En man vilar på ett flytdon i den förorenade floden Sabarmati i Ahmadabad, Indien. Indien har svåra problem med både lokala miljöföroreningar och snabbt tilltagande koldioxidutsläpp.
En man vilar på ett flytdon i den förorenade floden Sabarmati i Ahmadabad, Indien. Indien har svåra problem med både lokala miljöföroreningar och snabbt tilltagande koldioxidutsläpp. Foto: Ajit Solanki Ill: Staffan Löwstedt

Därför står vi handfallna inför klimatkrisen

Den moderna romanen förmår inte skildra klimatkrisen. Nu krävs en ny sorts litteratur för att tackla mänsklighetens största utmaning, skriver indiske författaren Amitav Ghosh i en essä för SvD Kultur.

Publicerad

Världen har nu nått en punkt som saknar förlaga i historien: miljön på vår planet förändras i en takt som aldrig tidigare erfarits av människor. Vi har alla, i större eller mindre utsträckning, konfronterats med klimatförändringarnas effekter i vår vardag: vi har sett dem i plötsliga översvämningar, besynnerliga värmeböljor, oförklarliga stormar och utdragen torka. Vi kan vara förvissade om att många fler sådana effekter väntar, för även om koldioxidutsläppen skulle upphöra idag skulle somliga efterverkningar fortsätta att utveckla sig över århundraden.

Klimatförändringarna, och argumenten kring dem, har blivit en ofrånkomlig och växande del av den offentliga debatten. Förstärkta av rösterna från ekonomer, politiker och filmstjärnor hörs nu ekon av debatten i världens mest avlägsna hörn. Påve Franciskus miljöencyklika ”Laudato Si” har varit särskilt betydelsefull eftersom den har lyft klimatförändringarna som en viktig fråga för mer än en sjättedel av världens befolkning.

Märkligt nog förblir ändå intresset för klimatfrågan marginellt i litteraturen och konsten. Det är än mer besynnerligt då författare och konstnärer länge gått i främsta ledet vad gäller att engagera sig i viktiga samhällsfrågor. Idag kan varje seriös läsare av skönlitteratur räkna upp dussintals romaner som behandlar rasfrågor, nationalism, migration, könsidentitet, sexualitet och så vidare. Men samma läsare kommer antagligen att stå svarslös om hon avkrävs en lista på välkända romaner som behandlar klimatproblematik. Några kan tänkas nämna Ian McEwans ”Hetta” och Barbara Kingsolvers ”Flight behaviour” – men de flesta kommer antagligen att nämna romaner som inte handlar om den samtida mänskliga upplevelsen utan snarare om en uppdiktad framtid: till exempel J G Ballards ”A drowned world” eller Cormac McCarthys ”Vägen”.

Annons

Faktum är att många läsare, kritiker och redaktörer tar för givet att klimatförändringarna naturligen tillhör science fiction-genren eller någon av dess subgenrer, som apokalyptisk och spekulativ fiktion, fantasy, och så vidare. Det i sig säger mycket om klimatförändringarnas plats i det samtida skönlitterära landskapet. I slutändan är nämligen science fiction och dess subgenrer, som Margaret Atwood påpekat, variationer på ”the wonder tale” som utspelar sig ”i en annan tid, i en annan dimension … eller på andra sidan av tröskeln som skiljer det kända från det okända.”

Det är förvisso sant att klimatrelaterade händelser ibland faller utanför våra gamla föreställningar om vad som var ”normalt”. Men de här händelserna påverkar ändå miljontals människors liv. Är det rimligt att förvisa krafterna bakom dem till andra tider och dimensioner, eller riken som befolkas av utomjordingar, vampyrer och zombier? Det är på sin plats att fråga om det inte bara innebär en trivialisering av klimatförändringens effekter utan också ett förnekande av deras betydelse.

Annons

Å andra sidan är det också sant att science fiction och spekulativ fiktion har gett oss en stor, och snabbt växande, korpus av ”klimatfiktion”. Tack vare denna samling verk har vi nu många romaner, långfilmer och tv-serier där en framtida, förändrad jord skildras. Många av dessa är viktiga, kraftfulla verk i sin egen rätt. Samtidigt är många av dem bearbetningar av andra verk – narrativ om apokalyps och frälsning, profetior om fimbulvintern, och så vidare. Sedda i det ljuset kan man hävda att de i själva verket inte alls handlar om klimatförändringarna.

Det är slående att ett framtida, översvämmat New York City redan har avbildats i många romaner och filmer. Ändå känner jag inte till en enda minnesvärd roman eller film (eller målning för den delen) som avbildar den verkliga översvämning som drabbade New York 2012 i form av orkanen Sandy, som bar klimatförändringarnas tydliga fingeravtryck. Det är särskilt talande då New York City sannolikt har en högre koncentration av författare och konstnärer än någon annan plats i världen – många av dem drabbades dessutom direkt av orkanen.

Annons

Tack och lov har vi många utmärkta skildringar i sakprosa, av orkanen Sandy och av andra klimatrelaterade fenomen. Det skulle kunna understödja resonemanget att klimatförändringarna bäst behandlas i sakprosans form – och den ståndpunkten skulle finna mycket stöd i det bredare ekosystemet av konst och litteratur. Betänk, till exempel, att vid de sällsynta tillfällen då klimatförändringarna dyker upp i seriösa litterära tidskrifter så handlar det nästan alltid om sakprosa.

Isbjörnarna är beroende av havsisen för att att jaga sälar. När isen smälter allt tidigare på året får de svårt att överleva sommaren och hösten.
Isbjörnarna är beroende av havsisen för att att jaga sälar. När isen smälter allt tidigare på året får de svårt att överleva sommaren och hösten. Foto: Everett Collection, Ill: Staffan Löwstedt

Föreställningen att klimatfrågan bäst belyses i sakprosa finner stöd till och med hos författare som jag själv. För ofta är det så att när skönlitterära författare faktiskt skriver om klimatförändringarna så gör de det i form av personliga essäer eller debattartiklar. Zadie Smith och Jonathan Franzen är bara två exempel på detta. Än mer talande är fallet Paul Kingsnorth, en författare som har ägnat många år av sitt liv åt klimataktivism. Kingsnorth har ännu aldrig skrivit en roman där klimatförändringarna är en viktig del.

Annons

Även jag har länge engagerat mig i klimatfrågan, men också hos mig figurerar ämnet bara indirekt i mina skönlitterära verk, trots att skönlitteraturen utgör kärnan i mitt skrivande och har en mycket bredare publik än min sakprosa. Är då inte även jag skyldig till att marginalisera eller förneka klimatförändringarna?

Sanningen är förstås att jag inte på något sätt förnekar att klimatförändringen är verklig, och det gör få verksamma författare. Jag är övertygad om att de flesta författare och konstnärer är mycket väl medvetna om den överväldigande vetenskapliga konsensus som råder om att de globala klimatsystemen nu förändras på helt nya sätt; att dessa förändringar till största delen orsakas av mänsklig aktivitet; och att de redan har allvarliga följder för samhällen över hela världen.

Om ”förnekelse” spelar in här är det i en begränsad bemärkelse: många av oss föreställer sig att medan klimatförändringar, liksom tidigare miljöproblem, kan orsaka olägenheter och störningar, så kommer de inte att kräva någon fundamental omvärdering av trosföreställningar, tankesätt, praktiker, begrepp och dylikt.

Annons

Men klimatkrisen är inte bara ännu ett steg i en inkrementell trappa av miljöpåverkan: det faktum att vi har inträtt i antropocen, en era då mänskligheten har trätt fram som geologisk agent, är, som filosofen Clive Hamilton observerat, ett tecken på en djupgående spricka, ett seismiskt skifte i människans historia. Vår är en av de första generationerna av människor vars aktiviteter har påverkat inte bara specifika ekosystem utan ett nätverk av sammanlänkade system på jorden, inklusive oceanernas djupa strömmar och vindens rörelser i stratosfären. Magnituden på det här skiftet är sådan att vår oförmåga att agera på det för med sig viktiga frågor, särskilt för dem som är stolta över sin känslighet inför världens beskaffenhet, som de flesta författare och konstnärer.

Det är möjligt att jag upplever de här frågorna som särskilt angelägna eftersom jag råkar komma från en del av världen som är ovanligt sårbar för klimatets nycker: det bengaliska deltat, som nu delas mellan Bangladesh och den indiska delstaten Västbengalen, där jag föddes.

Annons

Mellan 2000 och 2004 skrev jag romanen ”The hungry tide”, som utspelar sig i Sundarbans, den stora mangroveskogen i det bengaliska deltat. Det blev tydligt för mig då att fenomen som saltvatteninträngning och stigande havsnivåer redan påverkade liven för människorna i regionen. Vad jag inte förstod var magnituden av det som utspelade sig inför mina ögon. Sedan dess har jag inte bara blivit tvungen att ompröva mina tankar om dessa förändringar, jag har också tvingats att ompröva många av mina föreställningar och metoder som författare.

Ta idén om frihet, central inte bara i den samtida politiken utan också i humanvetenskaperna, litteraturen och konsten. Som historikern Dipesh Chakrabarty konstaterat så har frihetens filosofer länge varit ”huvudsakligen, och fullt förståeligt, upptagna av hur människor kan undkomma orättvisa, förtryck, ojämlikhet, och även den likformighet som prackas på dem av andra människor eller människoskapade system.” Icke-mänskliga krafter och system fick ingen plats i den här frihetskalkylen: nej, att vara oberoende av naturen ansågs vara en av de definierande egenskaperna hos friheten själv.

Annons

De här tankarna kan tydligt skönjas i några av de grundläggande föreställningarna om den samtida konsten, till exempel hos dem som förutsätter kreativitetens absoluta frihet från funktionalitet och andra externa begränsningar. De verk som förhåller sig till sådana begränsningar relegeras automatiskt till hantverkets eller illustrationens domäner. Tveklöst är det också ett skäl till att skönlitteratur som behandlar klimatförändringar anses falla utanför den litterära huvudfåran: materialet anses vara kontaminerat av frågorna det refererar till.

Men om det är en sak som klimatförändringarna gjort klart för oss så är det att människans frihet är, och alltid har varit, begränsad av de villkor som våra olika livsmiljöer ställer upp. Hur kan detta förenas med de frihetsbegrepp som vägleder konsten, litteraturen och humanvetenskapen?

Här finns också frågan om proportioner. Klimatförändringarnas magnitud, och de samband de skapar över vidsträckta spann av rum och tid, är svåra för de flesta av oss att acceptera eller ens föreställa oss. Kan det verkligen vara sant att jag, genom att köra en bil, bidrar till att glaciärer smälter i Nordpolen? Är det möjligt att effekterna av det, i sin tur, kan få havet att stiga och dränka den väg som leder mig dit jag ska?

Annons

Kopplingar som dessa utmanar och spjärnar aktivt emot några av de grundläggande teknikerna i den moderna skönlitteraturen. Romanförfattare förlitar sig exempelvis tungt på miljöer och scener; det är med hjälp av sådana verktyg som narrativ byggs upp. En romanförfattare skapar scener och miljöer just genom att fokusera på det lokala och specifika – genom att koppla loss dem från världen i stort. Vi träder till exempel in i Flauberts ”Madame Bovary” när vi ”tar av från stora landsvägen” och träder in på ängsmarken; den ”sträcker sig längs en räcka låga kullar och ansluter sig sedan bakom dem till betesmarkerna i Bray”.

Martin Meissner Ill: Staffan Löwstedt

Närvarokänsla är en av romanens stora gåvor. När vi läser George Eliots ”Middlemarch”, Thomas Manns ”Huset Buddenbrook”, Graham Swifts ”Våtmarker” eller den stora bengaliska romanen ”Titash ekti nadir naam” (”A river called Titash”), så träder vi in i deras miljöer tills de börjar framstå som verkliga för oss; vi hittar själva en plats i dem. Eftersom varje miljö är specifik för sig tunnas dess kopplingar till resten av världen oundvikligen ut (exempelvis imperiets nätverk som möjliggjorde de världar som skildrades av Jane Austen och Charlotte Brontë). Till skillnad från epiken sammanför romaner sällan flera olika universum; inte heller kan deras miljöer transporteras utanför sin kontext på samma vis som, säg, ”Odysséen”s Ithaka eller ”Ramayana”s Ayodhya.

Annons

I fiktionen kapslas avgränsade platser in i andra: Maycomb, Alabama, miljön där ”Dödssynden” utspelar sig, blir en symbol för hela den Djupa Södern; Pequod, det lilla valfångstskeppet från Nantucket i ”Moby Dick”, blir en metafor för Amerika. Dessa miljöer blir till fordon för utforskande av den mest välbekanta av avgränsade platser: nationalstaten.

Romanens avskilda platser åtföljs också av avskildhet i tid. En miljö kräver normalt en ”period”; den aktualiseras inom en viss tidshorisont. Till skillnad från epiken, som ofta sträcker sig över eoner och epoker, sträcker sig romaner sällan bortom några få generationer. Romanens territorium är helt enkelt inte la longue durée.

Det är genom dessa avgränsningar, i tid och rum, som en romans värld skapas: liksom marginalerna på en sida så förvandlar dessa gränser platser till texter. Jämför det med de gränsöverskridande universum som frammanas av andra typer av prosanarrativ. Här är till exempel ett par meningar från det kinesiska folkeposet ”Färden till västern” (1500-tal): ”Det var vid den tidpunkten som grunden lades till Himlen. Efter ytterligare 5400 år, under epoken zi, steg det lätta och det rena mot höjden och nu skapades solen, månen, stjärnorna och planeterna ... Efter ytterligare 5400 år, när epoken zi led mot sitt slut och epoken chou närmade sig, förtätades världsalltet alltmer ... Efter ytterligare 5400 år, under epoken chou, sjönk det tunga och det orena ned och nu skapades De fem faserna vatten, eld, berg, sten och jord. Därför är det sagt att Jorden skapades under epoken chou.”

Annons

Den här sortens prosanarrativ (fortfarande oerhört populärt) breder ut sig över oerhörda vidder av tid och rum. Det omfamnar det obegripligt stora i nästan lika hög grad som den moderna romanen skyr det. Romanen frammanar ju världar som blir verkliga just genom sin avgränsning och exakthet. I den litterära romanens fina salonger kommer ingen att beskriva hur himlen skapades; inte heller refererar man till förlopp som sträcker sig över hudratusentals år: inom romanens avgränsade horisont framstår den sortens perspektiv inte bara som osannolika, utan som absurda.

Men jorden i en era av människoskapad klimatförändring är just en värld av påträngande, ofrånkomliga samband, drivna av krafter som till sin natur är obegripligt vidsträckta. Vattnen som tränger in i Sundarbans dränker också Miami Beach; öknar breder ut sig i Kina såväl som i Peru; skogsbränderna tilltar både i Australien och i Tennessee.

Det har förstås aldrig funnits en tid då vädrets och geologins krafter saknat betydelse i våra liv – men det har inte heller funnits någon tid då våra liv så direkt påverkats av händelser på andra sidan planeten. Dessa samband tvingar oss nu att omförhandla våra gamla idéer och vanor, inklusive hur vi läser skönlitteratur.

Annons
En parkeringsplats för taxibilar i Hoboken, New Jersey, översvämmad i superstormen Sandy i oktober 2012.
En parkeringsplats för taxibilar i Hoboken, New Jersey, översvämmad i superstormen Sandy i oktober 2012. Foto: Charles Sykes, Ill Staffan Löwstedt

Våra läsvanor formades i en tid då människor och deras yttre miljö prydligt separerades i kategorierna Kultur och Natur. På sätt och vis var den distinktionen oerhört fruktbar för konsten, och särskilt för skönlitteraturen. Bland 1900-talets stora romaner finns många där mänskliga protagonister ställs mot Naturen – och några av de största skrevs av nordiska författare, som ”Fria män” av Halldór Laxness och ”Markens gröda” av Knut Hamsun. I båda dessa romaner utgör magnifika landskap miljöer som har en unik kraft just för att de är rena och ursprungliga, orörda av människan.

Ingen författare skulle kunna låtsas att sådana landskap existerar idag. Skulle en samtida författare återvända till platserna som Laxness och Hamsun beskrev skulle hon mötas av smältande permafrost, minskande djurpopulationer, krympande glaciärer, sporadiskt snöfall, stigande temperaturer, och så vidare. I en värld där livet i även de mest isolerade byar påverkas av utsläpp från fjärran kontinenter kan man inte längre upprätthålla illusioner om det orörda och ursprungliga.

Annons

En av anledningarna till det är att klimatförändringarna också, på både subtila och uppenbara sätt, invaderat själva det fundament på vilket litteraturen vilar: språket. En författare som återvänder till Laxness och Hamsuns miljöer idag är inte bara tvungen att se landskapets förändring, han måste också använda uttryck som ”krympande glaciärer” och ”stigande havsnivåer”. När de väl introducerats har sådana fraser samma effekt som en invaderande art i ett skyddat ekosystem: de trasar oundvikligen sönder den sömlösa, poetiska väv av språk som en gång gjorde det möjligt att frambesvärja dessa unika miljöer.

Mer än ett kvarts sekel har gått sedan Bill McKibben skrev: ”Vi lever i en postnaturlig värld.” I antropocen har det blivit omöjligt att bibehålla fantasin om en prydlig skiljelinje mellan natur och kultur: de har nu visat sig vara ohjälpligt sammanblandade. Det betyder att de två ihopparade gudomarna, Natur och Kultur, är döda, och att ”naturskildringen”, som vi en gång kände dem, har dött med dem.

Annons

Fler berättartekniska grepp kan komma att bli obrukbara när klimatförändringarna eskalerar. Under 1800-talet och 1900-talet använde författare ofta regionala dialekter för att skapa en känsla för platsen där en berättelse utspelade sig, eller för att mejsla ut detaljerna i en upplevelse. I ”Vredens druvor” (som mycket väl kan betraktas som en klimatkrisroman avant la lettre) använde John Steinbeck den här metoden med bravur: en stor del av boken består helt enkelt av direkt tal på (får vi anta) Oklahoma-dialekt.

Även om den dialekten skiljer sig från standardengelska så är den en variant av modersmålet. Tänk om Steinbecks migranter talat spanska eller, säg, punjabi? Att skriva om dem på samma sätt hade varit omöjligt: den lingvistiska realismen i ”Vredens druvor” förutsätter ett enspråkigt samhälle.

Det är ingen tillfällighet att den moderna romanen växte fram samtidigt med, och ur samma processer som skapade den monolingvistiska nationalstaten: de har ett nära släktskap. Men också inom historiskt enspråkiga stater förändras nu språksituationen drastiskt. En författare som reser till de nordliga delarna av Skandinavien kommer idag att möta språk som arabiska, kurdiska, somaliska och amhariska. Följaktligen kommer hon att konfronteras med utmaningar som författare i historiskt flerspråkiga länder – Indien och Indonesien, till exempel – länge har tampats med. Hur förmedlar man upplevelsen av en mångspråkig värld till en läsare med hjälp av ett enda språk? Att skildra det naturalistiskt är uppenbart omöjligt: projektet kräver nya stilar och retoriska former.

Annons

Vilken roll klimatförändringarna har spelat i massmigrationen de senaste åren är förstås omöjligt att kalkylera med exakthet. Vad vi kan vara säkra på är att fler och fler människor kommer att drivas från sina hem i takt med att förändringarna eskalerar. De rörelserna kommer att ge upphov till många typer av omvälvningar och några av dem kommer att ha långvariga konsekvenser på litteraturens fundament: språket.

I en alltmer föränderlig, turbulent och konfliktfylld värld är en icke försumbar utmaning för författare att motstå frestelsen att skriva programmatiskt eller didaktiskt – för att ”öka medvetenheten”. Aktivister talar redan om att använda berättande som ett politiskt redskap och att engagera författare i det arbetet. Det finns många goda etiska skäl till att delta i det projektet, och de skälen kommer bara att växa sig starkare i takt med att klimatförändringens effekter blir tydligare. Det kommer att göra det svårare för författare och konstnärer att minnas att propaganda vanligen har ett kort bäst-före-datum, och att vällovliga intentioner inte nödvändigtvis resulterar i kvalitativa verk. Likväl är det nödvändigt att vi håller det i minnet, för de deviserna är lika sanna idag som i framtiden.

Annons

Samtidigt som jag pekar på de här bristningarna och utmaningarna måste jag understryka att jag inte vill låna min röst till den tröttsamma kör som periodiskt förutspår romanens död. Jag betvivlar inte för ett ögonblick styrkan och motståndskraften i formen: romanen har en unik kapacitet att omfamna varje aspekt av den mänskliga erfarenheten. För att möta den nya erans utmaningar kommer romanförfattare också att kunna luta sig mot alla olika traditioner av historieberättande som någonsin har funnits. Jag är säker på att resultatet kommer att bli en nödvändig förnyelse av konstformen.

Just därför är jag idag precis lika stolt att kalla mig romanförfattare som jag var för 31 år sedan, när min första roman såg dagens ljus.

Copyright 2017 Amitav Ghosh. Översättning Sam Sundberg.

Amitav Ghosh
Amitav Ghosh Foto: Eyevine / IBL

Isbjörnarna är beroende av havsisen för att att jaga sälar. När isen smälter allt tidigare på året får de svårt att överleva sommaren och hösten.

Foto: Everett Collection, Ill: Staffan Löwstedt

En parkeringsplats för taxibilar i Hoboken, New Jersey, översvämmad i superstormen Sandy i oktober 2012.

Foto: Charles Sykes, Ill Staffan Löwstedt

Amitav Ghosh

Foto: Eyevine / IBL