Annons

Lars Magnusson:Därför krisar bankerna parallellt med politiken

Bakgrunden till de dagsaktuella bankskandalerna är densamma som till den ökande populismen. Det menar den brittiske historikern Adam Tooze som identifierar finanskraschen 2008 som roten till dagens såväl ekonomiska som politiska kaos, med den förlorade tilliten som gemensam nämnare.

Under strecket
Publicerad

I boken ”Crashed: How a decade of financial crises changed the world” utreder Adam Tooze sambanden mellan de ­senaste årens ekonomi och politik.

Foto: IBLBild 1 av 1

I boken ”Crashed: How a decade of financial crises changed the world” utreder Adam Tooze sambanden mellan de ­senaste årens ekonomi och politik.

Foto: IBLBild 1 av 1
I boken ”Crashed: How a decade of financial crises changed the world” utreder Adam Tooze sambanden mellan de ­senaste årens ekonomi och politik.
I boken ”Crashed: How a decade of financial crises changed the world” utreder Adam Tooze sambanden mellan de ­senaste årens ekonomi och politik. Foto: IBL

Det är svårt i dessa dagar att inte bli minst sagt upprörd av den tvättning av blods- och maffiapengar som inte bara Danske Bank utan tydligen även Swedbank ägnat sig åt. Swedbank är ju i botten den gamla svenska Sparbanken, närmast en folk­rörelse grundad för 200 år sedan. Nostalgiskt erinrar vi som är lite äldre tidningen Lyckoslanten med seriefigurerna Spara och Slösa. Sparbanksrörelsen var lång tid själva sinnebilden för hederlighet och hög moral. 

Att nu en kombination av girighet och ofattbar slapphet fått huvuden att rulla är mot denna bakgrund följdriktigt. Men problemet är i grunden mycket större. Vi påminns drastiskt om att Lyckoslantens isolerade folkhem inte längre existerar och om hur sammanvävda de internationella penningströmmarna i själva verket är. Våra föreställningar om hur det borde vara och hur det faktiskt är står i konflikt med varandra. Banker är förvisso vinstdrivande företag som alla andra. Men de har samtidigt en särställning. Det förutsätter en hög grad av tillit och stabilitet. Vi måste kunna lita på dem som vi anförtror vår privatekonomi åt, annars skakar själva grunden för samhället och ekonomin.

Annons
Annons

Utan tvivel har ett radikalt minskat förtroende för viktiga samhällsfunktioner – innefattande bankerna, vare sig de inser det eller ej – omfattande politiska återverkningar. Det är inte särskilt originellt att påstå att ett förlorat förtroende är en av grundbultarna i den politiska turbulens vi kan beskåda idag. I boken ”Crashed: How a decade of financial crises changed the world” (Allen Lane) påpekar den brittiske historikern Adam Tooze – verksam vid Colombia-universitetet i New York – likheten mellan den brittiska brexitomröstningen 2016 och Trumps erövring av presidentskapet i USA senare samma år. Hur gärna vi än kanske vill tro det var det inte i första hand ryska hackare som var orsaken i någotdera fallet. Brexit kom till stånd i en osannolik förening av en anti-EU-höger med storslagna ambitioner om att ytterligare stärka Londons roll som finansiellt världscentrum och en missnöjd medel- och arbetarklass från landet som kände sig hotade av samma globalisering. Nästan lika osannolik känns alliansen mellan fixaren Donald Trump, med sin närmast vulgära syn på den starkes rätt, och en missnöjd amerikansk moralisk opinion, i första hand män med låg utbildning. 

Den gemensamma nämnaren finner Tooze i 2008 års finanskris och vad som kom att följa i dess kölvatten. Med ett ursprung i en överhettad bostadsmarknad i USA liknar den en mängd liknande finanskrascher i historien. Skillnaden är storleken och dess globala verkningar. Efter årtionden av avreglering, som skapat en sömlös finansiell världsekonomi, innehöll europeiska bankers portföljer lika många dåliga så kallade subprime-lån som de amerikanska. När amerikanska låntagare inte kunde betala tillbaka sina lån sände detta chockvågor över Atlanten och till resten av världen. Bankerna hade ingen aning om vilka tillgångar de egentligen hade, de slutade att göra affärer och krediten upphörde. Ett totalt hjärtstopp hänger på en skör tråd.

Annons
Annons

I USA insåg den nyvalde presidenten Barack Obama och centralbanken (Fed) under ledning av Ben Bernanke att man var ute på okänt vatten. Man ville inte upprepa Wall street-kraschen från 1929 genom att vägra hjälpa krisande banker och därmed skicka ut världen i en ny depression. I stället bestämde man sig nu för att ingripa. Genom att i praktiken ställa upp som en yttersta garant pumpade Fed ut enorma mängder av likviditet i världsekonomin. Även europeiska regeringar fyllde på med räddningspaket. Allt borde därmed ha varit frid och fröjd.

Men optimisterna hade underskattat den förödelse för många amerikaners privatekonomi som 2008 ställt till med. Miljoner familjer med subprime-lån hade förlorat sina bostäder. Många hade blivit arbetslösa. Ännu fler var rent utsagt störtförbannade över att bankerna och deras välbetalda chefer hade räddats medan vanligt folk fick ta smällen. I USA blev följden en stark politisk polarisering. I valet 2016 lyfte vänstern fram socialisten Bernie Sanders i stället för etablissemangets Hillary Clinton. Men ännu fler väljare – skulle det visa sig – var mottagliga för de populistiska locktonerna från en Donald Trump. 

När de omedelbara svallvågorna efter Obamaregeringens kraftfulla kapitalinjektioner hade lagt sig tycktes det värsta vara över. Men 2011 drabbades Europa av en allvarlig statsskuldskris. Trots kapitalförstärkningarna oroade sig finansmarknaden över hur det egentligen stod till med det europeiska bankväsendet. Det gällde särskilt i södra Europa där hög skuldsättning och underskott i statsbudgeterna skickade upp räntorna i taket. Grekland var särskilt drabbat, men oron var också stor när det gällde Spanien, Italien och Portugal. Med Angela Merkels Tyskland i spetsen drog de europeiska politikerna i nödbromsen. Euroblockets ledare tänkte sig att man skulle komma ur krisen med hjälp av budgetsanering och åtstramningar. Följden blev att Europa drogs in i recession och arbetslösheten steg. 

Annons
Annons

Läget var särskilt illa 2012 då en eventuell grekisk bankrutt såg ut att kunna följas av flera andra länder. Men Grekland räddades till sist från konkurs och uttåg ur euron. Men det innebar samtidigt att landet ställdes under förmyndarskap av den europeiska centralbanken, EU i Bryssel och Internationella valutafonden (IMF), vilka tillsammans ordande ett omfattande nödlån. Men villkoret var att Grekland drastiskt måste dra ned på sina offentliga utgifter och samtidigt – på något mystiskt sätt – få till stånd en hög tillväxt. Räddningsaktionen innebar hursomhelst att Greklandskrisen inte spreds till andra länder och att eurosystemet upprätthölls.  

Kanske det helt avgörande momentet var när den ny­utnämnde ECB-chefen Mario Draghi i London den 26 juli 2012 ställdes inför en skara oroliga affärsmän. När han fick frågan om hur europeiska banker skulle klara sig från att krascha svarade han rakt på sak: den europeiska centralbanken skulle ta det yttersta ansvaret. Den hade ”tillräckligt” med kapital, hävdade han kaxigt. Det gick som ett sus genom salen – liksom överallt i Europa. ECB skulle – till förtret för många konservativa inom euroblocket som såg den tyske finansministern Wolfgang Schäuble som central anförare – fungera som ett slags motsvarighet till USA:s centralbank. Den skulle garantera kreditens upprätthållande, vara en ”sista instansens utlånare”. Detta var djärvt men har också skapat osäkerhet om vad EU vill och kan vara i fortsättningen. Oron för att ett fördjupat samarbete även kring en ”bankunion” och gemensamma skatter var utan tvivel en starkt bidragande orsak till Camerons beslut att utlysa en folkomröstning om brexit.

Annons
Annons

Huvudpoängen i ”Crashed” är att återverkningarna från 2008 leder fram till dagens situation med ökad nationalism, risk för handelskrig och en snabb tillväxt av populistiska partier och rörelser. Svältkurer och krisbekämpning som lett till sjunkande välstånd och hög arbetslöshet i Europa har spelat en avgörande roll. Den arabiska vårens sammanbrott och ökad migration har därefter skapat ett utrymme för främlingsfientlighet. I USA fick populismen fotfäste via missnöjet med etablissemangets hantering av krisen. 

Även den övriga världen dras in i händelsernas malström. Först dränks världen nästan i de strömmar av pengar som i synnerhet Fed skickar ut för att rädda det finansiella systemet. I form av så kallade ”kvantitativa lättnader” köper Fed upp delar av USA:s statsskuld. Den europeiska centralbanken börjar göra detsamma efter Draghis löfte om att göra ”vad som krävs”. Detta sätt att i praktiken trycka nya pengar innebär att räntorna drivs ned kraftigt i USA och Europa. För att få högre avkastning på sitt kapital söker sig investerare till andra länder och kontinenter.

Men efter några år kommer rekylen. De ”kvantitativa lättnaderna” fungerar som ett rött skynke inte minst för konservativa republikaner i USA. Fed aviserar att de kommer att dra ned på uppköpen av obligationer och samtidigt höja räntorna. Det räcker för att kraftigt vända de globala penningströmmarna. Kapitalet flödar tillbaka, vilket sätter press nedåt på många valutor, inte minst i utvecklingsländer som Sydafrika, Brasilien och Indien. Men också Kina påverkas genom att dess yuan faller mot dollarn. Den mäktiga Shanghai-börsen upplevde samtidigt kraftiga fall på höstkanten 2015. Ett år tidigare hade även råvarupriserna börjat sjunka drastiskt. Ett fat olja som sålts för över 100 dollar hade nu sjunkit ned till 30 dollar. Länder som Ryssland och Venezuela – och för den delen även Norge – såg med fasa hur deras inkomster kraftigt föll. 

Annons
Annons

Detta har i sin tur fått geopolitiska återverkningar. Kina, som ser sin ekonomiska tillväxt falla, vänder sig mot nya marknader i Asien och Afrika. I Ryssland försöker Putin och hans regim hålla nere missnöjet med sämre ekonomiska tider genom att utveckla en nationalistisk och populistisk retorik och politik. 

Som säkert har framgått tar Adam Tooze ett rejält brett grepp om sitt ämne. Ställvis går han kanske väl hårdhänt fram i sin strävan att koppla samman de senaste tio årens ekonomi och politik med kraschen 2008. Egentligen har det dessutom gått för kort tid för att säkert veta om 2008 verkligen var den radikala vändpunkt som Tooze gör den till. Hur mycket av de ökade motsättningarna, politiska och ekonomiska, som vi idag kan skåda hänger samman med Lehman Brothers hösten 2008? Vad betyder ett krackelerande förtroende för politiska och ekonomiska institutioner? Men när detta är sagt är det omöjligt att inte låta sig imponeras av Toozes tunga och skarpsinniga analys av sambandet mellan global politik och ekonomi. Detta är en mycket viktig bok som ställer alla de centrala frågorna. Hans slutsatser kommer vi att diskutera vidare under lång tid.  

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons