Annons

Kristoffer Leandoer:Därför måste vi älska avskedet och sorgen

I alla tider har konstnärer använt sig av sorgen efter en personlig förlust som motiv. Ett fascinerande samtida exempel på konstnärligt sorgearbete står den franske poeten Jean-Michel Espitallier för: efter livskamratens bortgång tillbringade han ett år med att gestalta hennes frånvaro. 

Under strecket
Publicerad

Detalj ur Giotto di Bondones fresk ”Lamento (Il Compianto di Cristo)” där himlen täcks av sörjande änglar.

Foto: IBLBild 1 av 1

Detalj ur Giotto di Bondones fresk ”Lamento (Il Compianto di Cristo)” där himlen täcks av sörjande änglar.

Foto: IBLBild 1 av 1
Detalj ur Giotto di Bondones fresk ”Lamento (Il Compianto di Cristo)” där himlen täcks av sörjande änglar.
Detalj ur Giotto di Bondones fresk ”Lamento (Il Compianto di Cristo)” där himlen täcks av sörjande änglar. Foto: IBL

Fem i två natten mellan den 2 och 3 februari 2015, i ett Paris alltjämt lamslaget efter attacken mot Charlie Hebdo, förlorar poeten Jean-Michel ­Espitallier sin livskamrat och kärlek sedan ungdomsåren, Marina Dick, efter en flerårig kamp mot cancern. I sommar kommer Espitalliers sällsynt gripande bok ”La première année” (Det första året), som på flera sätt sammanfattar vad som under de senaste tio–femton åren utvecklat sig till en egen litterär genre: sorgeboken. Många förknippar genren med Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande” från 2005. Minst lika betydelsefull var den samma år utkomna ”In the dark room” av irländaren Brian Dillon, där sorgen efter föräldrarna (och därigenom den egna barndomen) förankras i ett ­antal läsningar av konstverk: kompositionsfiguren att den egna, privata sorgen är stum och sluten i sig själv och därför bäst skildras i mötet med ett annat konstnärligt ­uttryck återkommer bland annat i Olivia Laings New York-essä ”Den ensamma staden” och i Max Porters diktsvit ”Sorgen bär fjäderdräkt”, där Ted Hughes ”Kråka” tillhandahåller en möjlighet att hantera familjens förlust.

Annons
Annons

I ”Glömskans bibliotek”, Ulf Karl Olov Nilssons vackra essäbok om hjärnan, psyket och poesin, formuleras tanken att gravskriften är den allra sista dikten. Sista? För mig var det snarare den första, eftersom jag lärde mig att läsa på gravstenarna på Katarina kyrkogård på Södermalm i Stockholm, och dessa texter fortfarande är ett ­poetiskt ideal för mig. Det är något jag delar med Pip, ­huvudpersonen i Charles Dickens mest genuint tragiska ­roman ”Lysande utsikter”. Pip lär sig också att läsa på en närbelägen kyrkogårds gravstenar och smittas med en livslång längtan bort. Också i mindre privat mening börjar litteraturen vid en grav: man hugger minnesord över de döda i sten, man skriver elegier. I romanen ”Mästaren” låter Colm Tóibín Henry James reflektera över ”hur minne och sorg kan blandas, hur mycket sorg som kan hållas inombords, och ingenting tycks ha form eller betydelse förrän det är förbi och har gått förlorat”. Det vill säga: först det vi sörjer kan bli tillräckligt tydligt för att låta sig formuleras, förvandlas till litteratur.

De senaste åren har denna klassiska koppling mellan sorg, minne och litterär form betonats i en lång rad verk som nästan fått litteraturen att framstå som ett moment i sorgearbetet, ett kanske inte obligatoriskt men önskvärt led i den posttraumatiska stress-hanteringen, och en på sitt sätt lika lagbunden litterär genre som dess antika släkting elegin. Utgångspunkten är att sorgen, eller vårt uttryck för den, de senaste drygt hundra åren genomgått en drastisk förändring. Den formaliserade sorgen, som hade sin givna plats, sin tillmätta tid och sitt vältaliga språk, är ifråga­satt på varje punkt. 

Annons
Annons

Processen inleds med Stéphane Mallarmés reaktion på sonen Anatoles bortgång vid nio års ålder. Under återstoden av sitt liv arbetar poeten på ”Tombeau pour Anatole” och efterlämnar vid sin egen död 205 sidor brottstycken och fragment men inte en enda färdig vers: sorgen efter sonen gick inte att artikulera. Sorgen finns inte heller längre på en enskild plats – kyrkogården – utan manifesterar sig i utestängdheten från alla platser: särskilt det egna hemmet där varje föremål skriker ut saknaden efter Anatole. När språket överger en (åtskilliga har påpekat hur Roland Barthes språkliga virtuositet i ”Sorgedagbok” efter moderns död går över i ett naket och till synes torftigt registrerande) håller man desto hårdare i det faktiska, mätbara: två lysande svenska exempel är Malin Lagerlöfs ”Dagbok från ditt försvinnande” och Tom Malmquists ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv”. Anne Carson går i ”Nox” ett steg längre och samlar faksimiler av kvar­låtenskapen i en låda efter sin bortgångne bror.

Jean-Michel Espitallier, född 1957, som efter Christophe Tarkos förtidiga död allt tydligare framstått som sin generations främsta idéspruta och poetiska ledargestalt i Frankrike, hanterar och förnyar genren med lugnt ­mästerskap. Han utgår från det faktiska och konkreta, känslolivet formuleras genom föremålen: han citerar en innehållsförteckning från en efterlämnad burk med hudkräm så att den får elegiska kvaliteter, han låter Marinas understrykningar i en bok av Isabelle Eberhardt formulera saknaden efter henne: ”Jag säger mig att kärleken är en oro och att man måste älska att ta avsked, eftersom varken levande varelser eller ting äger någon skönhet som inte är förgänglig.” 

Annons
Annons

På samma sätt förhåller det sig i den danska ­poeten Naja Marie Aidts sorgebok över sonen Carl ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka”, som kommer på svenska i augusti: för att kompensera den egna språkförlusten, den stumhet som sorgen innebär, tar hon stöd i tidigare texter, förutnämnda Mallarmé och Barthes samt Jacques Roubauds ”Någonting svart” för att ändå kunna formulera det som inte låter sig formuleras. På så sätt ger böcker som Espitalliers och Aidts ny mening åt litteraturens praktiska uppgift att tillhandahålla formuleringar av sorg, citat att använda i dödsannonser och läsas vid kistor; en förnyelse av kontraktet. Litteraturen har fortfarande en social funktion att fylla.

”Gravarna dör också”, säger Roland Barthes i ”Sorgedagbok”. Varje sorgebok rör sig med en kronologi som är minst dubbel. Plötsligt lever man inte bara i almanackans tid utan även i minnets och sörjandets: för även sörjandet är underkastat tidens lag och kommer därför att ta slut. Möjligen får man i dess ställe något annat. Barthes citerar Marcel Prousts brev till Georges de Lauris som just (1907) förlorat sin mor: ”När hon alltjämt levde tänkte ni mycket på den tid som är nu då hon inte längre finns. Nu kommer ni i stället att tänka mycket mer på det förflutna då hon ännu var vid liv.” Kort sagt: minnet är bättre och försett med en skade- och rostskyddsgaranti som den verkliga upplevelsen saknar. (Man behöver dock inte ha läst så värst mycket Proust för att veta att hans syn på minnet var mer komplicerad än han ger uttryck för i detta brev, ­skrivet i avsikt att trösta en sörjande vän: det som gjorde minnet till en så säker behållare var ju enligt Proust att det ofta låg säkert förvarat i en ocean av glömska.)

Annons
Annons

Den här boken undersöker tidens väsen, säger Espitallier. Det är sant men lika mycket som undersökning är det fråga om en utsatthet och en underkastelse under tidens våldsamma kraft. Katalogen och upprepningen har alltid varit två av Espitalliers mest effektiva poetiska redskap; nu används de med närmast tvångsmässig effektivitet. Han blir besatt av tiden, registrerar varje sekund som han levt i saknad: varje dag är den första dagen av något slag som han tvingas leva i världen utan Marina – den första måndagen utan henne eller den första 1 juli eller den första julafton – och på så sätt är det inte bara minnet som hamnar i fokus utan även dess motsats, tömningen och avförtrollningen: som om det blivit meningslöst att skapa nya minnen i denna nya värld. 

I det längsta vägrar han att bädda rent för att ännu en tid kunna sova på lakan som bär minnen av hennes kropp, bredvid en kudde som bär avtryck av hennes huvud. Att dammsuga bär honom emot eftersom varje dammråtta i hörnen rymmer hennes dna i form av hudflagor och hår. Han registrerar med vanmakt hur hennes närvaro gradvis försvinner från hemmet, bokför med masochistisk nit när en syltburk som hon köpt tar slut, när deras gemensamt inköpta skurmedel måste förnyas. Vi får följa hur världen i högst konkret bemärkelse gradvis töms på den älskade och ersätts av något neutralt, likgiltigt och färglöst.

För vissa är sorgen ett existentiellt grundtillstånd som den älskades bortgång bekräftar och därigenom gör världen rimlig, en plats man helt plötsligt kan finna sig tillrätta i. Andra – och dit hör definitivt Espitallier – slungas ut från sin plats till en värld som blir både orimlig och obegriplig. Tillhörigheten blir något som måste erövras på nytt.

Annons
Annons

Ett intressant faktum är att den egna döden inte förmår ge upphov till sorg, vilket blir belyst av Jenny Diskis sista bok ”Den sista resan”. Sin egen stundande bortgång kan Diski bara bemöta med klentrogenhet och galghumor: hennes instinktiva reaktion inför cancerbeskedet är att skämta om tv-serien ”Breaking Bad”. Det är först när hon genom sina barnbarn lyckas spegelvända skeendet som hon kan uppleva sin död som en personlig förlust, genom insikten att döden berövar henne barnbarnens framtid: som isolerad företeelse är döden meningslös och stum. 

Sorgen är en erfarenhet som, om man underkastar sig den helhjärtat, har makt att omformulera våra mest fundamentala begrepp: tiden, minnet, platsen, fenomen­världen. Den är helt enkelt en erfarenhet som har en makt att transformera oss. De böcker som här diskuteras skildrar inte bara ett uthärdande, utan också en förvandling, en mognadsprocess.

Jag skriver för tröst, det säger nästan alla som skriver sorgeböcker (och svävar gärna på målet om det är för att ge eller den: i längden är det naturligtvis också ett och samma; det enda sättet att trösta sig själv är att trösta ­andra). Men vad är det för tröst? Något liv efter detta ­annat än just i formen av dessa minnen som i sin tur är underkastade tidens destruktiva kraft är det nog ingen av ovan nämnda författare som ställer i utsikt.

”La première année” varierar på flera ställen ett enkelt konstaterande som i all sin nakenhet rymmer en tröst som i alla händelser inte är falsk: ”Din död botar mig från min dödsskräck”. Tanken att döden befriar från all oro, inklusive oron inför döden, var ett av den romerska stoicismens fundament: här kläs den i den moderna relationspsykologins kläder, blir en sista erfarenhet som kan skänkas mellan ett jag och ett du. Som tröst är det inte så klent som det låter.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons