Annons

Klas Åmark:Därför var Sverige inte stridsberett förrän 1942

Den 1 september 1939: tyska soldater vid gränsen till  Polen.
Den 1 september 1939: tyska soldater vid gränsen till Polen. Foto: TT

Vid inledningen av det andra världskriget var det många som väntade sig att det skulle komma att likna det första. För svensk del var inställningen därför redan från början att hålla sig utanför ”stormaktskriget” och klara eventuella kriser med förhandlingar och eftergifter. 

Under strecket
Publicerad

Militärövning i Herrljunga, mars 1940.

Foto: TTBild 1 av 1

Under sommaren 1939 ökade spänningarna i Europa. Efter att i mars 1939 ha ockuperat Tjeckoslovakien krävde Adolf Hitler att Tyskland skulle få tillbaka de områden som landet enligt Versaillesfreden 1919 fått avstå till Polen. Hitlers paroll ”ett land, ett folk, en ledare”, som många konservativa i Sverige accepterat som mål för den tyska utrikespolitiken, gällde inte längre. Det fanns inte längre några tydliga gränser för Hitlers maktambitioner. 

Den 23 augusti 1939 chockerade Hitler världen med en nonaggressionspakt med Josef Stalin. Frågan var nu om freden skulle kunna räddas med nya, stora eftergifter eller om det inte trots allt var nödvändigt att Storbritannien och Frankrike mötte Tysklands krav med väpnad makt. De sista dagarna i augusti höll Europa andan i väntan på katastrofen. 

Den 1 september angrep tyska trupper Polen – men skulle det leda till ett nytt världskrig, eller till en begränsad konflikt mellan två stater? Det dröjde två oroliga dagar innan det stod klart att det nu var krig mellan Tyskland och huvudmotståndarna från det första världs­kriget, Storbritannien och Frankrike. Den 3 september förklarade den brittiska regeringen att den höll fast vid den garanti till Polen som den utfärdat efter Tysklands ockupation av Tjeckoslovakien i mars 1939. Frankrike följde genast efter. 

Annons
Annons

Krigsförklaringen kom som en chock för Hitler. Paul Schmidt, Hitlers översättare, har berättat om stämningen i den tyska ledningen när han översatt den brittiska krigsförklaringen. Hitler satt som förstenad och stirrade rakt framför sig. Efter en stund vände han sig till utrikesministern Ribbentrop med en rasande blick och frågade vad som nu skulle hända, som om Ribbentrop fått honom att tro att Storbritannien inte skulle välja kriget. Göring sade att om vi förlorar det här kriget må Himlen ha förbarmande med oss. 

Hitlers beslut att anfalla Polen var ett av de mest katastrofala felbesluten i Tysklands historia, enligt den tyska historikern Karl-Heinz Frieser. 

”Då ljungelden slår ned, bländas man av ljuset och bedövas av skrällen” skrev Svenska Dagbladet måndagen den 4 september. ”Världskrig” var rubriken på Dagens Nyheters ledare samma dag. Båda ledarskribenterna jämförde läget med 1914, då det första världskriget bröt ut. Det var typiskt för hur man i slutet av 30-talet tänkte sig ett nytt världskrig – man jämförde med det första världskriget och särskilt med skyttegravskriget på västfronten. Frankrike hade satsat enorma resurser på just den föreställningen om ett nytt krig i bygget av Maginotlinjen, en jättelik försvarslinje med bunkrar och stridsvagnshinder längs med gränsen mellan Frankrike och Tyskland. Man förväntade sig ett förödande skyttegravskrig, men det blev ett krig präglat av snabba framryckningar, chockerande händelser och fullständig oväntade militära aktioner.

Men började det andra världskriget verkligen den 1 – eller 3 – september? Nej, säger den engelska historikern Evan Mawdsley i introduktionen till vår tids standardverk, ”The Cambridge history of the Second World War” (2015). Att se andra världskriget som en del av ett trettioårigt ”tyskt” krig är alltför eurocentriskt. Det andra världskriget började som ett krig mellan Japan och Kina 1937, menar han. (I Sverige har Klas-Göran Karlsson nyligen hävdat att hela perioden från 1914 till 1945 bör ses som ett modernt trettioårigt krig.) I själva verket var det andra världskriget inte ett enda krig, utan en rad krig som utkämpades under samma tidsperiod, från 1937 till 1945. Ett verkligt världskrig blev det inte förrän i december 1941, efter Japans angrepp på USA genom anfallet mot Pearl Harbor, som följdes av Tysklands och Italiens krigsförklaringar mot USA och USA:s krigsförklaringar mot dem.

Annons
Annons

Militärövning i Herrljunga, mars 1940.

Foto: TTBild 1 av 1

Statsministern Per Albin Hansson tänkte sig nog också ett nytt första världskrig när han några dagar före krigsutbrottet förklarade: ”Vår beredskap är god”.

Vad var det då för krig som just brutit ut? Konservativa tidningar talade helst om stormakts­kriget och det begreppet använde Per Albin Hansson också under hela kriget. Med begreppet stormaktskriget ville man betona att Sverige inte hade någon anledning att engagera sig för någon­dera parten. Winston Churchill talade däremot klarspråk, redan i debatten i det engelska underhuset om Storbritannien skulle gå i krig eller ej: ”Vi kämpar för att rädda hela världen från det nazistiska tyranniets pest och försvarar det som är heligast för människan.” Många socialdemokratiska och liberala tidningar såg också kriget som en kamp mellan demokratier och den nazistiska diktaturen. Med det perspektivet stod även Sveriges existens som demokrati och självständig stat på spel.

”O! Idag började kriget. Ingen vill tro det. /.../ En beklämning som är fruktansvärd ligger över allt och alla”, var det första som den unga Astrid Lindgren skrev i det som skulle bli hennes krigsdagbok. Hon läste kungörelserna om mobilisering och trodde att hennes man Sture skulle bli inkallad, men så var det inte, visade det sig.

Militärövning i Herrljunga, mars 1940.
Militärövning i Herrljunga, mars 1940. Foto: TT
Annons
Annons

Statsministern Per Albin Hansson tänkte sig nog också ett nytt första världskrig när han några dagar före krigsutbrottet förklarade: ”Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses påkallade. /.../ Vår beredskap är god”. Vakthållning och skydd – de orden syftade i första hand på den militära beredskapen. Men det var inte sant. Den svenska armén vid krigsutbrottet har kallats en illa utrustad och illa tränad sommararmé. Och kungörelserna om mobilisering, som publicerades i tidningarna den 2 september var krångliga, för att inte säga obegripliga. Det blev många problem med inkallelserna och regeringen fick utstå hård kritik från pressen och oppositionen. Oklarheten om Sture Lindgrens inkallelse var typisk för förvirringen de första dagarna. Hansson försvarade sig utförligt men skulle inte, och kunde inte, upprepa formeln om den goda bered­skapen.

Tyskland ville förstås åt den svenska järnmalmen och regeringen var beredd att ge tyskarna det de ville ha.

År 1925 hade en socialdemokratisk regering genomfört en omfattande nedrustning av det svenska försvaret. Det fanns till och med en pacifistisk gruppering bland social­demokraterna. I mitten av 30-talet började man tänka om, det var hög tid att förstärka försvaret. Under intryck av de internationella kriserna under 1938 satte riksdagen av ett rätt stort belopp för att stärka försvaret, men effekterna var ännu blygsamma vid krigsutbrottet. Många värnpliktiga hade inte kallats in alls under ett antal år. Att man förlängde värnplikten från sex till sju månader gav inte heller mycket omedelbar effekt. När kriget väl brutit ut hölls många värnpliktiga inkallade i beredskap långa perioder och då fick de en mer relevant utbildning. På våren 1942 torde det svenska försvaret ha varit hyfsat stridsberett.

Annons
Annons

Hansson hade mer rätt när han talade om den goda folkförsörjningen. Det fanns reservförråd och en ekonomisk krigsplanering, som skulle komma att fungera rätt väl. De män som ledde landet i september 1939 – det var inte många kvinnor med i ledningen, ingen kvinna i regeringen – hade varit unga vuxna under det första världskriget. De hade inte glömt erfarenheterna från det förra kriget. Regeringen Hammarskjöld kallades snart Hungerskjöld. Handelsutbytet fungerade inte, det blev brist på bränsle, kol och livsmedel, inflationen var skyhög, arbetarna radikaliserades och en veritabel strejkvåg tog fart under åren 1917–1920. 

Nu skulle det bli annorlunda. Hansson deklarerade en strikt och sträng neutralitet när kriget bröt ut men den utrikespolitiska ledningen var inställd på att klara kommande kriser med förhandlingar och eftergifter. Den inställningen präglade redan de komplicerade handelsförhandlingarna med Tyskland och Storbritannien under hösten 1939. Tyskland ville förstås åt den svenska järnmalmen och regeringen var beredd att ge tyskarna det de ville ha. Men villkoret var att Sverige också fick vad landet behövde, framför allt just kol. Sverige hade nästan inga koltillgångar och all olja och bensin måste importeras. Så den svenska handelspolitiken blev importstyrd för att undvika kaoset under det första världskriget. Under de kalla vintrarna i början av 40-talet frös berlinarna på grund av bristen på bränsle, medan det i Sverige mot slutet av kriget fanns så mycket kol att man fick lagra en del av det i Södertälje kanal. 

Annons
Annons

När kriget tog slut hade socialdemokratin lärt sig att med statliga ingrepp och statlig styrning och kontroll bygga upp det starka samhälle som Tage Erlander lovprisade på 50-talet.

Med en rad åtgärder på andra områden visade den politiska ledningen sin vilja att undvika de problem som uppstod under första världskriget. Ett indexavtal som slöts mellan SAF och LO hösten 1939 om lönekompensation för inflationen handlade direkt om att hindra en upprepning av de många strejkerna. Likaså var de omfattande ransoneringarna ett försök att fördela tillgängliga varor så rättvist som möjligt för att undvika inre oro på grund av matbrist.

Medan erfarenheterna från det första världskriget av statens bristande förmåga fick socialdemokraterna att tvivla på både planhushållning och socialism, blev det tvärtom under det andra världskriget. Staten byggde upp en enorm kristidsadministration i nära samarbete med näringsliv och intresseorganisationer. Nio centrala kommissioner styrde viktiga delar av ekonomi och samhälle, samtidigt som en hel uppsjö av mindre nyskapade organ – som lokala bär- och klädvårdskommittéer – grep in i vardagslivet. Den omfattande styrningen blev anmärkningsvärt framgångsrik. När kriget tog slut hade socialdemokratin lärt sig att med statliga ingrepp och statlig styrning och kontroll bygga upp det starka samhälle som Tage Erlander lovprisade på 50-talet.

Andra världskriget ledde till enorma förluster av människoliv och till en omfattande förstörelse av städer, industrier, infrastruktur. Fasorna skulle vida överträffa det första världskrigets. Sverige var ett av få länder i Europa som klarade sig undan med begränsade förluster och uppoffringar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons