Utopin höll ju på att förverkligas i Sovjet och någon sentimentalitet över brustna illusioner hörde inte hemma där. I Västeuropa var läget dock annorlunda och den italienske filmregissören Luchino Viscontis ”Jorden skälver” (1948) återspeglar den omedelbara efterkrigstidens grusade förhoppningar inom vänstern. Filmen var från början en beställning av det italienska kommunistpartiet som önskat en dokumentär gestaltning av en siciliansk fiskebys förtryck och heroism. Men Visconti övergav ­detta arrangemang och resultatet blev i stället ett slags dramadokumentär som fokuserade på fiskarnas svåra vardag och politiska nederlag. Idag återfinns en liknande realism i Ken Loachs filmer där den brittiska arbetarklassens hopplöshet skildras.

Annons
Annons

Det går att förebrå Traverso för att han inte ytterligare utvecklar hur den radikala vänstern och konservatismen ofta kan mötas i melankolin. I båda läger finns ju en liknande kritik av det moderna samhällsprojektet och den ständiga tilltron till tillväxt. De senaste decenniernas ­globalisering och utveckling av Europasamarbetet ­verkar också ha förstärkt de känslomässiga beröringspunkterna. I den franska valrörelsen har detta inte minst märkts i tv-debatterna där känslouttryck överlag är viktigare än ideologi och sakinnehåll. Här är det tydligt hur Mélen­chons och Marine Le Pens verklighetsbeskrivningar ibland möts. Det handlar då mindre om ideologiska sammanflätningar utan mer om hur de positionerar sig gentemot väljarna och bekräftar den oro som finns inom den arbetarklass de vill företräda.

På detta sätt har de politiska ytterligheterna i någon mån blivit varandras spegelbilder. Men det innebär inte att konfliktlinjerna i det politiska landskapet har suddats ut. Tvärtom tycks den franska ideologiska debatten snarare ha vitaliserats när det finns två starka och avvikande alternativ till den socialliberala mittfåran i stället för ett. Oavsett hur det går i valet kommer den franska vänsterns ändrade karaktär att få följdverkningar runtom i Europa. Återstår att se vilka känslouttryck som kommer prägla den svenska vänstern framöver.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons