Annons

Harald Gustafsson:Därför vet nästan ingen att Island fyller 100 idag

Frågar man en dansk eller islänning när Island blev självständigt från Danmark svarar de med största sannolikhet 1944. Faktum är dock att Island blev en suverän stat i och med unionslagen den 1 december 1918 – men i de nationella myterna passar denna detalj illa.

Under strecket
Publicerad

Satellitfoto över ett Island i vinterskrud.

Foto: Nasa/IBLBild 1 av 1

Satellitfoto över ett Island i vinterskrud.

Foto: Nasa/IBLBild 1 av 1
Satellitfoto över ett Island i vinterskrud.
Satellitfoto över ett Island i vinterskrud. Foto: Nasa/IBL

I första världskrigets slutskede och tiden närmast efter skapades en mängd nya stater i Europa. Därför firas 100-års­dagar av självständigheten här och där, förra året i Finland, nyligen i de baltiska staterna och i Polen. Och idag, den
1 ­december 2018, firar Island sin 100-årsdag.

Nu blir vän av ordning aningen förbryllad. Island blev ju självständigt från Danmark 1944, det står i populära frågespel, det står på Wikipedia och det lärde man sig i skolan om man till äventyrs lärde sig något alls om ­Island! Och frågar man en islänning efter året för självständigheten blir svaret troligen 1944; detsamma skulle de danskar som minns att Island har tillhört Danmark svara. 

Fakta i målet är att Island med unionslagen av den 1 december 1918 blev en suverän stat med samma kung som Danmark; 1944 blev Island republik och personalunionen upphörde. Men som ofta i historien är det minst lika viktigt hur dessa fakta har upplevts och tolkats i det offentliga minnet.  

Annons
Annons

I isländsk historietolkning har idén om en utdragen självständighetskamp varit viktig. Som hos andra nationella minoriteter i tidens multietniska stater startades en nationell ­rörelse av isländska intellektuella under 1800-talet. Danskarna vägrade erkänna ­Island som likaberättigat med Danmark utan såg det som en dansk provins, eller ”biland”, med tidens term, men gick i praktiken med på att ge Island långtgående självstyrelse i inrikes angelägenheter. Varje dansk eftergift möttes dock av alltmer radikala krav. 1904 fick Island nästan total inrikes självstyrelse, med en egen regering ansvarig inför alltinget, men detta ledde endast till att många islänningar nu började kräva total självständighet

Redan vid denna tid hade idén om en lång självständighetskamp etablerats. De tidiga ­ledarna, särskilt Jón Sigurðsson, som till sin död 1876 outtröttligt agiterat för vad han ansåg vara Islands självklara och historiskt grundade rättigheter, ägnades en omfattande persondyrkan. Inrikespolitiken präglades av en kamp om att bäst förvalta arvet och att bäst driva självständighetskampen vidare. Visserligen blev politiken mer klassbaserad efter 1918, partier kom till som inte bara profilerade sig på självständighetsfrågan, men kravet om att helt kapa banden till Danmark när unionslagen traktatsmässigt skulle re­videras efter 25 år glömdes aldrig. 

1944 passade i den nationella myten. Generationer islänningar har sedan dess hört uppspelas radiosändningen från Þingvellir den 17 juni 1944, där alltinget samlades under bar himmel – i ösregn – och utropade republiken Island. Det sågs som den slutliga segern i en hundraårig kamp. 

Annons
Annons

Också i dansk nationell självförståelse har detta passat väl. Att sätta ett så sent årtal som möjligt för när territorier förlorades smickrar förstås den nationella prestigen. Dessutom gick händelserna 1918 rätt spårlöst förbi i Danmark. Ännu efter 1918 fanns Island i förminskad form uppe till vänster på danska kartor och få danskar lade märke till att dess ställning hade förändrats (många trodde dessutom att det inte var större än Bornholm). Till detta kom att Islands brott med den danske kungen 1944 upplevdes hårdare i det ockuperade Danmark och man kunde länge träffa äldre danskar som talade om hur Island svek i en svår stund.

Men vad hände egentligen 1918? Med anledning av ­jubileumsåret har flera böcker kommit ut på ­Island, böcker som kanske kan nagga det isländska kollektiva minnet lite i kanten och visa att 1918 egentligen var det avgörande året i självständighetskampen. En rad historiker, statsvetare, jurister och andra har bidragit till ­antologin ”Frjálst og fullvalda ríki. Ísland 1918–2018” (En fri och suverän stat, red: Guðmundur Jónsson; Sögufélag). Historikern Gunnar Þór Bjarnason har beskrivit händelseförloppet och brett skildrat Island vid denna tid i sin ”Hinir útvöldu. Sagan av því þegar Ísland varð sjálfstætt ríki árið 1918” (De utvalda. Historien om när Island blev en självständig stat 1918; Sögufélag). 

Det är intressant, som Bjarnason betonar, att initiativet till unionslagen kom från dansk sida. Tidigare hade det varit islänningarna som tryckt på. 1908 hade förhandlingar i Köpenhamn lett till att danskarna erbjöd Island en mycket fri ställning inom det danska riket, och flera isländska politiker menade att det var det bästa bud man kunde få. Men i alltingsvalet samma år röstade islänningarna ner förslaget och än radikalare krav ställdes. Danska politiker var besvikna och uppfattade islänningarna som otacksamma barn. Läget var låst när världskriget bröt ut.

Annons
Annons

När den isländske statsministern 1917 reste till Köpenhamn med kravet om en egen flagga fick han emellertid det oväntade svaret att danskarna i stället ville återuppta hela frågan om Islands ställning. Varför denna hel­omvändning? En populär förklaring har varit att danskarna hoppades få tillbaka de dansksinnade delarna av Slesvig (Sønderjylland) i samband med det väntade krigsslutet, och då kunde det vara bra att ha visat sig respektera andras nationella önskemål. Bjarnason avvisar på goda grunder denna koppling, som bara gjordes av någon enstaka dansk politiker.

För att förstå hur självständigheten kom till stånd får man, precis som för många andra nya stater i Europa, se på världskriget. Det var dock inte krigshandlingar som fjärmade Island från Danmark utan det faktum att Storbritannien tog över den isländska utrikeshandeln. Britterna försökte styra alla de neutrala nordiska ländernas handel från Tyskland och till att tillfredsställa brittiska behov, och lyckades i stor utsträckning med det. På Island hade de fritt spelrum. Island var extremt beroende av import för att alls ­överleva. Försörjningsläget var pressat och britterna kunde diktera villkoren. En konsul placerades i Reykjavík, handelsförhandlingar genomfördes med de isländska myndig­heterna och danskarna hade inget att säga till om.

Danmark hade aldrig stora ekonomiska ­intressen på Island, men för några danska handelshus var förbindelserna viktiga, och de förbindelserna förtvinade snabbt under kriget. Bjarnason spekulerar i att det ändå handlade om ekonomiska intressen, fast snarast potentiella sådana för framtiden. I varje fall såg danskarna sin politiska överhöghet och de ekonomiska band som dock fanns hotade och valde antagligen att försöka rädda vad som räddas kunde genom att snabbt gå islänningarna till mötes. De var till och med så före­kommande att de sände en delegation toppolitiker för att förhandla i Reykjavík, i stället för att som tidigare kalla islänningarna till Köpenhamn.

Annons
Annons

Förhandlingarna blev hårda. Islänningarna fick gå med på att avtalet skulle löpa över 25 år, att utrikestjänsten skulle skötas av danskarna (däremot behövde inte utrikes­politiken vara gemensam) och att danska och isländska medborgare hade lika rättigheter i båda länderna. Särskilt det sista var svårt att svälja; islänningarna var rädda för att det skulle öppna en smygväg för danskt inflytande. Danskarna fick å andra sidan erkänna formellt total jämställdhet i en union; det danska riket hade spruckit.

En stötesten var att danskarna erbjöd formuleringen ”ett fritt och självständigt land” men islänningarna ville absolut att Island skulle kallas ”fritt och suveränt” i stället. Historikern Guðmundur Hálfdanarson visar i den nämnda antologin att suveränitet är ett begrepp med djupa rötter i europeiskt statstänkande. För islänningarna var suveränitet (fullveldi) inbegreppet av vad de ville ha: ­obestridd auktoritet i det egna landet. När danskarna till sist gick med på detta blev en av de isländska förhandlarna så rörd att han grät. Men dessa begrepp har i isländskt medvetande sedan bytt plats: 1944 framställdes republikens utropande som steget från ”suveränitet” till ”full självständighet”, som juristen Ragnhildur Helgadóttir visar. Det är ytterligare en orsak till att insikten om att Island blev självständigt 1918 tycks vara ny för många yngre islänningar, som lärt sig att ­landet ”bara” fick suveränitet.

Något motsvarande intresse för händelserna 1918 kan inte ­noteras i Danmark idag. Det viktigaste danska forskningsbidraget är fortfarande en i bokform publicerad studentuppsats från 1978 (Per Sundbøl, ”Dansk islandspolitik 1913–1918”), som Bjarnason flitigt utnyttjar. I danska historiska översikter fyller Island en mycket liten plats. Förklaringen är nog inte bara dansk arrogans eller dåligt ­samvete. Island betydde aldrig så mycket för Danmark som islänningarna gärna tror. Det betydde å andra sidan sällan så lite som danskarna tror och en förnyad genomlysning från dansk sida vore välkommen.

Annons
Annons

De flesta bidragen i antologin ”Frjálst og fullvalda ríki” handlar emellertid inte om 1918 utan om hur Island sedan har hanterat självständig­heten. Det var naturligtvis inte lätt för ett land med 85 000 invånare och en bruttonationalprodukt per capita som var hälften av Danmarks att helt stå på egna ben. Det var praktiskt att låta danskarna sköta utrikesförvaltningen men ute i världen märktes det knappast att de danska diplomaterna företrädde två olika stater. Kungariket Island blev också en parentes, det var som ­republik Island på allvar trädde ut i världen efter 1944.

Antologin mynnar ut i flera uppsatser som diskuterar vad suveränitet kan innebära idag. Är en liten Nato-stat utan egen militärmakt suverän? Är Island suveränt när man deltar i EES-samarbetet och därigenom följer många EU-direktiv utan att ha inflytande i EU? Har globaliseringen gjort idén om den suveräna nationalstaten illusorisk? Bidragen visar hur reflexioner över historiska händelser kan sätta nytt ljus på dagens situation och framtidens vägval. Det är ett bra sätt att utnyttja ett jubileumsår.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons