Annons

Stefan Thungren:Därför kommer vi aldrig undan Etta James

Det finns ett stråk av förtöjt ursinne i Etta James röst som gör att hon bottnar i de ibland brutalt socialrealistiska texterna. I fredags dog stjärnan som influerade många andra artister och satte avtryck i flera olika genrer.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Etta James under ett uppträdande på New Orleans jazzfestival 2006. Sångerskan dog i förra veckan.
Etta James under ett uppträdande på New Orleans jazzfestival 2006. Sångerskan dog i förra veckan. Foto: JEFF CHRISTENSEN/AP

Det finns artister som aldrig tappar sin relevans, vars musik innehåller så många dimensioner och berör så djupt att de aldrig blir inaktuella. De finns alltid där till hands, som emotionella kuddar att luta sig emot under livets berg- och dalbana. Där finns Marvin Gaye, Mavis Staples, Curtis Mayfield och Nina Simone, döda eller levande sjunger de för oss om hopp, längtan, bitterljuv sorg, frustration, stolthet och förnedring, bakslag och framsteg. Andligheten finns ständigt närvarande, men texterna är samtidigt så fast förankrade i en oförskönad verklighet att de obarmhärtigt skär djupt in i en mänsklig skörhet och stannar där. Och fanns det någon som över andra var en mästare på att vidröra dessa känslor under en karriär som sträckte ut sig över ett halvt sekel så var det Jamesetta Hawkins. Mer känd som Etta James, r&b-musikens matriark.

Det är få personer som har influerat andra artister och satt beständiga avtryck inom så många genrer av musik som Etta James. Smärtan och svärtan i hennes röst gjorde henne lika hemma i blues, jazz, r&b och tidig rock’n’roll, som i gospel, soul och afroamerikansk pop. Janis Joplin anammade hennes sångteknik och Keith Richards har nämnt henne som en ständig inspirationskälla. Hennes hitsingel ”At last”, från 1961, framfördes av Beyoncé under Barack Obamas installation som president, och gavs där en helt ny, historisk laddning. Samtidens kanske starkast lysande och mest framgångsrika soulstjärna, Adele, har sagt att det var när hon som 13-åring hörde en skiva med Etta James som hon beslutade sig för vad hon ville ägna sitt liv åt. Och det är faktiskt Etta James röst som i samplad form kan höras på det svenska housestjärnskottet Aviciis listtoppare ”Levels”, från i höstas. Trots att hon var svårt sjuk i den leukemi som slutligen tog hennes liv i fredags, är det bara knappt mer än två månader sedan hon släppte sin svanesång i ”The dreamer”, det som kom att bli hennes tjugonionde och sista studioalbum.

Somliga människor är bara begåvade med en röst med så många nyanser att det även i de mest triviala av sångtexter hörs att livet har varit omtumlande hårt mot dem. Detta stämmer inte alltid, somliga är så unga att det knappast blir trovärdigt att de under sin korta levnad har kunnat greppa och dessutom förmått sig att formulera så smärtsamma insikter. I Etta James fall finns det inga sådana tvivel, hennes liv är från första stund som en kantstött blues, och att hon skulle komma att bli 73 år gammal var det nog få som trodde då hon redan som 20-åring satt fast i ett djupt destruktivt heroinberoende.

Annons

Jamesetta Hawkins kom till världen i Los Angeles den 25 januari 1938, dotter till en 14-årig mamma vid namn Dorothy Hawkins. Vem hennes pappa var kom att förbli ett mysterium under hela hennes levnad. Etta James var dock själv fast övertygad om att han var den legendariske biljardspelaren Minnesota Fats, en vit man som vid hennes födelse var 25 år gammal. I hennes självbiografi ”Rage to survive”, från 1995, berättar hon om sitt enda möte med den påstådda pappan som då, 1987, varken förnekar eller bekräftar faderskapet, han minns helt enkelt inte alla detaljer under den delen av sitt liv, säger han. Mamma Dorothy är inte heller till något större stöd, och Jamesetta får istället växa upp med en fosterfamilj där styvmamman Mama Lu blir hennes främsta förebild. Redan från fem års ålder börjar hon sin sångkarriär som elev hos James Earle Hines på Echoes of Eden Choir i baptistkyrkan i Los Angeles. Styvpappan Sarge inser snart Jamesettas talang och försöker få kyrkan att betala för hennes sång i kören, men detta lyckas förstås inte. Under fyllestinna pokernätter i hemmet händer det ofta att han väcker sin styvdotter och tvingar henne att sjunga inför hans vänner, något som sätter djupa spår i hennes redan bräckligt osäkra tillvaro.

Jamesetta är endast tolv år när styvmamman dör. Hon lämnar hemmet och beger sig till sin biologiska mamma i San Francisco. Dorothy Hawkins lever dock fortfarande ett trassligt liv och Jamesetta får ta hand om sig själv, med en frihet som snart får henne att stifta bekantskap med såväl alkohol som marijuana. Den musik hon möter i den nya staden kallas doo-wop och det dröjer inte länge innan hon tillsammans med några vänner bildar ett eget band med namnet The Creolettes, på grund av samtliga medlemmars relativt ljusa hudfärg. Kort därefter upptäcks hon av artisten, producenten och talangscouten Johnny Otis, som kontrakterar bandet till skivbolaget Modern Records, döper om dem till The Peaches och vänder namnet Jamesetta till det mer slagkraftiga Etta James.

1955 inleder så Etta James sin skivkarriär då hon får sjunga på den kommande hitsingeln ”Dance with me Henry”, vars egentliga titel var ”Roll with me Henry”, men som på grund av de sexuella undertonerna censurades för att kunna få radiospelningar. Bara en månad efter singelsläppet toppar den Billboards r&b-lista och 17-åriga Etta James får vara förband till Little Richard, då stekhet med singeln ”Tutti frutti”, under dennes turné samma år. Trots vissa framgångar kommer hon dock aldrig att upprepa succén med första singeln på Modern Records, och 1960 beslutar hon sig för att lämna skivbolaget och söka sig vidare till Chicago och det redan då legendariska Chess Records, där den Etta James de flesta känner henne som börjar ta form.

The Windy City, Chicago, Illinois, var under det tidiga 60-talet en kittel av kokande musikalitet. Stadens tunga industrier hade lockat till sig hundratusentals afroamerikanska arbetare som hade migrerat från staterna i söder, runt Mississippifloden. Med sig i bagaget till metropolen i norr hade de söderns blues, som sedan kom att utvecklas i mötet med storstadens förfining och framåtanda. Decenniet tidigare hade bröderna Leonard och Phil Chess startat ett skivbolag som fångade upp talangerna som strömmade in till staden. Bland de tidigare släppen återfinns de mest klassiska singlarna i brytpunkten mellan blues, r&b, soul och rock’n’roll, med namn som Bo Diddley, Muddy Waters, Howlin Wolf, John Lee Hooker, Chuck Berry och Little Walter. Skivbolaget tonsatte ett land i förvandling där det vita mainstream-Amerika i början av bolagets historia faktiskt benämnde musiken som race music. Det var också denna musik som i importerad version på andra sidan Atlanten kom att utgöra soundtracket till de första modsklubbarna i Londons källarlokaler. Vilket sedermera resulterade i att Rolling Stones tog sitt namn efter ett Muddy Waters-spår och med bluesens hjälp gjorde grundstenarna i den dåtida popmusiken lite mer rytmiskt rullande.

Det var alltså hit Etta James kom 1960, och det nya skivbolaget hörde genast att hon hade potential att slå sig in även på de mer poprelaterade listorna. Etta James lät så trovärdig vad hon än sjöng, med den där så svårfångade känslan av smärta oavsett om det handlade om en blues eller mer lättsam popsoul. Det finns en piskande snärt i hennes stämma, ett stråk av förtöjt ursinne som gör att hon bottnar i de ibland brutalt socialrealistiska texterna. I sin självbiografi skriver hon om detta ursinne: ”Jag har lärt mig att leva med ilskan. På många sätt är det ilskan som får mig att fortsätta. Utan den hade jag dukat under för länge sedan. Och med den, har jag också många fler sånger att sjunga.”

För att nå den större publiken lånade Leonard Chess in en stråkorkester som fick ackompanjera henne i studion. Resultatet blev den klassiska ”At last”, det spår som kom att förbli något av hennes signaturmelodi under hela livet. Den blev inte en riktigt lika stor hitsingel som man kan tro under 1961, men den har förblivit ett kärlekskrankt standardspår som spelats på radio sedan dess och ofta används i bröllopssammanhang. Redan här hade dock drogerna börjat sätta stora avtryck i hennes liv, heroinmissbruket gjorde att hon missade många chanser som hade kunnat ge henne en mer stabil karriär. Hon drogs dessutom till män som förr eller senare visade sig vara precis lika våldsamma som sina missbruk.

Efter 1965 började hitsen bli glesare, musiken runt omkring började förändras och mycket av den bittra bluesen hade på allvar jagats bort av det soulsken, the sound of young America, som började stråla ut från bolag som kanske främst Motown Records i Detroit. Något måste göras och under 1967 fick Leonard Chess en idé om att Etta James skulle resa till den lika legendariska Fame-studion i Muscle Shoals, Alabama för att spela in det album som kom att föra henne tillbaka i toppen. Därifrån hämtades sedan den explosiva singeln ”Tell mama”, skriven tillsammans med Clarence Carter. B-sidan på samma singel var ”I’d rather go blind”, ett bluesigare soulspår som brukar sorteras in bland världens mest känsloladdade och samtidigt sorgligaste kärlekslåtar.

De nyvunna framgångarna förvandlades dock snart till en ny personlig tragedi då hennes nye mentor Leonard Chess avled i en hjärtattack, 52 år gammal. Etta James fortsatte att spela in för Chess sidoetiketter, men när det stod 70-tal i almanackan och hennes musik började bli alltmer funkig och rockig så var något av den urprungliga magin förlorad. Hon började turnera runt på främst gamla meriter, men nya akter runt omkring henne kändes långt piggare, och när discon sedan bjöd upp till dans var hon ohjälpligt ett namn från förr. 80-talet kom att bli en sorglig resa kantad av alkohol och droger och det var inte förrän 1989 som hon kunde knyta ihop sin påse och göra comeback med den hyllade och Barry Beckett-producerade ”Seven year itch”. Hon lyckades ta sig ur missbruket och plötsligt började hon få de utmärkelser hon tidigare saknat. Länge hade hon setts som en av de mest förbisedda hjältarna inom r&b, blues och soul, men nu började hon vinna såväl Grammys som en plats i The Rock’n’Roll Hall of Fame år 1993.

In i det sista fortsatte hon att spela in album och turnera, och det var inte förrän 2010 som hon tvingades avbryta en turné på grund av sviktande hälsa. När hon lades in på sjukhus avslöjade hennes son att hon redan 2008 diagnostiserats med alzheimers, vilket enligt honom förklarade varför hon hade fällt så elaka kommentarer om Beyoncé Knowles, då denna framförde en version av ”At last” under Obamas installation. Inte långt efter detta, i början av 2011, fick hon beskedet att hon dessutom var svårt sjuk i leukemi.

Etta James blev 73 år gammal. I hennes liv speglas den moderna amerikanska historien, såväl den sociopolitiska som den musikaliska. I snabb takt försvinner nu många av de soulartister som kom att definiera genren under dess glödande 60-tal. Att Etta James kommer att leva kvar inom oss och hitta nya fans som ännu är ofödda råder det dock inget tvivel om. Den för tidigt bortgångne musikjournalisten Lennart Persson beskrev henne en gång så här i tidningen Pop:

”Hon håller smärtan i sina händer, hon vänder och vrider på den, stannar upp, inväntar ögonblicket, precis rätt ögonblick, och griper åter tag i känslan av längtan eller bitterljuv sorg, i precis det ögonblick när den är på väg att glida henne ur händerna. Vi kommer aldrig undan.”

Och därför kommer vi heller aldrig att glömma Jamesetta Hawkins.

Annons
Annons

Etta James under ett uppträdande på New Orleans jazzfestival 2006. Sångerskan dog i förra veckan.

Foto: JEFF CHRISTENSEN/AP Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons